måndag 8 januari 2018

Skavanker och en spelare på bänken


Stundom har saker och ting benägenhet att samlas på hög. Dessa högar blir ett hinder av samvetskval som är svårt att ta sig över. Oftast är det lättare att gå runt högen, låtsas som om den inte finns. Det funkar fram till den dag då högen lutar betänkligt av dess tyng och hotar falla i golvet.
Precis en sådan hög har jag tagit mig an. Känslan av lättnad är obeskrivlig.

Vi har julat ut. Allt är som vanligt och på köksbordet står en härlig bukett tulpaner. En föraning om våren. Julkakorna börjar sina i burkarna och lussekatterna lämnar inte längre kvar smaken av saffran i gommen. I morgon startar vår bys eminenta bagerska Camilla upp degen som sedan formas till semlor. Med detta sagt kommer jag att vara en ständigt återkommande kund i hembageriet.
Lagom till vårens utomhusaktiviteter har jag därefter lagt på ett lager fett som sedan ska smältas undan i vårsolen. Figuren måste vara i trim innan badsäsongen.

Tidigare i min ungdom, var jag smärt som en vidja. Mager som en stör, påtalade vissa. Vilket gav mig så mycket ångest att jag började dagen med att dricka ett glas fet grädde. Jag trånade efter minsta antydan till valkar.
När maken och jag träffade brukade han nå runt med sina händer kring min midja. Kärleksfullt lyfte han mig mot skyn och snurrade runt. Nu jämrar han sig om jag sitter i hans knä. Han påstår att han får stickningar i låren och knäna domnar. Grädden som lagrats i depåer har till sist uppnått den effekt jag då stävade efter.
Att vara smal och smidig kan ha sina fördelar. Vilket jag minns från min skoltid. Från de gemensamma aktiviteter i skolans gymnastiksal. Vi fick ställa oss på rak linje, i varje hand höll läraren en bunt med blå och röda bomullsband. Vart efter vi barn namngav de klasskamrater som skulle vara med i lagen hängde läraren banden runt våra bringor. Jag blev alltid vald, till och med först av alla.
Värre var det för det barn som var överviktig, ej snabbfotad eller led av någon skavank. Ingen ville ha med denna klasskamrat i sitt lag. Med hänvisning till att laget i så fall skulle sinkas och i värsta fall koras som förlorare. Utanförskapet blev ett faktum som ingen av oss barn eller vår lärare tog någon större notis om.

"Du kan sitta på bänken och skriva upp poängen".
Bollen studsade i mål eller ramlade rakt genom basketkorgen. Jublet steg och notarien gjorde streck i blocket. Tyst och kravlöst, införstådd i att så här är livet för den som skiljer sig från mängden. Som inte är lik alla andra. Då är det bänken som gäller. Gemenskap på avstånd. Eller en ensam promenad på skolans idrottsplats om så önskades. Med taggar som sticks under huden.

Idag pratar vi om vikten kring gemenskap för att förhindra utanförskap. Ställer upp för varandra. Hemma och ute bland andra. I skolor, arbetsplatser och föreningsliv. Vi har de verktyg och den kunskapsguide som behövs för ett fungerande samarbete. Ingen ska behöva känna sig åsidosatt.
Ensam är inte stark. Styrka uppstår genom alla som frikostigt delar med sig av sin egen styrka. Som vågar sätta emot och inte låta någon sitta på bänken.