onsdag 31 januari 2018

Pimpinella och spetsat socker


"I år ska vi lägga i båten", sa maken vid frukostbordet i morse.
På grund av lågt vattenstånd i Glan har vi inte varit ute på sjön de sista två åren. En sanning med modifikation. Visserligen har den plats där vår båt bundits fast vid två stolpar varit torrlagd, men tidsbrist är närmare sanningen.

Vår båt är en liten plastbåt. Den tar sig fram över vattnet via armkraft eller med utombordsmotor. Vi väljer utifrån behov. Oftast är vi själva vid våra båtturer men det händer att något barnbarn följer med. Eftersom jag är nervöst lagd föredrar jag ett barn i taget i den händelse någon trillar i och vi måste vidtaga åtgärder. Det är lättare att dra upp en unge än en hel flock.

Tidigare, då vi bodde strax intill Slätbaken hade vi en så pass stor båt att hela familjen fick plats att sova i den. Båten var utrustad med ett litet kök, diskho och kylskåp. Samt en ytterst provisorisk sanitetsanläggning bestående av en hink med lock. Den som satte sig på avträdet avgränsades med hjälp av en filt som två av oss höll upp. Vilket stundom kunde kännas ansträngande för samtliga inblandade i förehavandet.

Våra goda vänner från Skåne, besättningen på segelbåten Pimpinella, förärade oss med en loggbok. Ibland bläddrar jag i den och läser anteckningarna. Där står att läsa om hård vind och åska. Strålande sol och ljummen havsbris. Gästhamnar vi besökt och människor vi träffat. Grundstötningar och vemodet som uppstod då årets sista tur var avklarad.
 Barnens intresse för båtliv svalnade i växande takt. Annat hägrade och beslutet om försäljning klubbades igenom. Dock finns många härliga båtminnen lagrade för alltid.

Nu finns inget behov av loggbok. De turer vi gör är mindre äventyrliga och kräver inga större planeringar. Men i sommar bör det inte finnas några begränsningar på grund av tidsbrist. Jag har beslutat mig för en förändring. Ett förslag har lagts fram. Nu väntar jag tålmodigt på svaret som ska inkomma under dagen.
Om sommaren visar sin bästa sida kommer vi att sitta i vår lilla båt och äta solvarma nyss plockade jordgubbar. Doppa bären i uppvispad créme fraiche och socker som spetsats med lime.



måndag 29 januari 2018

Utsmyckade bakverk och gräddstinna valkar


Jag trånar efter ljuset. Mörkret kan få den mest tålmodiga ur balans. Maken anser att januari är årets outhärdligaste och längsta månad och jag är för tillfället benägen att hålla med. Trots att den gått överraskande fort bör tilläggas. Precis som alla andra månader. Tiden rusar och jag med den. Därav har jag beslutat mig för att trappa ner. Känner att det nu är dags för att dra mig tillbaka. Men med måtta, även om jag kan titulera mig senior.

Under helgen har vi celebrerat. Barn och barnbarn har deltagit i firandet. Jubilaren känner sig nöjd. Ur chokladkartongen återstår enkom några ynka bitar. I frysen ligger hembakade semelbullar. Färdiga att tinas och utsmyckas med mandelmassa och grädde. Vardagslyx som en förlängning av det egentliga kalasandet.
"Du har gått upp i vikt tycks det som", sa en bekant och gav mig uppmuntrande blickar då vi stötte ihop under förmiddagen.
"Kan så vara", svarade jag och klämde på en av valkarna runt midjan. Kände mig nöjd med synliggörandet. Jag är inte längre mager och tanig. Att äntligen få höra att jag lagt på hullet ger mig stor tillfredsställelse.

Annars handlar det mest om Kamprad. Vårt lands egen kultfigur som spridit sitt signum långt utanför våra gränser. Hans ljusa sida liksom hans mörka sida lyfts fram innan tårarna runnit klart utmed de sörjandes kinder.
Vi människor har en förunderlig förmåga att genom granskning och egenhändigt hopsnickrade domstolar störta varandra ner till bottenlösa hål. Spelar mindre roll om den vi vill störta och på egen hand döma är närstående eller ytligt bekant, levande eller död. Möjligtvis blir nyss avlidna bättre än vad de var i levande livet. Åtminstone fram till efter begravningen.
Enligt Kamprad tillhörde den mörka sidan ungdomliga synder och som han bett om ursäkt för.  Vilket inte hindrat att dessa synder förföljt honom genom livet och kommer antagligen att  följa med honom in i evigheten. Inte så konstigt egentligen i dessa tider då stöveltramp hörs tydligt genom gränder och på stenbelagda torg. Ändå möblerar vi utan skrupler upp våra hem med möbler sprungna ur en koncern som byggts upp av en småländsk bondpojke med framåtanda, kreativitet och ekonomiskt sinnelag.

Även om vi har makten att drämma till varandra har vi också förmågan att älska. Villkorslöst och innerligt. En drivkraft från det att vi föds. Kärleken, den viktigaste gåvan mänskligheten förärats och som vi måste vara ytterst rädda om.
Själv tänker jag fortsätta handla på IKEA som också kan liknas vid en gåva till mänskligheten. Prisvärt och behändigt. Kräver dock ett visst praktiskt handlag och förmågan att läsa monteringsanvisningar innan möblerna står på plats.

Tack för allt Ingvar Kamprad. Vila i frid!

fredag 26 januari 2018

Evig kärlek och en gastkramande upplevelse



Nu kan vi styra vårt hem via en app. I alla fall styra om vi ska larma på eller larma av, oavsett var vi befinner oss. Dessutom kan vi genom mobiltelefonen titta in i vårt kök när vi är bortresta och drabbas av hemlängtan. En liten del av det som kallas Smarta hem.

Larminstallatören hade med sig bullar. Präktiga bakverk som han inhandlat hos Finbageriet Kamraterna i Norrköping.  Medan han monterade larmutrustningen dukade jag kaffebordet. Han var effektiv, gjorde enkom några korta uppehåll då hans fru ringde i olika sorters ärenden.
Han lät till en början kärleksfull då han svarade. Sedan stramade han till rösten. Bekräftade att han var ute och monterade larm. Poängterade att han måste jobba på. Utstötte en suck som jag förmodar skulle vara diskret. Jag log och ägnade mig åt kaffebryggaren. Den som maler hela bönor, brygger och levererar smakfullt kaffe. Bryggaren som inte enligt instruktionsboken får hanteras av funktionshindrade, ej manövreras med fötterna, rengöras med högtryckstvätt eller torkas torr i het ugn.
Det finns lagar och förordningar till precis allt.

Lagen om att det inte är tillåtet att ingå äktenskap med en avliden person, till exempel. En lag som inte är svår att efterfölja om inte spökkärlek slår ner som en blixt från klar himmel. Då kan det vara svårt att stå emot. Vilket Amanda Teague från Irland erfarit. En frånskild fyrabarnsmor har i vit brudklänning, vacker brudbukett och snofsig håruppsättning sagt ja till piraten Jack bördig från Haiti och som gick och dog för 300 år sedan. På stormande hav i en liten båt lovade spöket och Amanda att älska varandra i nöd och lust. Vilket var helt möjligt eftersom vigseln ägde rum på internationellt vatten. Ty där råder inga lagar som sätter stopp för dylika vigselceremonier. Med inblandning av diverse  jurister har lagen om äktenskap med avlidna kringgåtts eftersom det är viss skillnad på att vara död och att vara ett spöke. 

De nygifta lever ett helt alldagligt liv med mycket kärlek, svartsjuka, gräl, romantiska resor och delat ansvar. Amanda uppger att hon aldrig någonsin haft så trevligt i sänghalmen som med sitt spöke. Här kan vi snacka om gastkramade upplevelser!
Personligen tycker jag det mer verkar som en variant på särboförhållande. Eller nåt i den stilen.

Kärlek, ett spektrum av känslor som vi alla mött och alltid kommer att möta i evinnerlig tid. Hoppas bara att spökpiraten känner sig lika nöjd med kärleken och det efterföljande arrangemanget som sitt gemål. Samt att bröllopsfotografiet blev till belåtenhet...

torsdag 25 januari 2018

Befriande aktivitet och öppet köp


Efter att ha kombinerat jobb med en fotoexpedition ute i naturen förslog jag maken att vi skulle damma av våra långfärdsskridskor. Visserligen är inte Glan isbelagd men det finns småsjöar där isen håller.
Han såg skeptisk ut. Ännu lever minnet kvar inom honom då jag i ren frustration tänkte sälja mina långfärdsskridskor, där också min make ingick i försäljningen, till en dam som ägnade sig åt hundpromenad längst med Göta kanals kanalbank. All min ilska riktades åt makens håll, trots att han pedagogiskt och ihärdigt gjorde allt för att hålla mig i upprätt ställning.
Damen tackade förfärat nej till erbjudandet, om hon inte ville ha min make eller mina skridskor framgick inte med någon större tydlighet ty hon skyndade på stegen med hunden i släptåg. Inte ens öppet köp lockade till någon affär.

Jag hade sett dem, långfärdsskridskoåkarna. I klungor susade de fram över isen. Det såg så befriande ut att jag lockades att sälla mig till skaran.
Som barn åkte jag mycket skridskor. Mödosamt och med stela fingrar snörde jag på mig de vita konståkningsskridskorna med naggar framme på spetsen. Grabbarna slog hårt med sina klubbor i isen, skrinnade snabbt fram mot oss flickor och gjorde därefter en stoppsladd. Vi skrek av hänförelse och beundran medan vi gjorde små piruetter och hopp.

När våra barn var små återupptog vi vårt skridskoåkande tillsammans med dem. Ett torrlagt kärr nedanför vårt hus på Vikbolandet blev under höstarna vattenfyllt. När vintern slog till frös vattnet till is och vi kunde skrinna mellan björkar och alar. Korvgrillning och varm choklad, röda kinder och frusna tår.
Vart skridskorna sedan barnen vuxit upp och flyttat hemifrån tagit vägen vet jag inte. Men i vårt uthus ligger makens och mina långfärdsskridskor som vi köpte för några år sedan och rostar.

Om jag hyste en självsäkerhet att obehindrat susa fram över blank is grusades detta antagande omgående. På makens inrådan provade vi oss fram på olika slags isar. Fruktlösa försök med klena resultat. Den ödesdigra dagen på den isbelagda Göta kanal då jag tänkte sälja min utrustning och make blev slutpunkten för all framtida skridskoåkning. Vi övergick till att åka spark. Ett stadigt och stabilt fordon där fotens pendlande mot underlaget styr farten.

Men ändå...vi har dock långfärdsskridskor. Kanske instabiliteten var tillfällig. Det kan tänkas att jag kan om jag törs. Nu gäller det att skrida till handling, utetermometern visar på plus. Snart går isarna upp. Då är det för sent att ta reda på om jag är någon långfärdsskrinnare eller ej.



onsdag 24 januari 2018

Dreglande åskådare och ett inneställe med klös


En vecka kvar av januari. Det är nu som hasseln börjar blomma. En tid då pollenallergikerna börjar snora och snörvla. En solig dag så öppnar hasselhängena sig och släpper ut pollen som får känsliga ögon att klia. Som idag till exempel. Nu har molntäcket spruckit upp och solstrålarna landar på snötäcket som sakta smälter undan.
Talgoxarna varsnar att våren är i antågande. Det kvittrar livligt utanför mitt fönster. Väcker lyckorus, den där pirrande känslan i kroppen som startar när ljuset återvänder är ljuvlig.

Och inte är jag allergisk mot pollen. Vilket ger våren extrapoäng. Endast hasselnötter får munnen att börja klia. Vilket är ett smärre problem ty hasselnötter kan jag vara för utan. Det händer dock att maken köper en chokladkaka där hasselnötter ingår som en ingrediens. Då ser jag anklagande på honom och godtar inga ursäkter som att "åh förlåt, jag glömde". Njutningsfullt bryter han därefter bit för bit och stoppar i munnen medan jag sitter på åskådarbänken och dreglar.

Också katter kan vålla mig bekymmer. Beroende på hur jag hanterar dessa självständiga djur. Jag skulle aldrig hitta på att ta anställning som kattklappare. Ett yrke som faktiskt är på frammarsch i staden Dublin. "Just Cats veterinary Clinic" söker kattklapparmedarbetare. Det är bara att fylla i en ansökan och om turen är framme går det att tjäna pengar på att klappa katter dagarna i ända. Förutsatt att ögonen inte börjar klia.

Under åren har  många katter passerat genom vårt hem. Katter tillhör lantbruket och i deras jobb ingår att hålla råttpopulationen nere. Våra katter har gått olika öden till mötes. Speciellt en av dem var en riktig överlevare med tanke på att den blev både överkörd av ensilagetrucken och genomdräkt av skållhett vatten. Blessyrer uppstod men inte värre än att katten repade sig. Lantbrukaryrket medför sina risker där det stundom behövs uppsöka läkarvård såväl som veterinärvård.

Den hängivne kattentusiast kan boka in en resa till London i juli. Då går nämligen Kattfestivalen av stapeln. Arrangörerna uppmanar publiken att klä sig kattinspirerat för att få den ultimata upplevelsen. Samtidigt som festivaldeltagarna gör något behjärtansvärt för katter som har det svårt i livet. Det utlovas god mat (kattmat?), underhållning och massor av kattrelaterade varor till försäljning.

Förvisso räcker det att stanna i Sverige för den som på ett spektakulärt sätt gillar att kela katt. Då kan det vara värt ett besök hos The Cat Corner som är ett nyöppnat kafé på Södermalm i vår kungliga huvudstad. Nio hemlösa katter har flyttat in i kaféet vilka ställer sitt förfogande till kelsugna gäster. Dock måste de kattälskande kaffedrickarna boka sitt besök i förväg som ett led i katternas stresshantering.

The Cat Corner, ett nytt inneställe med klös!



tisdag 23 januari 2018

En evighetskaka och en död undulat


Jag har blivit ombedd hålla ett föredrag. Ämnet är valfritt och jag har funderat mycket över vad jag ska tala om. Det ska vara lättsamt tillika förnöjsamt. Passa ihop med kaffe och kakor.
Ett kåseri, blev slutsatsen. En berättelser över alla de människor jag mött. Men hur ska jag sortera bland alla som valt att släppa in mig i sina liv?

I hyllan ute i skrivarboden står pärmar i rad. Pärmar med urklipp från alla artiklar jag skrivit sedan snart fyrtio år tillbaka i tiden. Olika människoöden, sorg uppblandat med glädje, förväntningar och framtidsplaner är samlade på ett och samma ställe. Några har jag glömt medan andra fortfarande är levande inom mig.

Så finns alla de människor jag mött i mitt yrke som begravningsentreprenör. Anhöriga, många vars namn och utseende också fallit i glömska. De kommer dock ihåg mig, hon som tog hand om oss och allt omkring begravningen.
Det händer att jag stöter på någon när jag är inne i Norrköping. Vissa kommer fram och hälsar övertygad i sin tro att jag minns. Andra väljer att titta bort. Min gestalt gör sig smärtsamt påmind om det som varit.
Några anhöriga har blivit mina privata vänner.  Som den kvinna vars son omkom i en tragisk olyckshändelse. Vi delar numera varandras tankar, ibland tankar som vi inte vill dela med någon annan. Vi har en osynlig tråd knuten mellan oss, en tråd som är fäst i navet, hennes son.

Ibland tänker jag på den gamla damen som bakat en kaka till sin avlidne make. Hon skickade med kakan som färdkost. Utifall sötsuget på kaka skulle slå till under resans gång in i evigheten. Eller mannen som hade sin undulat i bröstfickan på sin kavaj. Undulaten lika död som ägaren själv.

Mitt anförande kommer inte att handla om döden. Jag ska istället leta bland mina tidningsartiklar och försöka plocka fram det bästa. Kanske vinkla det omöjliga till det möjliga. Människors vilja att publikt dela med sig av sina erfarenheter och strävan efter förändring ger en positiv styrka till andra.

"Du måste alltid tänka positivt", sa en kvinna till mig förra veckan. "Endast genom positivt tänkande går det att förändra det som verkar tröstlös", fortsatte hon.
Det lät allt för enkelt, för mig är det inte den ultimata problemlösningen. Däremot tror jag att gemensamma erfarenheter kan stärka oss. Det vill jag förmedla genom mitt föredrag. Och till hjälp har jag en rik källa att ösa ur tack vare mina väl bevarade tidningspärmar.

torsdag 18 januari 2018

En lycklig resa och hopp från höga höjder


Med fara för mitt eget liv har jag färdats på vintervägar. Sakta likt en väglus har jag rattat bilen och undvikit att se i backspegeln. Morska män har pressat på, men jag tar alltid det säkra före det osäkra. Vilken den som under gårdagskvällen körde före mig i mörkret utan vett och sans också borde ha tänkt på. Därmed hamnade bilen med förare på taket, hade jag vågat släppa ratten hade jag satt upp långfingret och triumferande viftat åt honom.
Jag kramade istället rattmuffen och lät den vänlige polismannen lotsa mig förbi olycksplatsen.
"Ta det lugnt och passa dig för mötande trafik", sa han och log.

Hemma väntande maken med fika. Lika glad och tacksam som jag över att min resa slutade lyckligt. Jag summerade kvällens upplevelser och delgav dessa till maken. Rädslan att köra ihjäl mig var lika stark som rädslan att drunkna. Han nickade och förstod. Väl medveten om att jag avskyr vintrigt väglag så väl som att simma på djupt vatten.

Jag har bevittnat sjöjungfrusimning i grannkommunens badanläggning. Liggande på magen högt ovanför vattenytan följde jag sjöjungfrur som simmade graciöst men ändå mycket snabbt.
Det kittlade oroväckande i magtrakten och svindlade för ögonen. Höga höjder är inte min grej. Fast övertygad om att jag skulle ramla ner i vattnet och slå mig fördärvad samt dessutom förstöra min kamera fruktade jag därefter nedstigningen. Simläraren hejade på och berömde min vighet när jag tagit mig ner för stegen.

När jag som ung flicka skulle ta simmärken ingick hopp från hög höjd. Min mamma och jag tog tåget till stadens badhus. Där klättrade jag upp till högsta höjden och förvandlades därefter till en bildstod. Stel och skräckslagen såg jag på hur mina kamrater gjorde dödsföraktande hopp och leende mottog sitt märke ur badmästarens hand.
Efter någon timma tröttnade mamma. Hon gastade och skrek att jag skulle hoppa. Tåg efter tåg inkom och avgick vid järnvägsstationen men jag stod kvar i samma position. Därefter lade sig badmästaren i mitt hopp. Han anslöt vid mammas sida och gormade att han tänkte släcka och låsa badhuset.  Hans arbetsdag var till ända. Men jag stod kvar utan att göra anspråk på att vare sig hoppa eller klättra ner. Hot, löften lock och pock hjälpte föga., Till slut fann badmästaren ingen annan råd än att klättra upp och plocka ner mig. Rosenrasande och det förvånar mig än i dag att han inte kastade ner mig i bassängen.

Jag var märkeslös och mamma orkeslös. Vi åkte hem med vad jag tror vad sista tåget för dagen. På min medaljsköld hade jag nålat fast några simborgarmärken som jag lyckats erövra. Medalj i simhopp är inte det jag värderar högst. Det räcker gott och väl med simborgarmärket.

onsdag 17 januari 2018

Fysisk inaktivitet och en odräglig tonåring


"Ska vi idka osunt leverne"? frågade jag maken och höll fram en stor skål ostbågar.
Han såg förbryllad ut. Jag förtydligade mig. "Alltså, jag menar fysisk inaktivitet".
Det jag åsyftade var filmmaraton. Åtta timmar i sträck. Som ett slags testpiloter bara för att se om vi klarade av det.
Vi startade vårt maraton klockan 18.00. Vi föll strax innan målsnöret. På en sluttid av sju timmar och trettio minuter. Med kortare pauser för intagande av drycker och påfyllning av ostbågar.

Nu har det gått några dagar sedan målgången. Dagar av återhämtning. Maraton sliter på kroppen och psyket. Sömnen har varit rubbad ett par nätter, delvis beroende på att något stort är i görningen. Något som upptagit mina tankar, både i vaket och sovande tillstånd. Allt är inte enkom filmmarans förskyllan.

Innan vi inledde vårt maratonlopp gällde det att utröna en lämplig väg genom filmens digra utbud. Ingen film varar i åtta timmar. Det konstaterade vi snabbt. Den längsta film vi tidigare sett är katastroffilmen Titanic. Tre timmar och femton minuter. På den tiden kan det hända mycket utanför biosalongen. Då vi klev in var det vår, jag hade mina nyputsade vårskor och innan vi for in till Filmstaden hängde jag en tvätt ute på torkvindan. När filmen var slut rådde totalt snökaos. Gator, torg och bilar var översnöade. Så även vår bil. Resan hem tog minst lika lång tid som själva filmförevisningen. En resa som normalt skedde på fyrtiofem minuter. Vi var i sällskap med våra grannar vilka efter någon mil körde i diket. Vår son och hans kompis placerades därmed i vår bils bagageutrymme så alla skulle få plats. I en brant uppförslutning tog det stopp varpå vi knacka på hos ett sovande äkta par som förfärade bjöd in till en kanna rykande hett te.

För att återvända till vårt maraton. När vi utforskat tablån beslutade vi oss för en serie bestående av tre säsonger. En serie fullmatad av intriger, några mord och hårdkokta kriminalare. En bedragen hustru samt en odräglig tonåring, personer med psykiska åkommor och en radda förbipasserande statister. En mix av allt där vi drogs med i handlingen och lärde känna rollinnehavarna på djupet.

Nu är vi back in reale life och har återfått våra krafter. Likt pånyttfödda kastar vi in oss i sociala medier som stundom inte upplevs verklighetstrogna och kollar nyhetsflödet i dagspressen. Vardagssysslorna utförs och snön som föll i natt håller på att smälta undan. En kaka är bakad och tiden är inne för eftermiddagsfika.

lördag 13 januari 2018

Råttor i mörkret och generande klåda



Det kliade i skalpen, vid hårfästet, bakom öronen, på armarna, ryggen och i skrevet. Jag krafsade så diskret jag kunde. Klådan tilltog. Det kändes som läge att åka hem och ställa mig i duschen.
Plötsligt märkte jag att personen som satt mitt emot mig på andra sidan bordet också rev sig. Mer ogenerat än jag. Skrapljudet hördes tydligt när naglarna försökte ta sig inom bomullsskjortan.
Hans fingrar borrade sig ner i kalufsen vilket resulterade i att hans frisyr till sist blev riktigt ostyrig.

Vi talade om råttor, vägglöss och andra små kryp som med förkärlek bosätter sig i människans direkta närhet.
"Hela Norrköpings avloppsnät är fylld med råttor", sa mannen och tog fram en golvbrunn tillverkad av polypropen. Eller om det nu var polyeten. Lång livslängd har den i vilket fall som helst utlovar fabrikörerna. Förutsett att det inte finns några råttor i närheten.
Golvbrunnen som jag blev förevisad var i ett bedrövligt skick. Gnagmärken efter råttornas skarpa tänder syntes tydligt. Av det som en gång var en helt fungerande golvbrunn fanns endast några rester kvar.
Marken under våra fötter lever ett eget liv, gångar och avloppsrör är råttornas hemvist. Där mår de gott av det som vi människor släpper ifrån oss.

Vägglöss är en annan plåga för den som drabbas. Illistiga små varelser som gärna dyker ner i resenärers väskor och blir därmed riktiga globetrotters. Ser världen med egna ögon medan de kalasar på sitt värddjurs blod.
Det hjälper föga hur renliga vi är. Även den som sköter sin kroppshygien och sitt hem exemplariskt kan få oönskade husdjur.

Vi kunde ha talat i timmar om dessa varelser. Mannen i fråga kunde allt om population, de latinska namnen, dofter de sprider och hur de ska bekämpas. Jag lyssnade hänfört samtidigt som jag äcklades över hans yrkesmässiga upplevelser som jag delgavs. Tacksam över att inte behöva ringa för att anlita honom och hans fångstmetoder.

"Satan vad det kliar"! utbrast mannen på andra sidan bordet.
Jag kunde bara hålla med. Det räcker att tala om det som kryper, sticks, bits och den fasansfulla tanken på att få vägglöss i sitt hem för att klådan ska eskalera till det outhärdliga.
Både för oinvigda och yrkesproffs. Ingen slipper undan.

torsdag 11 januari 2018

Livets appar och vardagsfrossa


Det jag kan sakna från vårt tidigare liv är den braskamin vi en gång var ägare till. Maken är av samma åsikt och vi har haft funderingar huruvida vi kan klämma in en liten eldstad i vårt hus. Möjligtvis att det går, men då får vi elda inne och sitta ute ty inomhusvärmen skulle bli outhärdlig.
Nu får vi nöja oss med att knalla över till vårt andra hus om vi vill elda braskamin. Vilket av bekvämlighetsskäl blir allt för sällan.
Ändå sög habegäret till under förmiddagens möte med en specialist på braskaminer. Han förevisade även en konstlad eld som sattes upp på väggen och liknade en avlång platt-teve. Kanske vore något, en liten fläkt spred värmen, dock hördes inget knaster. Det hör liksom till själva eldandet och mysfaktorn. Så vi skrinlägger nog planerna på konsteld.

Off the record började kaminmannen och jag tala om vår ålder. Jag hävdade att min ålder förhöjer livskvalitén. Han såg skeptisk ut. Men jag insisterade att ju äldre vi blir desto bättre är det. Allt ter sig mer behagfullt lugnt. Dock bör vi ej undervärdera våra förmågor att hänga med i utvecklingens mönster. Vi måste hålla oss ajour och lära oss behärska de verktyg som numera hört till vår överlevnad.
Inte minst gällande appar. Hela vår vardag bygger på appar. Vare sig vi ska bläddra bland recept, betala räkningar, parkera bilen eller uppsöka sjukvården.
Men, appar är inte helt tillförlitliga har det visat sig. Det kan gå så illa för en kvinna i fertil ålder att hon blir havande trots att appen lovat något annat. Nu är appen anmäld till Läkemedelsverket efter trettiosju uppkomna graviditeter.

Själv är jag inte i behov av denna specifika app. Numera går det bra att roa sig utan några efterföljande effekter. Ännu ett bevis på att livet är bra gött ju äldre vi blir. För att spä på livets behagfulla leverne har maken och jag unnat oss semlor. Två dagar i rad. Bäst att passa på, vi vet inte hur länge vi lever. Dessutom är påsken tidig i år och då är det slut med semmelfrossan.

onsdag 10 januari 2018

Lagom flyt och färgade minnen


På grund av sjukdom blev det inbokade mötet inställt. Vilket i sin tur ledde till en ledig dag för min egen del. Nu kan jag softa inomhus, titta ut genom skrivarbodens fönster och se hur rimfrosten förvandlat landskapet till iskristaller.
Maken är ute på promenad med ledarhunden som har sin hemvist hos oss ett par dagar. Han har lovat ordna fika när de är tillbaka. Med andra ord, jag har bra och lagom flyt i vardagen.

Under gårdagen träffade jag polisen. Det hela var enkom ett tjänsteärende gällande brottsförebyggande åtgärder.  Han ställde upp med de polisiära uppgifterna medan jag skrev och fotograferade.
Hans tjänsterum i Norrköping polishus var spartanskt möblerat. En tavla hängde ovanför skrivbordet och på fönsterkarmen en bild av frun och två barnbarn.
Jag hajade dock till på åsynen av de små statyetterna som placerats en bit från fotografierna. Den ena föreställande påven i Rom och den andra Leif G. W. Persson. Allt har sin förklaring så även dessa inredningsdetaljer som bar på en egen historia.

Då vi var innehavare av vårt företag tyckte jag om att omge mig av diverse prylar som jag ställde upp i mitt arbetsrum. Ofta små prydnadssaker jag fått i gåva av någon som ville visa sin uppskattning över det jag gjort för dem. Andra saker tog jag med mig hemifrån. När vi sålde företaget fraktades grannlåten hem till oss. Vissa har fått en egen plats i vårt hem medan andra prylar undanstoppade i lådor.
Jag har svårt för att göra mig av med saker. Mycket har ett affektionsvärde trots att det egentligen är skräp. Maken däremot kastar gärna vilket ibland har lett till missbelåtenhet från min sida. Han gick till och med så långt en gång att han kastade mitt körkort i papperskorgen. Endast av misstag, hävdade han då jag konfronterade honom. Eller som den gången då jag hittade mina långbyxor i soptunnan. Förgrymmad stod jag framför mitt livs kärlek med byxorna i näven. Förklaringen som gavs var att byxorna inte passade hans kropp. De måste ha krympt i tvätten varpå han inte fann någon anledning till att låta plagget hänga kvar på galgen i hans del av garderoben.

En kär ägodel vilken jag fått som förskott på arvet av mina föräldrar är den gamla brevpressen i glas. Ett minne från min barndom. Den stod på pappas skrivbord och jag fascinerades över de färgade luftbubblorna som syntes så tydligt men ändå var oåtkomliga. Satt länge och stirrade in i glasmassan där bubblorna levde sitt eget färgglada liv.
Nu står den runda tunga brevpressen på en hylla i skrivarboden. Då och då tittar jag på den, inte lika hänfört som när jag var barn. Men jag tycker brevpressen är vacker där den står. Fylld av färgade bubblor och barndomsminnen.

måndag 8 januari 2018

Skavanker och en spelare på bänken


Stundom har saker och ting benägenhet att samlas på hög. Dessa högar blir ett hinder av samvetskval som är svårt att ta sig över. Oftast är det lättare att gå runt högen, låtsas som om den inte finns. Det funkar fram till den dag då högen lutar betänkligt av dess tyng och hotar falla i golvet.
Precis en sådan hög har jag tagit mig an. Känslan av lättnad är obeskrivlig.

Vi har julat ut. Allt är som vanligt och på köksbordet står en härlig bukett tulpaner. En föraning om våren. Julkakorna börjar sina i burkarna och lussekatterna lämnar inte längre kvar smaken av saffran i gommen. I morgon startar vår bys eminenta bagerska Camilla upp degen som sedan formas till semlor. Med detta sagt kommer jag att vara en ständigt återkommande kund i hembageriet.
Lagom till vårens utomhusaktiviteter har jag därefter lagt på ett lager fett som sedan ska smältas undan i vårsolen. Figuren måste vara i trim innan badsäsongen.

Tidigare i min ungdom, var jag smärt som en vidja. Mager som en stör, påtalade vissa. Vilket gav mig så mycket ångest att jag började dagen med att dricka ett glas fet grädde. Jag trånade efter minsta antydan till valkar.
När maken och jag träffade brukade han nå runt med sina händer kring min midja. Kärleksfullt lyfte han mig mot skyn och snurrade runt. Nu jämrar han sig om jag sitter i hans knä. Han påstår att han får stickningar i låren och knäna domnar. Grädden som lagrats i depåer har till sist uppnått den effekt jag då stävade efter.
Att vara smal och smidig kan ha sina fördelar. Vilket jag minns från min skoltid. Från de gemensamma aktiviteter i skolans gymnastiksal. Vi fick ställa oss på rak linje, i varje hand höll läraren en bunt med blå och röda bomullsband. Vart efter vi barn namngav de klasskamrater som skulle vara med i lagen hängde läraren banden runt våra bringor. Jag blev alltid vald, till och med först av alla.
Värre var det för det barn som var överviktig, ej snabbfotad eller led av någon skavank. Ingen ville ha med denna klasskamrat i sitt lag. Med hänvisning till att laget i så fall skulle sinkas och i värsta fall koras som förlorare. Utanförskapet blev ett faktum som ingen av oss barn eller vår lärare tog någon större notis om.

"Du kan sitta på bänken och skriva upp poängen".
Bollen studsade i mål eller ramlade rakt genom basketkorgen. Jublet steg och notarien gjorde streck i blocket. Tyst och kravlöst, införstådd i att så här är livet för den som skiljer sig från mängden. Som inte är lik alla andra. Då är det bänken som gäller. Gemenskap på avstånd. Eller en ensam promenad på skolans idrottsplats om så önskades. Med taggar som sticks under huden.

Idag pratar vi om vikten kring gemenskap för att förhindra utanförskap. Ställer upp för varandra. Hemma och ute bland andra. I skolor, arbetsplatser och föreningsliv. Vi har de verktyg och den kunskapsguide som behövs för ett fungerande samarbete. Ingen ska behöva känna sig åsidosatt.
Ensam är inte stark. Styrka uppstår genom alla som frikostigt delar med sig av sin egen styrka. Som vågar sätta emot och inte låta någon sitta på bänken.

fredag 5 januari 2018

Tropiska bröst och en kravfylld resa


I morgon sker det. Julgranen kastas ut. Eller inte kastas, den klipps helt enkelt ner och grenarna läggs i en sopsäck. Praktiskt och mycket smart för den som vill slippa jaga granbarr en bit in i juli.
Äntligen är det dags att hänga upp vårgardiner. Släppa in det lilla av ljuset som erbjuds. Jag kanske inbillar mig, men jag tyckte mig höra fåglar som kvittrade. Trots meteorologernas påbud att vintern snart är här. Vilket tydligen än så länge inte omfattar ostkusten.

Jag har träffat en kvinna vars affärsrörelse handlar om resor. Det känns lockande att boka biljett och fara iväg till varma länder i väntan på den vårliga fågelsången.
Tyvärr kan vi  utefter rådande omständigheter ej åka till platser som kräver en snabb förflyttning hemåt. Vilket inte hindrar vår dotter och mig att smida planer. Maken är den som får stanna hemma och hålla i de nödvändiga trådarna.
Dottern har hakat på de trender gällande resor jag gjort under några års tid. Den första är tidningen VI:s litterära båtresa. För andra året i rad kastar vi två loss och får frottera oss bland författare och böcker. Två fullspäckade dagar vilka vi med stor förväntan ser fram emot.
Den andra resan är vår årliga Londontripp. Något maken ställer sig oförstående till. En gång London och aldrig mer. Beror antagligen på att vi omsveptes av dimma, regn och blåst då vi var där tillsammans med vår son, yngsta dotter och hennes man.

Denna gång ska vi bege oss ut på den engelska landsbygden. Bo på B&B, dricka öl på landsortspub och lösa mysterier. I andan av Morden i Midsomer innan vi drar tillbaka in till storstadens puls.
Jag har googlat lite på lämpliga engelska byar och vilka kollektiva fortskaffningsmedel vi ska nyttja.
Medan jag skrollade i flödet dök det upp olika förhållningsregler som är lagstadgade i Storbritannien.
Vetgirigheten tog överhand, dessutom kan det vara bra att ta reda på vad som gäller och vad vi har att rätta oss efter.

Att besöka parlamentsbyggnaderna är inte tillrådligt i den händelse någon av oss dör. Det är nämligen förbjudet att dö innanför parlamentets vägar. Däremot går det bra som kvinna att kissa lite var stans, även i en polismans hjälm. Det ställs enkom ett krav, att den som vill lätta på blåsan är gravid. Den paragrafen kan vi låta vara ty ingen av oss är av naturliga förklaringar i havandeskap. Inte heller får vi vara barbröstade, så till vida vi inte tar anställning i en affär som säljer tropiska fiskar. Endast då får vi slänga med våra bara bröst. Vidare har vi på laglig väg rätt att slå ihjäl en skotte förutsatt att denne är beväpnad med båge och pil.
På våra resor brukar vi utlysa en tävling i sociala medier som går ut på att gissa vart vi är på väg.  Den som först gissar rätt föräras ett handskrivet vykort. Det gäller att vi klistrar frimärket på korrekt sätt. Hamnar monarkens huvud upp och ner är vi illa ute.

Det är mycket en turist bör hålla ordning på om vi vill undslippa dagsböter eller bli slagna i bojor. Bäst att notera regelverket och lägga lappen tillsammans med våra giltiga identitetshandlingar.



onsdag 3 januari 2018

Störst är värst och polisiärt trassel


Vårt hem är vår ombonade trygghet. Dit ingen ovälkommen släpps in. Ett pansar och en kokong, ogenomtränglig för andra än för de vi öppnar dörren för.
Ändå smyger sig olustkänslor över mig. Det trygga känns plötsligt inte längre tryggt. På grund av två män som tävlar om vem som har störst...knapp.

Dessa två män har släppts in hos oss alla via medier. Även om vi inte vill. Det går inte att värja sig för det faktum att de har makten att se hur världen håller andan medan de fingrar på sina knappar.
Rätt vad det är rinner galenskapen över och en av knapparna trycks ända ner i botten. resultatet blir en stor smäll och vi ryker alla med i den förödande smällen.

Samtidigt som människor hejar på. Sitter bredvid sandlådan och håller tummarna för att någon ska vinna kampen. Utan att för den del reflektera över konsekvenserna. Den lille raketmannen mot den store twittraren. Det är lätt att hålla sig för skratt.

Dock livar ett gott skratt upp i vardagens jämmerdal. Ett sådant skratt förärades jag med en dag som denna.
Jag skulle tala med en polis och hans insats i brottsförebyggande arbete. Jag skickade ett mejl med en vädjan om snabb återkoppling. Polismannen ringde upp och jag gick rakt på sak.
"Hej, har du lust att träffa mig"?
Tystnaden som uppstod gick inte att misstolkas.
"Eh, alltså jag menar inte på DET sättet. Jag är egentligen en äldre dam, men öhhh, äldre damer kanske är de värsta. Vad vet jag, vi firar 40-årig bröllopsdag min man och jag. Är du själv gift? Usch så jag beter mig, säg för allt i världen inte det här till någon är du snäll".
Kände en krypande känsla under skinnet. Var detta mån tro en #metoo-varning?!

Märkte själv hur jag trasslade till det allt mer i mitt egentliga polisiära ärende utan att egentligen veta hur jag skulle ta mig ur det. Han räddade situationen med ett klingande skratt som aldrig tycktes avta. Jag anslöt mig med att försiktigt fnissa innan jag släppte loss.
Samtalet blev uppsluppet trots allvaret som låg i botten för vårt samtal. Vi enades om att träffas på polishuset i Norrköping.

"Tänker du ha en röd ros i handen"? frågade polismannen.
"Nej, ingen röd ros men du känner igen mig på min svarta ryggsäck".

Nu funderar jag ändå på det där med rosen. Vet att småtvillingarnas storasyster har en slags blomma som hon fäster på sitt hårband då hon vill snitsa till sig. Kanske jag kan få låna blomsterhårbandet av henne då jag beger mig till polishuset på dejt.
Får fundera lite över det där samt rådfråga min make. Han brukar ha bra lösningar på det mesta. Troligtvis tycker han att jag ska bege mig till mötet precis så vacker som han anser att jag är. Helt utan några som helst varianter på accessoarer eller extra utstyrsel.

Om några timmar får vi krypa ner tillsammans i vår säng. Sova och vakna till en ny dag där allt är som vanligt och att herrarna långt där borta i andra länder håller fingrarna borta från sina knappar medan vi vilar i natten.


tisdag 2 januari 2018

Rosa kängor och slagsmål bland fredskallorna


Vi var på stan idag, en småtvillingflicka och jag. I mitt uppdrag ingick att köpa kängor åt barnet. Vad är då mer lämpligt än att ta med sig fötterna till skobutiken.
Då våra julblommor befinner sig i ett miserabelt tillstånd beslutade jag mig för att ta svängen om blomsterhandlaren för att införskaffa lite mer vårliga växter. Jag följde mitt medhavda smakråd och valet av krukväxter var snabbt avklarat.

Framme vid kassan stod en mamma och hennes två barn. Båda sneglade på godishyllan och pockade på sin mammas uppmärksamhet.
"Inget godis idag"! Mammans röst var bestämd.
Varpå det ena barnet började skrika och slå på sin ömma moder som enkom beskyddade sina barn mot sockergiftet.

Mitt barnbarn såg storögt på dramat som utspelade sig. Tog min hand och försökte viska så lågt hon kunde.
"Just det där godiset är väldigt gott". Vilket resulterade i att barnet med de inbördes svallande känslorna slog allt vildare på den nivå han nådde upp till. Nämligen sin mammas akterkastell.

Jag såg frustrationen i mammans blick. Riktigt hörde hennes ej onämnbara tankar tränga ut. Svettig och stirrig betalade hon sina växter, drog med sig det skrikande barnet genom dörren och lugnet lägrade sig i butiken.

Vad gör en vuxen då ett barn börjar krångla i det offentliga rummet? Några håller tyst medan andra skriker tillbaka. Experterna påtalar vikten om att inte vika sig för att på så sätt belöna det aggressiva beteendet. Bestraffning är också bannlyst, däremot att inleda en förhandling går bra. Bekräfta barnets känslor samt belöna ett moget beteende.
Svårt agerande, tänker jag och känner en befriande lättnad över att småbarnsåren för min del sedan länge ligger bakom mig.

Ett minne dök upp. En familj som vi för många år sedan var vagt bekanta med hade en stor skara egenproducerade barn. Tror nästan de var uppe i ett helt fotbollslag. Även om det är roligt och trevligt med många barn är det en kostsam historia att föda och klä samtliga.
Då våra egna barn var så små att de ännu stod under vårt beskydd var de ofta med mig till matvaruaffären. Där stötte vi en dag ihop med storfamiljsmamman och några av hennes hjärtegryn. Vi stannade upp och växlade några ord. Precis framför montern med smågodis. Mamman vände sig till sina barn och sa "idag vore det väl gott med lite godis. Eller vad tycker ni"? Innebörden av jublet som uppstod gick inte att ta miste på.
"Nja", fortsatte mamman. "Jag tror ändå att vi inte satsar på något godis". Barnen var knäpptysta. Inte ett enda litet jämmerrop undslapp deras sötsugna munnar.

Kanske kunde mamman med så många barn som nästan fyllde ett helt fotbollslag konsten att förhandla och bekräfta barns känslor. Däremot tror jag hon för egen del hade svårt för ett moget beteende.

"Mormor, såg du pojken? Han slog sin mamma när han inte fick godis", sa mitt barnbarn när vi satt i bilen.
"Ja jag såg", svarade jag.
Gemensamt kom vi fram till att godis är gott. Men inte så gott att det är mödan värd att slåss med sin mamma för att få en påse karameller.

För övrig blev det rosa kängor. Med invändigt vitt lurvigt ludd. Passade precis, satt som gjutna. På första försöket dessutom. Till skillnad då våra barnbarns mor ska köpa sig skodon. Då är det lite mer komplicerat det hela. Hon är oerhört kräsen med vad hon sticker ner sina fötter i.