torsdag 11 januari 2018

Livets appar och vardagsfrossa


Det jag kan sakna från vårt tidigare liv är den braskamin vi en gång var ägare till. Maken är av samma åsikt och vi har haft funderingar huruvida vi kan klämma in en liten eldstad i vårt hus. Möjligtvis att det går, men då får vi elda inne och sitta ute ty inomhusvärmen skulle bli outhärdlig.
Nu får vi nöja oss med att knalla över till vårt andra hus om vi vill elda braskamin. Vilket av bekvämlighetsskäl blir allt för sällan.
Ändå sög habegäret till under förmiddagens möte med en specialist på braskaminer. Han förevisade även en konstlad eld som sattes upp på väggen och liknade en avlång platt-teve. Kanske vore något, en liten fläkt spred värmen, dock hördes inget knaster. Det hör liksom till själva eldandet och mysfaktorn. Så vi skrinlägger nog planerna på konsteld.

Off the record började kaminmannen och jag tala om vår ålder. Jag hävdade att min ålder förhöjer livskvalitén. Han såg skeptisk ut. Men jag insisterade att ju äldre vi blir desto bättre är det. Allt ter sig mer behagfullt lugnt. Dock bör vi ej undervärdera våra förmågor att hänga med i utvecklingens mönster. Vi måste hålla oss ajour och lära oss behärska de verktyg som numera hört till vår överlevnad.
Inte minst gällande appar. Hela vår vardag bygger på appar. Vare sig vi ska bläddra bland recept, betala räkningar, parkera bilen eller uppsöka sjukvården.
Men, appar är inte helt tillförlitliga har det visat sig. Det kan gå så illa för en kvinna i fertil ålder att hon blir havande trots att appen lovat något annat. Nu är appen anmäld till Läkemedelsverket efter trettiosju uppkomna graviditeter.

Själv är jag inte i behov av denna specifika app. Numera går det bra att roa sig utan några efterföljande effekter. Ännu ett bevis på att livet är bra gött ju äldre vi blir. För att spä på livets behagfulla leverne har maken och jag unnat oss semlor. Två dagar i rad. Bäst att passa på, vi vet inte hur länge vi lever. Dessutom är påsken tidig i år och då är det slut med semmelfrossan.