tisdag 2 januari 2018

Rosa kängor och slagsmål bland fredskallorna


Vi var på stan idag, en småtvillingflicka och jag. I mitt uppdrag ingick att köpa kängor åt barnet. Vad är då mer lämpligt än att ta med sig fötterna till skobutiken.
Då våra julblommor befinner sig i ett miserabelt tillstånd beslutade jag mig för att ta svängen om blomsterhandlaren för att införskaffa lite mer vårliga växter. Jag följde mitt medhavda smakråd och valet av krukväxter var snabbt avklarat.

Framme vid kassan stod en mamma och hennes två barn. Båda sneglade på godishyllan och pockade på sin mammas uppmärksamhet.
"Inget godis idag"! Mammans röst var bestämd.
Varpå det ena barnet började skrika och slå på sin ömma moder som enkom beskyddade sina barn mot sockergiftet.

Mitt barnbarn såg storögt på dramat som utspelade sig. Tog min hand och försökte viska så lågt hon kunde.
"Just det där godiset är väldigt gott". Vilket resulterade i att barnet med de inbördes svallande känslorna slog allt vildare på den nivå han nådde upp till. Nämligen sin mammas akterkastell.

Jag såg frustrationen i mammans blick. Riktigt hörde hennes ej onämnbara tankar tränga ut. Svettig och stirrig betalade hon sina växter, drog med sig det skrikande barnet genom dörren och lugnet lägrade sig i butiken.

Vad gör en vuxen då ett barn börjar krångla i det offentliga rummet? Några håller tyst medan andra skriker tillbaka. Experterna påtalar vikten om att inte vika sig för att på så sätt belöna det aggressiva beteendet. Bestraffning är också bannlyst, däremot att inleda en förhandling går bra. Bekräfta barnets känslor samt belöna ett moget beteende.
Svårt agerande, tänker jag och känner en befriande lättnad över att småbarnsåren för min del sedan länge ligger bakom mig.

Ett minne dök upp. En familj som vi för många år sedan var vagt bekanta med hade en stor skara egenproducerade barn. Tror nästan de var uppe i ett helt fotbollslag. Även om det är roligt och trevligt med många barn är det en kostsam historia att föda och klä samtliga.
Då våra egna barn var så små att de ännu stod under vårt beskydd var de ofta med mig till matvaruaffären. Där stötte vi en dag ihop med storfamiljsmamman och några av hennes hjärtegryn. Vi stannade upp och växlade några ord. Precis framför montern med smågodis. Mamman vände sig till sina barn och sa "idag vore det väl gott med lite godis. Eller vad tycker ni"? Innebörden av jublet som uppstod gick inte att ta miste på.
"Nja", fortsatte mamman. "Jag tror ändå att vi inte satsar på något godis". Barnen var knäpptysta. Inte ett enda litet jämmerrop undslapp deras sötsugna munnar.

Kanske kunde mamman med så många barn som nästan fyllde ett helt fotbollslag konsten att förhandla och bekräfta barns känslor. Däremot tror jag hon för egen del hade svårt för ett moget beteende.

"Mormor, såg du pojken? Han slog sin mamma när han inte fick godis", sa mitt barnbarn när vi satt i bilen.
"Ja jag såg", svarade jag.
Gemensamt kom vi fram till att godis är gott. Men inte så gott att det är mödan värd att slåss med sin mamma för att få en påse karameller.

För övrig blev det rosa kängor. Med invändigt vitt lurvigt ludd. Passade precis, satt som gjutna. På första försöket dessutom. Till skillnad då våra barnbarns mor ska köpa sig skodon. Då är det lite mer komplicerat det hela. Hon är oerhört kräsen med vad hon sticker ner sina fötter i.