En bloggkollega till mig skrev ett inlägg vilket handlade om ostkaka. Därmed dök ett minne upp gällande en äkta småländsk ostkaka inköpt hos en av Norrköpings matvarubutiker.
Det hela utspelade i början på 2000-talet. Vi hade precis startat vår begravningsbyrå och uppdragen rullade in.
Anmärkningsvärt är, då någon lämnar jordelivet blir den döde i samma stund som det sista andetaget klingar ut en mycket enkel människa. Det spelar ingen roll om personen i levande rattat den senaste modellen av BMW, Mercedes eller kanske en Audi. Stått som ägare till en imponerande villa med pool och bytt kök vart femte år. I och med dödsögonblicket träder enkelheten in. Enligt de efterlevandes utsago, vilket en begravningsentreprenör aldrig får ifrågasätta.
Det har hänt att arvtagare ansett att en sopsäck istället för en kista duger bra som farkost på den sista färden. Helst i svart plast för att markera stundens allvar.
Min mormor ansåg sig enkel då hon levde. Vilket hon också var. Jag minns inte att hon unnade sig några extravaganser förutom en och annan tågresa från Kallhäll till den bruksort där jag och mina föräldrar bodde. Jo förresten, i början av 1960-talet åkte hon propellerplan till Mallorca. Skickade mig ett vykort där en dam med klapprande kastanjetter log mot betraktaren. Den spanska damen var klädd i en vacker klänning som gick att lyfta på och därunder visade hon upp sina spetstrosor.
Nå, eftersom mormor var så enkelt lagd lät hon meddela att vid hennes hädanfärd kunde kyrkogårdsförvaltningen se till att hennes gravplats blev asfalterad. Allt för att bespara anhörigas ekonomiska bekymmer. Min mamma ansåg det som ytterst olämpligt och under en blev mormors blivande gravplats ett ämne för hetsiga samtal mellan henne och min mamma.
De flesta avlidna anses dock vara värd en vacker begravning, enkel utan att för den delen göra själva huvudpersonen enkel.
När begravningsakten var avklarat återstod det sista momentet där vi på begravningsbyrån var inblandad. Den av oss utskickade fakturan. Pengarna in på vårt kontot i rättan tid. Utom en gång då den anhöriga kom med kontanter. Den som anordnat en begravning för närstående vet att det som borde vara näst intill gratis ändå kostar. Till skillnad mot det vi i levande livet kostar på oss. Vi vänder inte på slantarna om vi vill resa till Thailand, byta bil, köpa ny soffa eller äta finmiddag på restaurang. Vi är livsnjutare då vi lever, som död har vi ingen glädje av det som kostar. Oftast ses en begravning som en onödigt dyr utgift som belastar dödsboet.
Med andra ord, jag fick ta emot en ganska så stor summa pengar vilket vållande mig bekymmer. Bankerna hade vid det laget börjat knorra över insättning av kontanter. Maken var bortrest på kurs ett par dagar vilket betydde att jag ensam ansvarade för kontantbetalningen. Det gällde att förvara pengarna på ett säkert ställe varpå jag funderade över vart i vårt hem eventuella inbrottstjuvar aldrig skulle börja leta.
Med stor kreativ idérikedom plockade jag fram den småländska delikatessen ur frysen. Petade försiktigt bort papperslocket och bredde ut pengarna över ostkakan. Därefter satte jag tillbaka locket och placerade formen under ett par påsar kanelbullar. Efter några dagar lämnades pengarna som doftade svagt av ostkaka in på banken för vidare placering på företagskontot.
Det kändes högtidligt när vi så småningom värmde ostkakan och avnjöt den med grädde och sylt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar