söndag 22 april 2018

Frimodighet och kaos i örtagården



Han vinkade hej då, stortvillingarnas lillebror. Utan några som helst betänkligheter stannade han hos farmor och farfar när föräldrarna skulle göra ärende i Norrköping.
Fika, glass och varmkorv. Strövtåg i vår trädgård och en cykeltur genom örtagården. Obekymrad om den snabbt växande libbstickans väl och ve då cykelhjulen passerade.

Vi är betrodda att ta hand om det dyrbaraste som finns. Känner oss privilegierade för att få umgås med sina barnbarn är ingen självklarhet.
Den här ungen står på tillväxt. Formar ord som stundom är svåra att tolka. Han blir frustrerad, försöker forma om. Visar med sitt kroppsspråk vad som gäller och får på så vis fram budskapet.

Jag ler mot honom och han ler tillbaka. I hans värld finns ingen ondska. Ingen ovänskap och ingen som gör varandra illa i ord och handling. Jag avundas barnet. Frimodigheten i sitt inre. Nöjd med det som sker för stunden.

Med åren kommer pojken att stöta på hinder. Som han måste kravla sig över i hopp om att någon finns där för att ta emot om han faller. Stress och jäkt kommer att förfölja honom precis så som det förföljer de som är långt före honom. De som är vuxna och har makten att styra över sina egna liv men även över andras. Vid den tanken blir jag modstulen för jag vet vad det innebär.

Vi lever ett intensivt liv som farmor/farfar, mormor/morfar. Är behjälpliga i smått och stort. Om tio år är den mista en gänglig tonåring. Min förhoppning är att vi då fortfarande kan le tillsammans. Och om vår örtagård ännu är i livet så kanske han erbjuder sig att rensa lite ogräs mellan timjan, basilika, mejram och libbsticka.




fredag 20 april 2018

Dags för förnyelse och en kränkt ungdomlig gamling


Jag sträcker ut mina bara ben och låter solen smeka huden. Eller rättare sagt bränna den. Det vinterbleka tål inte allt för mycket exponering. Risken är att benen blir grisrosa istället för läckert gyllenbruna.

Hur som helst njuter jag liksom majoriteten av den befolkning som bor så lämpligt till att det äntligen är dags för en känsla av sommar.
För att njuta i fulla drag utan att bli störd har jag stängt av allt som piper, larmar och plingar i min mobiltelefon.  Dock ej ringsignalen. Den kan vara bra att ha på i den händelse att någon behöver komma i kontakt med mig.

Vanligtvis brukar jag vara vaksam över vem som ringer. Under gårdagen brast jag i uppmärksamheten och tryckte på "svara" utan att först kolla det inringade numret.
"Hej Carina, jag ringer på uppdrag av Tele2".
Nu har abonnemanget löpt ut och det är dags för en förnyelse, var min första tanke. Laddade för att snika åt mig en ny telefon som brukligt är efter hot om att lämna operatören för någon mer generös sinnad. Det har fungerat i samtliga fall.

"Nu har du fyllt 63 år och då tänkte vi bjuda på mer pengar i plånboken genom att sänka din månadskostnad".
Finemang, det är alltid positivt att bli gammal.
"Vi skickar ett nytt simkort som gör att du kommer höra mycket bättre. Äldre har ju lite svårt med hörseln, hehehe. Vill bara upplysa dig om att det är en bindningstid på 12 månader och det vi skickar är tre".
"Tre? Vad har jag nu, fyra"?
Han skrattade. Gamla människor är dementa vilket är allmänt bekant. Inte utan att jag kände en liten släng av demens. 
"Nej jag menar TRE, du ska byta operatör till TRE för TRE är mycket bättre, speciellt i Skärblacka. Där har alla TRE".
Jag vägrade. Han stod på sig, lockade med en ny telefon. En Iphone om jag hört talas om en sådan. Jag kände mig kränkt. Tänkte svara att jag minsann använt mobil telefoni långt innan han lämnat fortplantningsorganet. Jag vet allt om modeller och fabrikat.
Försäljaren bytte stil. Från att visa sin väluppfostrade sida blev hans röst skarp. Nästan hotfull.
"Vill du inte ha mer pengar, VA"?

Jag avslutade samtalet och ringde min ordinarie operatör. Beklagade och jämrade mig. Hon tröstade och ordnade helt utan kostnad ett arrangemang som förhindrar telefonförsäljare att hitta mig.
Och nej, ynglingen som försökte lura en äldre dam ringde inte på uppdrag av Tele2. Det var bara hittepå. Jag må vara gammal men jag är inte dum i huvudet. Dessutom är jag ägarinna till en Iphone.

torsdag 19 april 2018

Hälften utanför och ett visst affektionsvärde


Det sista av vinterns foder till småfåglarna är serverat. Även om myggor och insekter vaknat till liv är det trots allt bekvämare att flyga till dukat bord än att själv införskaffa föda.

Maken min är vårrusig. Vilket innebär att en hel del som han anser vårt hushåll som onödigt ska bort. Det som inte sitter fast förankrat läggs därmed ut till försäljning på Blocket. Vilket visar sig vara en ekonomisk vinning. Om än i små mått.

Under gårdagen pumpade maken däcken på den åkgräsklippare vi aldrig använder. Det är ett arvegods som i makens tycke är helt och hållet överflödig. När gräset ska klippas ska klipparen springa. Tvåtusen kvadratmeter gräs genererar därmed i hälsosam motion.

Ett arvegods i form av åkgräsklippare väcker köplusten. Sms, mejl och telefonsamtal rullade in i en jämn ström. Den hetaste spekulanten var bördig från Jönköping. Tillsammans med sin pappa kom de farande i en bil så liten att de själva knappast fick plats.
Jag varnade maken, här kommer det att bli tal om en rejäl prutning på priset.

Gräsklipparen genomgick en grundlig obduktion innan hälsotillståndet konstaterades till fullo. Spekulanten fann mer än fem fel. Bland annat var det spruckna däck, rostangrepp, kniven gick inte runt och motorn, ja den var inte heller till belåtenhet. En riktig expert inom området stod i vår trädgård. Omedveten om att maken är en ärlig person som aldrig skulle prångla på någon en defekt vara. Viss om sin ärlighet och att gräsklipparen var i mycket god kondition vek maken inte från utgångspriset.
"Gör som ni vill. Åk hem till Jönköping med eller utan gräsklippare. Jag ska ha full betalning", löd budskapet.
Köpare och säljare skakade hand och vår gräsklippares nya hemvist blir Småland. Med en prissänkning på etthundra kronor.

Gräsklipparen stuvades in i den pyttelilla bilen. Den fick lika lite plats som föraren av fordonet samt den medföljande passageraren. Inget är omöjligt för en smålänning. Gräsklipparen fick färdas till slutdestinationen hängande till hälften utanför bilen. En resa på omkring femton mil.

Makens försäljningslusta verkar stegra i graderna. Själv ska jag nogsamt bevaka det som har affektionsvärde. När allt kommer omkring får det till syvende och sist stanna kvar i vårt övriga bohag.

onsdag 18 april 2018

Rosett under hakan och kluriga bobyggare


Temadagar och ideligen nya #hashtags åt folket som vill hänga med. Den senaste är knytblusen, symbolen som varje feminist bör bära. Det är nu vi ställer upp för varandra och vi gör det med knytblus. Rättar oss efter den enda funktionella domstolen. Skapad av oss via sociala medier. Där finns sanningen oavsett om de som är utredare till yrket sekretessbelagt ärendet eller ej. Folket vet bäst och folket dömer.

Själv har jag inte iklätt mig knytblus. Ej heller har jag firat någon temadag. Som idag är Amatörradions dag. På fredag är det Internationella cannabisdagen samt Polkagrisens dag och under lördagen blir det festligt värre då vi firar Terrakottakrukans dag. Nästa vecka är det Ledarhundens dag vilket föranleder någon extravagans åt vår låneledarhund.

Däremot har jag denna dag firat att min allra första pension betalats ut. Jag har med stor förundran loggat in mig på banken bara för att titta på summan. Pengar som hamnat där utan att jag behövt anstränga mig till det yttersta. Så kommer det att vara fram till den dag då pensionen ska gå till  betalning för min begravning.

Förutom att fira den stora händelsen med nybakad banankaka har jag pysslat i vår trädgård. Kom då att tänka på mina svärföräldrars solur som min svärfar fick då han firade en av sina bemärkelsedagar.
Soluret står numera vid min svåger och svägerskas sommarstuga. Där hamnade den då svärföräldrarna sålde sin villa och flyttade till lägenhet.
Men, även vi är innehavare av ett solur som ingick i köpet då vi blev ägare till grannens hus. Dock har vi aldrig ställt fram det till allmän beskådan för vad jag minns var den ingen större fröjd för ögat.
Idag beslutade jag mig ändå att leta reda på skapelsen och hittade den i ett av våra uthus.
På väggen bredvid soluret hänger en gammal spark. Den är inte använd på flera år, annars är spark ett trevligt fortskaffningsmedel på isiga vägar.

Sparkstöttingen har ändå kommit till nytta. Ett fågelpar har använt sig av den till bobygge. Måste tillstå att det var en mycket klurig plats som det företagsamma paret valt. Väl värt att uppmärksammas med en temadag under epitetet Fågelboets dag.


söndag 15 april 2018

Tunga vingslag och bränt fläsk


Det dunsade till på vårt sovrumsfönster. Vid en besiktning visade det sig vara en rödhake som blivit övermodig, missade svängen och kraschade in i rutan. Med den tragiska påföljden att kraken bröt nacken och dog på fläcken.
Jag placerade fågeln i vår magnolia. De stela benen spretade rakt ut, huvudet kraftigt tillbakalutat och näbben vidöppen.
Håll till godo. Den enes död den andras bröd. Efter endast fem minuter låg en hög fjädrar på marken under magnolian. Naturens egen återvinning.

Troligtvis var grannens katt framme. Han brukar smyga på småfåglarna men katten tillhör inte den smidiga arten så bytet går oftast förlorad. Nu blev katten serverad men behövde dock anstränga sig en smula för att nå munsbiten.

Att det skulle vara örnen som gjorde sina lovar över vår trädgård, spanade in liket för att sedan slå till håller jag som föga troligt. Däremot var det en mäktig syn att se örnen sitta på det som återstår av isskorpan i viken av Glan. Den vik vi har en tydlig uppsikt av vid vår plats vid matbordet och där nu sjöfåglarna rumsterar om bland vassen.

Jag hoppade i skorna, tog min kamera och traskade ut i morgonrocken för att fånga örnen på bild. Då lyfte den och flög. Bilden blev kass, det är inte alla gånger en amatörfotograf får till det efter behag.

Behagfullt blev söndagen i sin helhet. Vilken avslutades med ett restaurangbesök. Vi beställde vår mat och när servitrisen vände med beställningen i beredskap upptäckte vi att hon glömt ta på sig sin kjol. Eller om hon ämnat ikläda sig långbyxor ska jag låta vara osagt. Det sista plagget fattades hur som helst och strumpbyxorna skar in i den springa som håller stussen samman. Vi var inte de enda matgästerna som upptäckt fadäsen. Det drogs på smilbanden bland sittande gäster medan servitrisen artigt och belevat frågade om maten smakade bra. Vilket det gjorde. Med beröm utmärkt till kocken.

Nu ska jag iväg och smaka fläsk. Valfläsk. Stekt i det som utlovas bli Norrköpings bästa framtid någonsin efter valet.

lördag 14 april 2018

Bidragsresor och en spottkopp av porslin


I går kom det. Brevet från Pensionsmyndigheten. Härmed bekräftas att jag är en pensionär all in. Utbetalning den 18:e i varje månad. Förutom i augusti och november. Då är det en dag före respektive en dag efter som gäller. Enda smolken i glädjebägaren är avdrag för preliminär skatt. Pengar som bland annat ska gå till den äldrevård jag antagligen aldrig kommer att få. När det är så dags är äldreboendet skrotat. Förvisso träder hemtjänsten in vilket jag också är med och betalar till. Samt till alla de som har försörjningsstöd. Så ett visst antal av dessa bidragsberättigade har möjlighet att resa utomlands i rekreationssyfte. För de finns, de som åker på solresor för skattebetalarnas pengar.

Nåväl, vad tänker jag göra för mina pensionspengar som sätts in på mitt konto månadsvis? Det återstår att se. Min första planering är att inhandla en ny eltandborste. Den nuvarande börjar gå trögt. Den är sliten. Som en pensionär ungefär.
I förrgår var jag hos tandläkaren. Eller rättare sagt tandhygienisten. Tandläkaren åtar sig enbart det hygienisten inte går i land med.
Hon var en ny bekantskap, den förra hygienisten har sökte sig till stadsinnevånarnas tandstatus.
Därför kände jag att viss information gällande mina gaddar var på plats. Eller snarare min rädsla över att behöva visa upp tandraderna.
Hon var försiktig, hade korta fingrar och milda ögon.
"Ska du dra tandsten måste du använda kroken. Inget annat är tillåtet. Dessutom kan det kännas rätt så skönt att bli behandlad med en krok".
Jag var barsk. Hon log så ögonen smalnade.
"Tänk vad mycket konstigt folk det finns", svarade hon.

"Du har verkligen en utmärkt tandstatus", sa hon. "Tack", svarade jag och spottade tandsten.
Avslutningsvis fick jag en slurk fluor. Av den bästa och starka sorten. Om inget oförutsett sker ser jag den väna tandhygienisten om exakt ett år. Mina tänder är fina och omsorgsfullt vårdade.
Vilket i sin tur gynnar mina pensionspengar.

torsdag 12 april 2018

Isig lemonad och kärlek i varje bräda


"Allt jag gör är till för dig", sa maken och kopplade släpvagnen efter sin bil och körde iväg.
Jag hörde släpkärrans skrammel försvinna bortöver grusvägen.
När maken återvände hade han brädor på släpet. Han ämnade snickra en veranda framför min skrivarbod.
"En lagom stor med plats för en liten trädgårdsmöbel", förkunnade han innan såg och skruvdragare togs i bruk.

Nu är verandan på plats. Likaså den lilla utemöbeln. När värmen stabiliserats kan jag och datorn flytta ut då skrivklådan sätter in. Eller så sitter vi där tillsammans och dricker lemonad med is och en skiva citron.
Skrivarboden har fått ett litet lyft. Med det är jag så innerligt glad. Glad över att känna glädje över en åtgärd som tagit några timmar i anspråk. Men den största glädjen är ändå att maken hade mig i åtanke när han skulle snickra verandan. I varje bräda som fogades samman finns hans kärlek till mig.

Jag har förmågan att glädjas över de små formaten. Det kan kanske låta suspekt, konstruerat och glättigt. Faktum är att den som kan glädjas åt det lilla har mycket att vara glad över.
När andra känner en stor glädje över att resväskan är packad med pass och biljetter inför den stundande resan till fjärran länder där all inclusive väntar kan jag ligga vaken en hel natt och glädjas över att få vara hemma och tvätta fönster. Eller steka pannbiff med lök och brun sås. En av makens favoriträtter. Det är ett givande och ett tagande. Maken snickrar en veranda till min snickarbod och jag steker pannbiff i gengäld.

Den största glädjen är dock att vi får vara tillsammans och har förmågan att ta vara på tiden. Helt anspråkslöst. Det om något är all inclusive.

onsdag 11 april 2018

Känsloladdade affärer och en fotfraktur


Det händer att jag går in på sajter där anlitade mäklare lägger ut fastigheter till försäljning. Inte för att jag ämnar ge mig in i någon fastighetsaffär utan enkom av ren nyfikenhet. Intresset att kika in hemma hos andra kittlar. Då är Hemnet.se ett bra alternativ. Dessutom får den vetgirige reda på vad tomter, villor, bostadsrätter, sommarhus och gårdar hamnar på i slutänden av budgivningarna.

Att köpa en fastighet kan bli en stor affär, den största spekulanten någonsin gjort. Det kan även vara en känsloladdad affär. Både den som säljer och den som köper står inför något nytt. Ibland kan försäljningen vara påtvingad, men oftast hägrar något som verkar bättre än det gamla. Människan är i grunden ombytlig vad det gäller det mesta.

I vårt bostadsområde har vår granne beslutat sig för att sälja sitt hus och ersätta det med en nybyggnation. Utan att för den skull flytta från idyllen intill Glan. Därmed sålde han sitt hus till den som var villig att ta det med sig.
Vilket i sin tur resulterade i dagens begivenhet. Som tog sin början redan igår då en enormt lång trailer, två grävmaskiner samt en kranbil körde in på vår grusväg. Trailern stötte på problem i kurvorna och kranbilen körde fast i den mjuka vägen som just nu genomgår tjällossning.

Vi hörde maskinerna mullra på avstånd då vi gick till sängs under gårdagskvällen. Under mörkrets timmar utspelades en viss dramatik då kranföraren hoppade ur sitt fordon varpå han bröt foten. Lyckligtvis finns det fler kranförare så den med obrukbar fot har fått en ersättare.

Under förmiddagen var allt klart för det stora lyftet. Spända följde vi dramat på behörigt avstånd. Efter det att två polacker sågat lite i taket så de grova kättingarna fick plats drog kranföraren i spakarna. Med stor skicklighet lyfte han huset med veranda och utomhusbelysning. Det knakade och svajade en aning allt medan till trakten vårens anlända sädesärlorna obekymrat badade fötterna intill strandkanten där isen gått upp.

Under kvällen sker nästa attraktion. Då ska trailern med huset lämna området. Enligt gängse regler klockan 21.00. Innan dess får tungt och utstickande gods ej transporteras på motorväg. Vi som icke är involverade känner en viss bävan för huruvida staket, brunnslock samt raddan med postlådor ska undkomma att bli skadade.
Trailerchauffören verkar dock oberörd. Iförd träskor och neongul jacka har han den rätta outfiten för sitt uppdrag. Han representerar sitt kall med den äran.

Att köpa hus kräver planering in i minsta detalj. Speciellt om köpet ska flyttas med trailer för att sedan ställas ner på en ny boplats.

söndag 8 april 2018

Smulor i springan och ständiga projekt


Fågelholkarna inspekteras. Förra vårens näste kanske inte faller på näbben i år. Det finns inga garantier för något.
Att vården definitivt har anlänt råder dock ingen tvekan om. Sommarstugorna besöks och röken står som en pelare ur skorstenarna. Kylan ska tryckas ut med hjälp av kaminer och vedspisar.

Själv har jag vårstädat bilen. En riktig guldgruva vad det gäller pinaler som hamnat i springor mellan säten och i olika sorters förvaringsfack.
Min vintermössa till exempel. Den som jag ihärdigt sökt när vintern var som kallast. Min mössa med öronlappar och skärm av fuskpäls. Eller om nån stackars kanin fått släppa livet till ska få vara osagt.
För att inte få djurens vänner på halsen fastslår jag när allt kommer omkring att det ändå är fusk som ger mössa en extra finess.
Mössan har av någon ouppklarad anledning hamnat i det utrymme reservdäcket ligger tillsammans med varningstriangeln och domkraften. Där låg för övrig även sonens konfirmationsbibel. Vilket kan tyckas mer märkligt än min mössas belägenhet. Nu har sonen inte haft några som helst anspråk på att få tillbaka sin bibel så jag antar att han inte har några skriade behov av varken gamla eller nya testamentet.

I kupén där förare och passagerare uppehåller sig under färd stod att finna godis, brödsmulor, småstenar, torkade växter som ej går att artbestämma, sladdar av allehanda slag, två flaskor handsprit och en ask med tandstickor. Samt avtryck på allt som går att sätta avtryck på bestående av barnbarnens vinterkängor.
Förutom denna kompott fylldes dammsugaren med hundhår. Vi är dock inga hundägare men kör ofta på låneledarhunden vilket sätter sina tydliga spår.

Nu är bilen skinande ren. Rattmuff av och jag känner mig tillfreds. Också maken har drabbats av våryra. I sin iver togs det raska beslutet att verandan framför min skrivarbod ska byggas om och bli så pass stor att det ska få plats ett mindre utomhusmöblemang.
Det är de ständiga projekten som håller oss igång. Oavsett vad projekten består av.


lördag 7 april 2018

Komposterbar efterrätt och borttappade nollor


Äntligen. Kaffe och skinkmackor ute på altanen. Nu är det hopp om det. Tänker hänga undan vinterjackan. Vågar vägra vinterutstyrseln, heller huttrar jag i vårblåsten som under gårdagen hade inslag av snö.

Kvällens begivenheter är väntande gäster. Eller "främmat" som värmlänningarna säger. "Främmat" låter mer som om helt obekanta människor bjuds in att gästa vårt bord. Så är inte fallet, vi känner våra gäster mycket väl.
Enligt kutym bör gästerna undfägnas. På lite extra gott till och med. På förekommen anledning står maten i kylskåpet i väntan på att bli serverad.
Sedan blir det kaffe på maten. Med tilltugg. Ett tilltugg som  befinner sig i vår soptunna, i facket för komposterbart. Det vill säga den först tillagade satsen. Den andra, som tycks ha blivit ätbar och med relativt snyggt resultat vilar till dess den rätta konsistensen infunnit sig. Om jag har tur...

Tror att det var den där tre fjärdedels decilitern som ställde till alltihop. Maken var till staden för att köpa penséer så jag hade ingen att tillfråga. Därmed höftade jag till i det jag antog vara tre fjärdedels deciliter.
Det kan tyckas banalt att inte klara av den enklaste sak i världen som att mäta upp tre fjärdedels deciliter. Men för mig är det oöverstigligt svårt. Hjärnan blockeras och nervositeten slår till.

Stundom vållar min dyskalkyli mig bekymmer. Som när jag i egenskap av ordförande i vår vattenförening ska skicka ut mejl till styrelsen där det ingår siffror. Eller då vi sitter i ett styrelsemöte och kassören redovisar siffror, visar diagram med staplar och ekonomiska sammanställningar.
Jag nickar, klottrar ner siffror helt utan sammanhang i mitt linjerade block och förlitar mig på mina styrelsekamrater. Inte minst på vår sekreterare som sammanställer ett protokoll med korrekta siffror.

"Hurra", utbrast jag vid en redovisning kassören höll. Jag antog att siffrorna hade en positiv betydelse men av de andras blickar förstod jag snabbt att så var inte fallet.
"Hurra för att du räknat ut det så bra, menade jag", skyndade jag mig att tillägga och ordningen blev med ens återställd.

Läste en gång att 5 procent av Sveriges befolkning lider av dyskalkyli. Var av jag ingår i det procenttalet. Vilket i praktiken betyder att jag inte kan räkna och därmed betraktas som dum. Men, det har visat sig att en dyskalkylektiker har en högre normalbegåvning än de som kan räkna. Trots att det av en och annan skarpslipad matematiker kan tyckas vara en missvisande rapport av studien så känns det ändå förtröstansfullt. Och, bör tilläggas, jag känner mig inte speciellt dum i huvudet även om jag inte kan addera annat än ettor med tvåor.

tisdag 3 april 2018

Hotel Uman och bubbelvatten i smeten


Den väckte mig i gryningsljuset. Bofinken. Sittande på en gren i det som min mamma befarade var en haschplanta men som visade sig vara en sorts fläder. Precis utanför vårt sovrumsfönster satt den och spelade sin melodi. Tyst smög jag upp ur bädden, öppnade fönstret och hakade sedan fast det så en liten springa bildades.
Kröp ner under täcket och lät fågelsången strömma in. Brukligt är då jag vaknar före maken att plugga in hörsnäckan för att sedan somna om när rösten från det jag laddat ner mal på. Men inte denna morgon. Bäst att passa på, vem vet, nästa vår kanske mina ögon är slutna och med den eviga vilans påföljd har även förmågan att höra upphört.

Det är nu som allt sker. Snön smälter undan och det sätter fart. Det eviga kretsloppet som aldrig ger upp. Nytt ersätter gammalt, solen värmer även de som drabbats av sorg.

Jag satt och åt frukost vid ett ensamt bord på ett hotell i Umeå. Årtalet har fallit i glömska. Min familj var kvar hemma och jag var på vidareutbildning. Tror det handlade om försäkringsärenden i samband med dödsfall. Ännu sov de flesta hotellgäster, allt var lugnt och stilla. Då kom en liten gubbe med sin frukostbricka. Harklar sig och ställer sedan frågan om han fick slå sig ner vid mitt bord.
Jag nickade samtidigt som jag förvånades över att den lille gubben satte sig bredvid mig. Inte mitt emot.
I samma stund som han placerade sin bricka på bordsskivan såg jag vem det var. Kungen av rock´n roll. Jerry Williams. Av alla tomma platser valde han en plats där det satt en vilt främmande människa. Jag blev förbryllad. Skulle jag anta en kändisvarningsuppsyn eller helt enkelt låtsas som inget.

"Jasså du är i krokarna". "Mmm, vi har lirat här i går kväll". Han slörpade lite ur koppen. Kaffe eller te? Jag vet inte.
"Du äter våfflor ser jag". Han tittade sig omkring. Sökte med blicken efter våffeltanten.
"Du får steka på dem själv. Våffeljärnet står där borta". Jag pekade och han såg åt det håll mitt finger visade vägen.
Umans frasvåfflor. Med tillhörande recept. Jag fladdrade med pappret. Sa att smeten ska beredas dagen innan. Det ska vara bubbelvatten i smeten. Och havregryn.
Rockkungen log. Han ville inte ha receptet. Tänkte inte göra någon smet och steka våfflor när han kom hem från turnén.
Jag reste mig och tackade för sällskapet.
"Hej på dig", sa han och jag klappade honom lite på axeln. Han satt helt stilla.

När hissen stannade på entréplan klev några av bandmedlemmarna ut. Jag hälsade men de såg mig inte. Receptet har jag sparat. Det händer att jag blandar smeten utefter instruktionerna. Umans frasvåfflor är rena rama delikatessen.

I en nästan folktom frukostrestaurang kan allt hända.  Som att prata våffelrecept med en lågmäld rockartist av klass.

söndag 1 april 2018

Symbolik och tätväxande fjäderskrud


Inga bilder på vår påskmat florerar i sociala medier. Av den enkla anledningen att den mat jag tillagat inte skiljer sig speciellt från den mat andra dukat upp. Därmed finns inget revolutionerande intresse som är värt att dokumentera och delge andra. Men mat har vi ätit, påskmat med allt som tarvas för ett lyckat resultat.

Ägg fanns naturligtvis med på påskbordet. Symbolen för liv och Jesus uppståndelse. Eller helt enkelt vanliga hönsägg resonerar vissa och äter sina ägg utan att för den del lägga ner någon större kristen betraktelse kring det hönan klämt ut ur sin bakdel.

Men, som alltid finns det grupperingar kring högtiders traditioners vara eller icke vara. I påskens firande ligger fjädrar och ägg i fokus. Båda dessa viktiga ingredienser förorsakar djur stort lidande. Fjädrar rycks från levande fjäderfän och dess kulörta färger lyser upp vårt påskris. Äggproducenterna pressar sina hönor till det yttersta för att tjäna mer pengar på sin produktion. Hönor som har det direkt eländigt som det är.

För något år sedan såg jag en dokumentär som visade dessa hönors erbarmliga leverne. Drog mig till  minnes när jag för många år sedan själv var småskalig äggproducent. Hur jag åkte till hönsbönder och köpte en låda förbrukade hönor. När jag släppte ut hönorna i det fria kunde de inte stå på sina förvrida fötter. Halsarna var fjäderlösa och bakarna svullna. Ett liv i bur förvandlades till ett liv i frihet. Efter några veckor var hönorna lyckliga och sprätte omkring i myllan för att fånga en mask eller två.

Med bävan körde jag förra året till en äggproducent för att göra ett reportage om hans verksamhet. Dokumentärfilmen rullades upp i mitt huvud och jag befarade det värsta.
Äggproducenten bjöd på kaffe, vi pratade om hans hönor och vad de presterar. Därefter frågade han om jag ville gå in och hälsa på hans levebröd.
Klädd i rock och tossor över skorna gick jag efter mannen som knackade på dörren till hönornas boning.
"Jag måste förvarna att vi kommer", förklarade hönsmannen. Vilket verkade logiskt.
När dörren sköts upp hördes ett öronbedövande kackel. Ett hav av vita fjäderfän sprätte omkring i halmen, obekymrade över besöket. Till dess att de fick syn på mig. Då smällde de ihop sina näbbar och rusade bort så långt de kunde komma. Hönor kan verka befriade från all intelligens men så är inte fallet. De märkte direkt att en främling var på besök.
Nyfikenheten tog dock överhand. De kom småkacklade fram mot mig och gjorde därefter en okulärbesiktning för att utröna inkräktarens identitet.
Hönsmannen satte sig ner. Genast hoppade höns upp i hans knä, lade sig tillrätta och blev kliade i den tätväxande fjäderskruden.
Hönorna var granna. De verkade glada och nöjda där de spatserade omkring på extremt stora ytor. För att ge dem extra krydda i tillvaron hade deras ägare snickrat ihop en klätterställning samt lagt in några leksaker. Precis som till barn i förskolan.

Upplevelsen gladde mig mycket. Jag tänkte, hit borde teve bege sig för att göra en dokumentärfilm. Där fanns beviset för att äggproducenten tillsammans med Svenskt lantbruk och svensk djurhållning håller sig till världens strängaste djurlagstiftning.
Efter det besöket köper vi alltid våra ägg på den gården. För där finns det glada, friska höns som levererar ägg garanterat fria från salmonella.

onsdag 28 mars 2018

Flammande argument och den eviga vilan


Stilla veckan. En vecka jag klamrar mig fast vid med ett enda syfte. Den ska vara stilla. Min dator har sedan förra torsdagen varit nedsläckt. Inga sociala medier och endast nödvändiga telefonsamtal samt sms har presterats. Jag har helt enkelt befunnit mig i stillhet. Sittande i vår soffa med fötterna upplagda på bordet framför mig. Endast mina händer har rört sig, därmed är en till mig ny vårkofta näst intill färdigtillverkad. 

Stora delar av förra veckan var desto mer hektisk. Där litterära och kulturella inslag dominerat. Både privat och yrkesmässigt betingat. Dessvärre har jag varit sjuk. Tryckt i mig olika sorters tabletter med och utan paracetamol för att orka hänga med. Samt mängder av hostmedicin. När så veckan klarats av var min ork förbrukad. Varje muskel i min bröstkorg värker ännu, de har fått jobba hårt för att vara lungorna behjälpliga med att hosta upp segt slem. Ett tag befarade jag att drastiska åtgärder som inläggning på sjukhus för omvårdnad var det enda raka.
Trötthet och den tärande sjukdomsbilden resulterade i ett riktigt praktgräl mellan mig och maken. Ett gräl som varade i dagarna två. Sådant som händer mellan makar men som sällan omskrivs. Speciellt inte i sociala medier.  Dock kan ett gräl när upproret mojnat stärka och liva upp. Nu känner vi oss som nykära. Vilket vi känt oss många gånger under dessa fyrtio år vi levt tillsammans måste erkännas. Dock går det numera år mellan gångerna vi grälar. Jag som alltid är upphovet till hetsiga dispyter har antagit ett mer lugnt och moget uppförande.

Men på de sociala medierna fortgår det trätoämnen. Direkta personangrepp där det bildas två läger, allt för att skapa så många sympatier som möjligt.
När jag för första gången på en vecka loggade in hamnade jag mitt i ett hunddrama. Vilket utspelats för exakt ett år sedan i den värmländska bruksort där jag är uppvuxen. Trots att tiden har gått är händelsen toppaktuell och inlägget sprids från norr till söder.
Ett par beslutade sig för att köpa en hund. Studerade annonser och beslutade sig därefter att en dobermann vid namnet Jax skulle bli den nya familjemedlemmen. En fin hund som enkom vaktade om någon kom i närheten av hans tuggben.
Väl hemma visade det sig att hunden högg efter allt och alla, hade ett skraltigt bakben samt var extremt mjällig. Som om detta inte vore nog, det arma kräket hade dessutom vårtor i ansiktet. Olater och symptom som aldrig uppmärksammades av köparna när hunden presenterades.
Ett sådant hundspektakel vill av förståeliga skäl ingen ha. Därmed lämnades hunden tillbaka varpå säljarna gick ut i skogen och sköt jycken.
Nu flammar åsikterna upp och alla gör sitt bästa att bräcka varandra med spektakulära idéer om hur säljarna ska straffas. Det bästa vore ett naturligtvis nackskott på samma plats där hunden gick sitt tragiska öde till mötes. Köparna är däremot befriade från allt ansvar i affären. Den skabbiga och argsinta hundens prislapp á 4000 kronor återbetalades aldrig trots löfte. Bara det gör händelsen så pass legitimt att säljarna avporträtteras med bild och fullständigt namn. Så alla ska veta vilka de dömer till ett förestående straff.

Händelsen med hunden upprör även mina känslor. Vilket kommer an på ett inlägg i tråden där skribenten på fullaste allvar menar att den värmländska bruksorten Björneborg tillhör Örebro län. Vilket är direkt felaktigt. Det gäller att ha torrt på fötterna då det ska argumenteras i offentlighetens ljus.

R.I.P Jax.

måndag 19 mars 2018

En kärleksfull tonårspappa och Jeanettes otillåtna väska


Livet har återvänt. Jag är beredd att anta det som ligger framför mig. Och vår lilla porslinsblomma har under morgontimmarna slagit ut i blom. Vad mer kan en människa begära?

Under frukosten dryftade maken och jag äkta vänskap kontra köpt vänskap. Närhet som gynnar välmående och närhet som gynnar ekonomiska medel. På tal om president Trump och hans stab. Där undersåtarna antagligen erhåller stora belopp i månadslön. Det går att hänga i maktens korridorer och lyda när pengarna styr. Oavsett vilka galenskaper som står på agendan.

När jag var en ung tonårsflicka hängde jag i ett gäng. Men någon fullvärdig gängmedlem blev jag aldrig. På grund av min pappa. Han bevakade mig hårt, kom jag inte hem på uppsatt tid gick han helt sonika och hämtade mig. Vilt sprattlande och under högljudda protester släpades jag hem. Pappa var inte lagd åt det försynta hållet. Anande han att jag uppehöll mig i någon av de äldre grabbarnas bil ryckte han upp bildörren och plockade ut mig. Genansen från min sida visste inga gränser. Inte heller var det någon annan tonårspappa än min som gjorde sig omaket att hämta hem sin dotter.
Idag känner jag en tacksamhet över min pappas agerande och har full förståelse över hans kärleksfulla omsorg.

Beviset för att jag inte var fullvärdig i gänget visade sig tydligast då hon, som jag väljer kalla Jeanette, kom till bruksorten på besök. Jeanette bodde i Köpenhamn, porten till kontinenten.
När hon anmälde sin förestående ankomst blev gänget som tokiga. Det pratades och planerades. Röda mattan rullades ut och Jeanette steg ner på den med sina sandalförsedda fötter dammiga av stoft från den stora världen.
Själv blev jag aldrig involverad i Jeanettes betydelsefulla besök. Jag fick stå en bit på sidan av och med avunden lysande ur mina bruna ögon beskåda spektaklet som uppstod kring henne som person.

Så kunde en flicka inte hålla munnen stängd. Hon viskade i mitt öra varför Jeanettes besök föranledda sådan stor uppståndelse. I sin dåtida trendiga väska hade Jeanette haschkakor som hon sålde till vänskapspris. I sin tur hade Jeanette inför varje resa till Svedala kommit över ett parti vilket alla som tillhörde den innersta kretsen var väl medvetna om.  Snabbt insåg jag att Jeanette var ingen person jag skulle tala med min pappa om. Inte heller kunde jag be om extra tillskott i kassan för att kunna inhandla mig en flisa hasch. Vilket i och för sig var tur.

Så en dag kom Jeanette på besök med en tom väska hängande över axeln. Snopna vände hennes anhängare henne ryggen och hon fick pallra sig tillbaka till Köpenhamn. Utan att någon tog notis av henne eller stod på tågperrongen och vinkade farväl. Hon var inte längre intressant för hon hade inget att erbjuda.
Gänget upplöstes. Vi växte upp, var och en av oss landade i egna personliga fack. Jeanette från Köpenhamn glömdes bort, så även av mig. Fram till idag, vid frukostbordet dök henne minne upp. Om hon lever och har hälsan borde hon nu närma sig 70-årsåldern. Förhoppningsvis har Jeanette ett stort socialt kontaktnät med människor som tycker om henne för den hon är. Utan att hon för den skull måste sälja otillåtna varor för att bli omsvärmad.

söndag 18 mars 2018

Gittan och den försvunna hemsamariten



Först kom det en, sedan en till och så ytterligare en. Samt en bock. Klungan rådjur stod under morgontimmarna i vår trädgård och glodde. Skrapade med klövarna och åt av det de lyckats få fram under snön.
Jag är ingen djurälskare men ej heller någon djurhatare. Dock önskar jag livet ur dessa rådjur som invaderar vår privata egendom. Eller att de ska hålla sig i sin rätta, naturliga miljö bland fur och gran.
Så snart vårlökarna spirar är blomstren i farozonen. Speciellt tulpanerna som tycks vara rådjurs favoritblomma.

Alltid finns det något att irritera sig över. I ren impulshandling öppnade jag fönstret och skrek åt kräken att försvinna. Med graciösa hopp löd de min uppmaning men jag är viss och säker, i morgon har djuren återintagit sin plats i vår trädgård.

Något annat som upprör är det nya lagförslag vilket handlar om indragen handikappersättningen för syn-och hörselskadade. En summa på 2 500 kronor. Istället ska kvitton redovisas och utifrån det ska bidraget därefter bli individuellt. 

"Bra", uttalade sig en dam som kallar sig för Gittan. Hon känner minsann till en kvinna i Norrköping som har ledarhund vilken får springa lös i skogen. Utan sele. Som om detta inte vore nog, den blinda kvinnan städar själv sitt hem! Innan ledarhunden kom in i den blinda kvinnans liv som hjälpmedel var det hemtjänsten som "rastade" kvinnan runt om i staden. När hunden kom försvann hemtjänsten så jag utgår ifrån att det numera är ledarhunden som utför hemtjänstens sysslor.
Baserat på ledarhundens varande anser Gittan att den synskadade Norrköpingskvinnan inte är berättigad eller i behov av handikappersättning.

Min förhoppning är att Gittan får behålla sin syn livet ut. Att hon aldrig behöver stå i beroendeställning, vänta på färdtjänst eller ansöka om assistans. Fortsätta handla matvaror med röd prismärkning och aldrig behöva redovisa sina inköp med sparade kvitton. Skulle hon olyckligtvis mista sin syn kan hon skaffa sig en ledarhund. Då kan hon få komma ut lite då och då för att bli rastad utan att behöva anlita hemtjänsten när hon vill ha en nypa frisk luft.  Däremot kan hon inte räkna med att få någon handikappersättning om hon blir beviljad en ledarhund.

lördag 17 mars 2018

Balsam från Riga och Katarinas magåkomma


Vårsolen skiner och alla människor på sociala medier vistas utomhus. Alla förutom jag. Ett tecken på svaghet, kanske någon resonerar. Men verkligheten är en helt annan.
Bröstet piper och jämrar sig för varje andetag och som mynnar ut i våldsamma hostattacker.  Halsen känns sträv och irriterad. Hela jag känner en viss irritation uppblandad med rastlöshet. Orkar inte med att hålla mig i den stillhet som krävs vid sjukdomstillstånd.
Även maken begav sig ut i solen. Lämnade mig med en stor påse lösviktsgodis som han inhandlat i medicinskt syfte. Kanske även han känner sig krasslig och var i behov av medicinering eftersom han tog en näve ur påsen innan han snörde på sig kängorna.

Eftersom det inte stod någon doseringsanvisning på min medicin intog jag allt på en gång. Vilket visade sig vara helt verkningslöst. Därför beslutade jag mig för att ta fram ett mer kraftigt batteri. 
Nämligen den blandning som apotekare Abraham Kunze kokade samman år 1750 och som än i dag botar det mesta.
Ur skåpet lyfte jag fram flaskan med Riga Black Balzams. En brygd innehållande 24 olika örter, oljor, bär, blommor och kryddor. Samt en alkoholhalt på 45 %. Inköpt vid ett besök i Riga år 2012. Det har inte varit någon strykande åtgång utav brygden, den används enbart vid krissituationer.

En lagom dos blandas i varm svartvinbärssaft och drickes omgående i stora klunkar. Problemet är att den svarta vinbärssaften är förbrukad. Eftersom dottern och jag ska bege oss på litterär resa med avresedag tisdagen som kommer gör jag allt för ett snabbt tillfrisknade. Därmed beslutade jag att dricka apotekare Kunzes dunderkur rent utan några extra tillsatser. Kunde Katarina II när hon ansattes av en magåkomma någon gång i mitten av 1700-talet kan även jag.

En dram hälldes upp. Jag öppnade munnen och svalde. Effekten uppstod omgående. I form av kraftiga kväljningar. Medicinen gjorde en returresa och hamnade slutligen i slaskhon.
Men en slatt stannade nog kvar där det skulle. Känner mig faktiskt redan lite piggare. Eller så beror det på vårsolen. Den jag njuter av genom stängda fönster.


torsdag 15 mars 2018

Höglyftande planer och livet som kriminell


Småtvillingarna behövde nya fodrade stövlar. Ett måste när rännilar av vårvatten så småningom gör sig gällande. Varpå jag i egenskap av mormor hämtade barnen på förskolan, stuvade in dem i bilen och vi begav oss in till Norrköping. Nästa anhalt blev pastorsexpeditionen  för att hämta upp barnens mamma innan det kunde bli något stövelköp.

Under resan frågade barnen mig vad jag egentligen jobbar med. Hemmafru, tänkte jag först svara men blev med ens osäker på om det är legitimt att lära barn en sådan förlegad tillvaro. En fru utan ett eget förvärvsarbete, en kvinna i beroendeställning till sin make. Dåtidens accepterade könsroller.
Därför valde jag att säga, "ni vet ju att jag skriver för en tidning. Men nu skriver jag bara lite för jag är en pensionär".
De ville veta mer, vad jag gjort tidigare så jag rullade upp min digra meritlista. Som innehåller många jobb jag provat på under kortare och längre tid. Det imponerade föga, de konstaterade enkom att mormor jobbat.
Så ställde jag vuxenfrågan; "Nå vad ska ni jobba med när ni blir stora"?
"Kranförare", svarade den ena flickan. Höga kranar ska det vara. Och tunga gods ska hon lyfta.
"Jag är ett barn och barn kan inte veta vad de ska bli när de blir stora. De måste gå i skolan först", kontrade den andra snusförnuftigt.

Bra svar från båda, tänkte jag och drog mig till minnes då jag frågade deras storasyster när hon var i åldern fyra-fem år vad hon tänkte syssla med för att upprätthålla sin försörjning.
"Jag ska bli kriminell"! Svaret kom blixtsnabbt och jag tappade fattningen. Följdfrågan blev därför vilken sorts kriminalitet hon tänkte ägna sig åt. Hon svävade på målet en aning men trodde att det nog skulle bli en form av sjöröveri.

Vi lever i tid av ständig förändring vilket även innefattar alla som är barn. Det är inte utan att jag ängsglas över våra barnbarns framtid. Inget är riktigt självklart gällande utbildning, arbete och livssituation. Mycket kan hända under deras uppväxt. Allt är inte enbart medgångar, det finns också motgångar vilket barn av idag får känna av på ett eller annat sätt. Livet är ett experiment utan några självklara ritningar att följa.

tisdag 13 mars 2018

Digital stress och avskrapad hud


Väcktes i natt av en mardröm. Efter lönlösa försök att somna om klev jag upp ur sängen. Gick ut i köket för att dricka. Därefter satte jag mig i fåtöljen, lade upp fötterna på fotpallen och läste dagen upplaga av Norrköpings Tidningar. På nätet. Ögonlocken började äntligen kippa och jag väl tillbaka i sängen fick jag ett par timmars sömn. Vaknade därmed med sprakande huvudvärk när morgonen kom.
Medan maken donade med frukosten kopplade jag upp mig mot internet. Den lilla markören i vänstra hörnet snurrade. En ruta dök upp. Ingen anslutning till internet, löd meddelande.

Så hade det som inte får hända ändå hänt. En telefonkedja bildades oss grannar emellan. Lika tragiskt internetlöst i varje stuga.
Den digitala stressen slog till. Vi stod plötsligt i en värld helt utlämnade åt oss själva.
För att lindra obehaget satte jag fart med att storstäda vårt badrum.
Nu kan vi inte se på Netflix om inte internet kommer tillbaka, ropade maken. Han gjorde tappra försök att undersöka huruvida det var fel på vår router eller ej.

Vi kokade kaffe och åt chokladkakor. Jag fingrade på min mobiltelefon. I ett fruktlöst försök att ta mig ut på nätet. Jodå, redaktionen hade mejlat. Det låg en påannonsering tvärs över skärmen som meddelade detta. Men jag kom inte in i min mejlbox!

Utan internet är det svårt att känna sig glad och öppen. Det suger fett att inte kunna skrolla runt för att kolla vad som händer och sker. Dags att ringa internetakuten. Tydliga tecken visar att det ligger ett beroende och pyr. På åtta veckor blir den beroende fri från abstinens lovar terapeuterna.

Plötsligt, som genom ett under plingar det till i mobilen. Internet är tillbaka! Felet låg i Stockholm. I den centrala servern som pytsar ut trafiken. Med skinande rent badrum känner jag mig tillfreds. Inga dammråttor i hörnen, inget gammalt hudavskrap på de kaklade väggarna i duschutrymmet. Inga hårstrån i avloppet, dessa fångade jag upp med en uttjänt tandborste och det hänger rena handdukar på kroken.
Nu kan jag luta mig bekvämt tillbaka. Lägga upp fötterna på fotpallen och kolla runt i internets underbara värld. Allt medan maken letar upp en bra film på Netflix.

söndag 11 mars 2018

En kunskapsresa och en sportslig minister


Vintern verkar inte vilja släppa greppet. Dock hörde jag nyhetsbulletinen i kassakön hos vår lokala matvarubutik att en vändning är att vänta. Veckan som kommer, då blir det plus tio grader. Minsann!

Upplivad av nyheten frågade jag maken om vi skulle bege oss ut på en resa. Till Ullared. Han såg förfärad ut. Jag noterade hans tankar. Våra tankar är i symbios med varandras. Effekten av att levt under lång tid tillsammans. Han tänkte, redan vid entrén till butiken kommer det skapas en stor konflikt.
Bara i allmänbildande syfte, skyndade jag att tillägga. Alla borde ha varit till Ullared en gång i livet. Det hör liksom till. Maken fortsatte hårdnackat att vägra.
Jag lade ut en tråd hos dottern. Åk med någon köpsugen granntant! Inte heller hon ville späda på sin allmänbildning.

Är det då så viktigt att vara allmänbildad? Livsviktigt, hävdar många. Hur får vi till oss den viktiga informationen som täcker kunskap om det periodiska systemet, litteraturkunskap, matlagning,  Sveriges statsministrar sedan 1940-talet samt andra allmängiltiga ämnen som inte klassas fackkunskap utan endast en bred kunskap om det alla borde känna till.
Det finns appar för sådant. Vilket kan vara bra att veta eftersom appen kan användas vid olika sorters frågesport på teve.

Kunskap, eller brist på kunskap, kan vara avgörande hur en middag med många kring bordet ska avlöpa. Den som aldrig varit till Ullared får tugga maten väl medan de som införskaffat sig den kunskapen kan orera vitt och brett.
Själv tuggar jag länge när ämnet sport lyfts. Där är min nivå på allmänbildning så långt ner på skalan det går att komma. Vilket jag mer än en gång nästan riskerat omyndighetsförklarad för. Borde kanske skaffa mig en god man som kan föra min talan gällande sportsliga viktiga händelser.

Någon resa till Ullared lär det inte bli. Om jag inte åker själv vill säga. Eller kliver ombord på en buss tillsammans med andra och där det ingår smörgås och kaffe i biljetten.
I sanningens namn när jag inte på någon större längtan till att uppleva Gekås. Jag strävar enbart efter allmänbildningen. Borde kanske börja med att plugga in sport-och idrottsresultat. Det tillhör de mest fundamentala  kunskaperna för att bli accepterad i de flesta kretsar. Sen är det inte så viktigt att veta vem som var Sveriges statsminister 1946. För övrigt lär vår nuvarande hålla på Modo.

onsdag 7 mars 2018

En enkel person och frysta pengar




En bloggkollega till mig skrev ett inlägg vilket handlade om ostkaka. Därmed dök ett minne upp gällande en äkta småländsk ostkaka inköpt hos en av Norrköpings matvarubutiker.
Det hela utspelade i början på 2000-talet. Vi hade precis startat vår begravningsbyrå och uppdragen rullade in.
Anmärkningsvärt är, då någon lämnar jordelivet blir den döde i samma stund som det sista andetaget klingar ut en mycket enkel människa. Det spelar ingen roll om personen i levande rattat den senaste modellen av BMW, Mercedes eller kanske en Audi. Stått som ägare till en imponerande villa med pool och bytt kök vart femte år. I och med dödsögonblicket träder enkelheten in. Enligt de efterlevandes utsago, vilket en begravningsentreprenör aldrig får ifrågasätta.
Det har hänt att arvtagare ansett att en sopsäck istället för en kista duger bra som farkost på den sista färden. Helst i svart plast för att markera stundens allvar.

Min mormor ansåg sig enkel då hon levde. Vilket hon också var. Jag minns inte att hon unnade sig några extravaganser förutom en och annan tågresa från Kallhäll till den bruksort där jag och mina föräldrar bodde. Jo förresten, i början av 1960-talet åkte hon propellerplan till Mallorca. Skickade mig ett vykort där en dam med klapprande kastanjetter log mot betraktaren. Den spanska damen var klädd i en vacker klänning som gick att lyfta på och därunder visade hon upp sina spetstrosor.
Nå, eftersom mormor var så enkelt lagd lät hon meddela att vid hennes hädanfärd kunde kyrkogårdsförvaltningen se till att hennes gravplats blev asfalterad. Allt för att bespara anhörigas ekonomiska bekymmer. Min mamma ansåg det som ytterst olämpligt och under en blev mormors blivande gravplats ett ämne för hetsiga samtal mellan henne och min mamma.

De flesta avlidna anses dock vara värd en vacker begravning, enkel utan att för den delen göra själva huvudpersonen enkel.
När begravningsakten var avklarat återstod det sista momentet där vi på begravningsbyrån var inblandad. Den av oss utskickade fakturan. Pengarna in på vårt kontot i rättan tid. Utom en gång då den anhöriga kom med kontanter. Den som anordnat en begravning för närstående vet att det som borde vara näst intill gratis ändå kostar. Till skillnad mot det vi i levande livet kostar på oss. Vi vänder inte på slantarna om vi vill resa till Thailand, byta bil, köpa ny soffa eller äta finmiddag på restaurang. Vi är livsnjutare då vi lever, som död har vi ingen glädje av det som kostar. Oftast ses en begravning som en onödigt dyr utgift som belastar dödsboet.
Med andra ord, jag fick ta emot en ganska så stor summa pengar vilket vållande mig bekymmer. Bankerna hade vid det laget börjat knorra över insättning av kontanter. Maken var bortrest på kurs ett par dagar vilket betydde att jag ensam ansvarade för kontantbetalningen. Det gällde att förvara pengarna på ett säkert ställe varpå jag funderade över vart i vårt hem eventuella inbrottstjuvar aldrig skulle börja leta.
Med stor kreativ idérikedom plockade jag fram den småländska delikatessen ur frysen. Petade försiktigt bort papperslocket och bredde ut pengarna över ostkakan. Därefter satte jag tillbaka locket och placerade formen under ett par påsar kanelbullar. Efter några dagar lämnades pengarna som doftade svagt av ostkaka in på banken för vidare placering på företagskontot.

Det kändes högtidligt när vi så småningom värmde ostkakan och avnjöt den med grädde och sylt.

Smärtor i krävan och folkets egen rättssal


Den begynnande våren gör sig påmind. Droppande istappar och snö som med ett dån rasar ner från taket och bildar en barriär framför ytterdörren.
Fåglarna kalasar ännu på vår hemmagjorda fågelmat medan de övar sig på parningssånger.
Egenhändig tillverkning av fågelmat skapar debatt. Några hävdar att fåglar kan lida av glutenintolerans och därför drabbas av magproblem om det är havregryn i smeten. Genast säger förståsigpåarna att det är riskfritt eftersom havregryn inte innehåller gluten. Men, vetemjöl görs ju av havre, hörs förtretade röster. Och i vetemjöl finns det gluten om inte annat står på innehållsdeklarationen. Fuck you, vetemjöl görs på vete, hojtar de som är experter inom området.
Så kommer vi till själva kärnan i egenkokad fågelmat. Fettet. Smör ska det vara, säger de som vet. Nej margarin, påstår andra. Kokosfett, lyder budskapet från tredje part. Medan vissa fnittrar och undrar hur vana svenska fåglar är att inmundiga kokos.
Så håller det på, i all oändlighet allt medan fåglarna pickar i sig det som bjuds. Obekymrade av det rabalder fågelmat för med sig.

Själv funderar jag mest över de begivenheter denna månads dagar erbjuder. Inom en snar framtid åker dottern och jag på vår årliga bokresa. Minglar runt i litteraturens värld. Lyssnar in och bär med oss nya erfarenheter. Låter bartendern blanda var sin drink och känna oss världsvana ute på Ålandshav.
Även en teaterupplevelse står inför dörren. Jag har gjort en intervju med en av skådespelarna. Hade svårt att skilja på skådespeleri och privatperson. Vi skrattade och enades om att när sådant sker är  rollgestaltningen som allra bäst.

Dock finns det en gnutta smolk i planeringen. En person jag idag skulle träffa på en viss plats på utsatt klockslag hade lämnat arenan innan jag anlänt. Irriterad skickade jag ett textmeddelande. Ny dag och ny tid är bokad. Jag är fortfarande upprörd över spilld egentid. Borde skicka in en rapport om oacceptabelt beteende. Eller illvilligt hänga ut personen på sociala medier. Dömd att hatas utan föregående rättegång. Vilket är ett mycket populärt förfarande i dessa dagar.

Precis som de vilka kokar egen fågelmat och ger fåglar magvärk på grund av icke glutenfria havregryn blir dömda. På sociala medier. Folkets nya rättssal.

tisdag 6 mars 2018

Stämplade märken och överaktiv talgproduktion


Vi har inte kört Vasaloppet. Inte heller har vi kastat oss ut över några pister. Känner oss nöjda ändå. Vill vi sporta går det bra att göra det i soffan framför teveapparaten.
Handen på hjärtat, inte ens det bemödar vi oss om.
Däremot har vi firat min födelsedag. Med god mat, glass, presenter och familjärt umgänge. Det är nu mitt pensionärsliv träder in. Vilket börjar med att köra runt på barnbarn. Ett aktivt pensionärsliv kräver planering. Det har gjorts en undersökning bland människor som blivit avtackade från sina arbeten med utmärkelser bestående av ett tack för god och trogen insats. undersökningen har utgått från de blivande pensionärernas drömmar. 17 procent svarar att de vill umgås mer med sina barnbarn medan endast 5 procent tänker njuta av livet. Övriga vill ut och resa, umgås med vänner och syssla med sport samt sin hobby som legat i träda på grund av arbete.

För en pensionär går det att löpa linan ut. Helhjärtat engagera sig i sin hobby eller ge sig ut för att hitta nya intresseområden. Inget är omöjligt, även udda intressen kan helt oväntat dyka upp. Inte enbart tillverka svepaskar, samla på frimärken eller skåda fågel.
Som den kvinnliga entusiasten vilken det gick att läsa om i ett veckomagasin. Hennes hobby var  pormaskar där villiga personer ställde upp med sina överaktiva talgkörtlar. Huruvida hon lättvindigt fick fram objekt för sin utövnings skull gick inte att utröna, gissningsvis handlade det om närstående med igentäppta porer. Någon lönsamhet på sin hobby fanns inte då hon enbart klämde talg för sitt stora nöjes skull.
Ett annat exempel är mannen som har en imponerande samling kranar som suttit vid diskbänkar i skrotade husvagnar. För några år sedan hade han lyckats skrapa ihop 579 kranar, säkerligen har samlingen utökats med tiden. Förhoppningsvis hyser hans eventuella arvtagare samma brinnande intresse för husvagnskranar och inte enbart ser till den ekonomiska vinningen vid en framtida bouppteckning.

Personligen tänker jag inte göra några utsvävningar för att skapa mig nya intressen. Jag håller mig inom de ramar jag satt upp vilka inte kräver några större kraftansträngningar. Som att baka limpor och göra pärlplattor med barnbarnen. Eller som idag, bjuda en småtvillingflicka på ett väldoftande fotbad med efterföljande fotmassage och som avslutning rosa nagellack på tio små tånaglar.

fredag 2 mars 2018

Patologi och ett riktigt skitproblem


Det händer att jag faller för frestelsen och köper en stor påse lösgodis. Väljer och vrakar bland sötsakerna. Öser på och får betala därefter.
De första tio bitarna smakar himmelskt. Sedan börjar det ta emot. Kroppen säger ifrån. Men hjärnan talar ett annat språk. Bara en till, sedan lägger jag undan påsen. På hedersord. Sockerstinn och näst intill illamående för jag ner handen i påsen. Fingrarna sluter sig kring en sötsur bit färgad med tillåtna medel. Så till sist tar illamåendet överhand och påsen stoppas undan i skafferilådan.

Samma känsla har jag haft de senaste veckorna gällande sociala medier. Insett att behovet av att ha kontrollen över andras liv blivit mer ett beroende än något nöjsamt.
När så en hetsig debatt gällande hundbajs rullades upp fick jag nog. Kattägare och hundägare har vitt skilda åsikter gällande det deras husdjur släpper ifrån sig. Hundbajs är inte okej men kattbajs går bra. I sandlådor och rabatter. På offentliga platser lika väl som andras privata egendomar eftersom katter tillhör den självständiga djurarten. Varpå hundägarna blir sjövilda och menar att kattbajs är lika besvärande som hundbajs. Skillnaden är bara att hundägare tar sitt ansvar vilket kattägare inte bemödar sig om. Kriget om skiten rasar vidare i oförminskad styrka.
Som icke djurägare kastar jag mig inte i meningsskiljaktigheterna. Skulle jag av någon anledning besväras av hundar och katters avföring skulle jag inte beklaga mig på sociala medier utan vända mig direkt till djurens ägare för en gemensam problemlösning.

De senaste två veckorna har jag med anledning av en mättad tillvaro på sociala medier levt det riktiga livet. Tillsammans med barnbarnen. Testat om vi klarat av tekniska problem samt dissekerat en kropp där inälvor, tarmar och muskler undersökts i minsta detalj. Spelat luftharpa och testat reaktionsförmågan. Grillat korv över öppen eld och studerat istappar som kylan skapat. Varit på kreativ verkstad där maken och jag klippte sönder pappersark i försöket att skapa visuell konst.

Nu smyger sig en annan känsla innanför mitt skinn. Känslan att vara en usel person som inte gillat, skickat hjärtan, födelsedags- och krya på dig vännenhälsningar samt hyst beundran över alla som bemöta sig med att baka bullar och lagat festmåltider. Kanske mitt uppehåll från sociala medier bidragit till att vissa dissat mig. Inte längre vill vara min vän och hemskast av allt, blockerat mig från vänlistan. Det är risker som finns då vi umgås på nätet istället för i verkliga livet. Där det är svårt att med en rimlig förklaring säga upp bekantskapen. På sociala medier trycks vi enkelt bort om vi inte kopierar och skickar vidare viktiga upprop som handlar om vänskap. Eller har avvikande åsikter om  skitproblem.






onsdag 21 februari 2018

Blodbad och en luftfylld manschett



En till mig närstående, närmare bestämt maken, har under en längre tid plågats av näsblod. Lite näsblod drabbar alla och envar någon gång under livet men ibland kan det bli aningen för mycket.
När jag var barn rann det ständigt röda strilar från näsan som letade sig ner till hakan där de smala rännilarna upphörde och övergick till ett droppande. Under skoltiden drog jag nytta av mitt gissel. Obemärkt körde jag ett pekfinger i näsborren och rotade runt. När den uppnådda effekten startade förde lärarinnan mig varsamt till lärarrummet. Där fick jag ligga på schäslongen ämnad för vilsamma pauser för uttröttade lärare till dess blodflödet stillnat. Gick koaguleringen för snabbt drog jag ut levrat blod och flödet startade på nytt. Lärarinnans oroliga blickar när hon då och då kom för att titta till den blödande nosen gav en känsla att jag var betydelsefull.
Sen blev jag nödd och tvungen att låta läkaren bränna ihop näsans blodkärl och lärarinnan fick ha sin schäslong helt för sig själv.

Gällande makens näsa och det häftiga blodflödet som uppstår utan synbar anledning börjar bli påfrestande. Jag tror inte att han känner sig betydelselös och därför triggar igång näsblod för att få min uppmärksamhet, nej här finns något annat bakomliggande. Då jag under min uppväxt hade bestämt mig för att bli kirurg har jag viss insyn i läkekonsten efter att ha införskaffat mig kunskap genom att bläddra i Hemmets stora läkebok. Kunskap som visserligen inte bygger på erfarenhet men som ändå fastnat och till viss del blivit bestående.
Därmed uppmanade jag maken att kontakta vårdcentralen för en mer säker diagnos än den lekmannamässiga jag kan erbjuda.

Klockan 11.00 ringde vårdcentralen tillbaka och maken konsulterade med sköterskan.  De talade en god stund varpå jag förväntade mig att ett läkarbesök var inbokat.
Tyvärr, inga lediga tider för medborgare som lider av näsblod. Att personen i fråga äter blodförtunnande var inga förmildrande omständigheter som skyndar på en läkartid. Jo, först om en månad men vårdcentralens regelverk låter påskina att en läkartid så långt i förväg är förbjudet.
Däremot är maken välkommen att få blodtrycket kontrollerat, sa sköterskan i telefonen. Dessvärre har blodtryckssköterskan slutat sin tjänst och ingen ny är i antågande. Men maken kan ändå mäta sitt blodtryck på vårdcentralen genom att ta det på sig själv utefter de uppsatta och mycket tydliga instruktionerna. Trycket blir sedan noggrant dokumenterat i journalen efter det att resultatet rapporterats i receptionen, poängterade sköterskan.

 Nu löper vi linan ut vad det gäller egenvård. Jag har inhandlat blodstillande vadd på vårt lokala apotek. När jag kommer till stan nästa gång ska jag köpa en traditionell blodtrycksmätare med tillhörande stetoskop. Sen ska jag öppna en egen vårdcentral. Med de läkarkunskaper jag har i bagaget sedan späda år borde räcka för behandling av lindriga sjukdomar och små blessyrer. Som näsblod till exempel.

måndag 19 februari 2018

Äggskallebyn och värdefulla upplevelser


Dagarna springer iväg i en rasande fart. Därmed närmar det sig mars. Månaden som öppnar dörren mot den stora förändringen.
Jag kommer att lämna över den journalistiska stafettpinnen till någon annan. Åtminstone vad det gäller grannkommunen Finspång. En plats jag under åren lärt känna innan och utan.
För mig framstod tidigare Finspång som en ointressant håla där köpcentrum Viberga stod för ortens signum. Ack, vad jag bedrog mig. Kommunen har öppnat min trångsynthet och "Äggskallebyn" med sina omgivningar har berikat mig i ett helt nytt perspektiv.
Det är med blandade känslor jag nu säger tack för mig. Tack till alla människor jag mött, till de som släppt in mig i sina liv, i sina hem och proffesioner. Politiker, kulturambassadörer, äventyrare, polis- och räddningstjänst, butiksinnehavare, hantverkare, hembygdsföreningar, bönder, grevar,  restaurangägare, friluftsentusiaster, musiker och helt vanliga intressanta människor som lever och verkar i bygden. Listan kan göras oändligt lång.

Socknarna Hällestad, Regna, Risinge och Skedevi bildades vid kommunreformen 1862. Orter som bland annat Igelfors, Rejmyre, Hävla, Grytgöl och Ljusfallshammar har fått besök av mig. Sommartid ofta i sällskap av maken. Vi har packat en välfylld utflyktskorg och efter avslutat arbete suttit i någon skogsglänta ute på landsbygden och sammanfattat händelserna och språkat kring de som gett oss sina historier. Ätit av den medhavda matsäcken och känt oss upprymda.

Några "äggskallar" har jag dock aldrig stött på. Kanske beror det på att deras huvuden antagit en mer rundad form under åren som gått. Benämningen "Äggskallebyn" grundar sig på förlossningsläkarnas förkärlek till, under den tid då sjukhuset hade en förlossningsavdelning, att förlösa de flesta kvinnor med hjälp av sugklocka. Därmed hade var och varannan Finspångsunge äggformade huvuden.
Om Finspångs havande kvinnor var mer trånga i porten än andra ska jag däremot låta vara osagt. Kanske fann läkarna helt enkelt professor Tage Malmströms förbättringar av förlossningsverktyget från 1950-talet som praktiskt och tidsbesparande.

Det har varit fartfylla år som genererat till pärmar fyllda med de artiklar jag skrivit och klippt ut. Tusentals bilder har sorterats i mappar på den externa hårddisken. Som en säkerhetsåtgärd i den händelse datorns hårddisk kraschar. När minnet av de jag träffat bleknar kan jag återskapa möten, känslor och upplevelser genom att bläddra runt bland allt sparat material.

Finspångs kommun har berikat mitt liv. Jag känner en stor tacksamhet över möjligheten att ha fått lära känna orten och dess innevånare på djupet.

söndag 18 februari 2018

Herrskapsbönder och hemlängtan


Jag längtar hem. Hem till gemenskapen med andra. Gästfriheten och hjälpsamhetsandan.
"Öschöte, skene gate upp å gate ner å bare glane. Kan dä va oätt å oiktitt. Gu´ så dant".
Nej, jag blir aldrig någon östgöte.
Trots det är Östergötland sedan tjugoåtta år tillbaka min fasta punkt i livet. Jag överger inte det bördiga landskapet där bönderna bor som herrskap. Enligt Selma Lagerlöf.
Ändå är det tillåtet att längta hem en smula.

Under gårdagskvällen var jag irriterad. Irritationen fanns kvar då jag slog upp ögonen i morse. Som en däven filt hade sinnesstämningen lagt sig över min nattvila. Egentligen handlade det enkom om en meningslös ordväxling. Jag hade mycket väl kunnat lagt det åt sidan, muttrat lite och sedan släppt taget. Men det skavde, kände ett skriande behov av att svara. Helst så otrevligt som möjligt, men jag avstod. Gav dock svar på tal, med en anstrykning av skärpa. För att sedan avsluta det hela artigt och belevat.

Det är just sådana här uppkomna situationer som berör mig i negativ riktning. Människor i grupp som agerar och strävar mot en gemensam lösning. Då dyker plötsligt en nejsägare upp. En krångelmakare som inte ser någon som helst lösning på problemet utan skickar istället iväg anklagelser. Mot bättre vetande, till råga på allt. Inte inser krafterna som läggs ner utan ser istället klagande som sin livsuppgift.

Jag beklagade mig i den tidiga morgontimman. Maken lyssnade och höll turligt nog med mig i min ensamma argumentation. Han förstår inte heller vikten av att vara ohjälpsam, lösa enkla problem smidigt och kravlöst.
Av tidigare erfarenheter, där hemma dit jag stundom längtar mig tillbaka, hjälptes vi åt. Problem var till att lösas och många var problemlösarna. Ingen ställe sig på egen planhalva och lät bollen rulla av egen kraft. När problemet var löst drack vi kaffe med dopp av det som för tillfället fanns att tillgå i brödburken.

Irritationen har gett med sig. Undslipper mig endast en och annan tyst fnysning. Om några dagar packar vi bilen och åker hemåt. På ett kortare besök. Jag längtar.


onsdag 14 februari 2018

Knyppelpinnar och dödsmusik


Gårdagen bjöd på tvära kast. Från att ha suttit i godan ro med ett gäng knypplande damer till en heavy metal- avslutning. Måste dock tillstå att båda dessa möten var givande. Var och en på sitt sätt.

Det var med blandade känslor jag lät mig föras genom långa korridorer ner till hårdrocksbandets replokal. Jag är inget större fan av den traditionella rocklyriken som utvecklats till att rikta allt  ljus på ondska, brutalitet, krig och våld genom death metal.
Källarlokalens väggar var prydd med dämpande äggkartonger, madrasser och allehanda tygstycken. Fyra grabbar där två av dem var kraftigt skäggprydda tog emot.
"Är ni farliga"? frågade jag inledningsvis. De skrattade. Inte rått och brutalt så som jag förväntat mig utan mjukt och förtroendeingivande. Därmed var isen för min del bruten.

Bakom den hårda fasaden på scengolvet dolde sig ett sprött innanmäte. En historia om mobbning och utanförskap rullades upp. En hård väg från barn till vuxen och vad det inneburit. Om känslan att stå på scenen och utföra rå och brutal musik. Känslor som flödar och den totala utmattningen när uppträdandet är över. Om revansch och avslitna gitarrsträngar.

Jag förundras över människans förmåga att resa sig ur mörker för att möta ljus, vänskap och drömmar som ska förverkligas. Kanske är death metal och subkulturen ett verktyg inom alla tänkbara områden.
Dock är ej alla skapta som hårdrockare utan får välja andra vägar till resning. Som att headbanga på en lättare nivå eller ge upp förlösande avgrundsvrål.

Jag blev bjuden på en spelning. Omtänksamma grabbar gav mig öronproppar. Oanvända. När de spelade bytte samtliga skepnad. Musiken fick mina revben att klappra i takt. Jag fotade och applåderade. Efter sista ackordet och trumvirveln återkom mjukheten. Gitarristen monterade sin mobil på en selfiepinne och vi förevigades för de sociala mediernas räkning.

Gentlemannamässigt följdes jag genom de vindlande korridorerna. Fram till hissen som tog mig upp ur underjorden. Ringde hem till maken och bad honom värma den överblivna makaronipuddingen.
 "Kör försiktigt hem", uppmanade han. Som alltid mån om att få hem mig välbehållen.



tisdag 13 februari 2018

En krossad insekt och en körtel av valnötens storlek


Vägbanan var under morgonen isbelagd då jag körde iväg mot min destination. De mest våghalsiga lättade dock inte på gasen och hamnade därmed i diket. En viss förvirring uppstår alltid bland trafikanterna då bilar ska trixas mellan varandra och bärgningsbilar.
Framför mig låg en lastbil och bakom hade jag en timmerbil. Strängen mellan körbanorna skvalpade av snö uppblandad med vägsalt. Det sprätte på rutan då den mötande trafiken kom allt för nära den dolda mittlinjen.

Timmerbilen pressade på. Jag höll luckan mellan mig och den framförvarande lastbilen. I en svag kurva påbörjade timmerbilen sin omkörning. I sidospegeln såg jag hur den först nosade lite försiktigt innan den satte fart. Jag bromsade mjukt och prövande. Så blev omkörningen ett faktum. Timmerbilens släp svajade hotfullt fram och tillbaka. 
"Nu blir jag mosad likt en insekt under skosulan". Det var min fasta övertygelse. Sedan kom ilskan som en het våg. Jag satte upp vänstra handens långfinger och hoppades timmerbilschauffören uppmärksammade min gest.

Rädslan och ilskan stack i skinnet. Hjärtat pumpade och jag andades tungt. Rädslan förflyttades till strax under nyckelbenen som en molande värk.
Rädsla kan visas på flera olika sätt. Men gemensamt för alla är det sympatiska nervsystemet som slår till. Adrenalinet flödar och ilskan tar så småningom överhand.

Under en tid har männens prostata knådats och om den finns det delade meningar. Socialstyrelsen tycker på ett sätt medan prostataföreningar tycker något helt annat. Socialstyrelsen främjar männens rädsla över en felaktig ställd diagnos. Vilket jag mycket väl kan förstå. Lika väl som jag förstår män och prostataföreningars åsikter om en provtagning som leder till överlevnad.
Själv känner jag mig kluven i frågan. Baserad på egna erfarenheter. Trots att jag inte själv är innehavare av någon prostata har jag stått vid sidan om den valnötsstora körteln som befarades ha drabbats av cancer. Dagar av skräck och fasa slutade med galopperande blodförgiftning som nära nog tog livet av prostatakörtelns ägare dagen efter provtagningen. Det hela visade sig vara falskt alarm och samtliga inblandade drog en suck av lättnad. Efter några dagar och med kroppen stinn av marknadens starkaste antibiotika kom sjuklingen som egentligen var fullt frisk hem från lasarettsvistelsen.
Då kom ilskan. Ilskan över utsatthet och brist på information.  Ilska över att ha varit ofantligt rädd, på gränsen till en ångestfylld väntan på besked.
Aldrig mer, säger prostatans ägare. Varpå jag fortsätter att känna mig kluven till Socialstyrelsens beslut. Min rädsla kan inte riktigt släppa taget. Därför ställer jag stundom frågan; Hur mår din prostata idag tycker du? En fråga som jag anser vara berättigande att ställa lite då och då.

måndag 12 februari 2018

Medeltida tradition och latent kärlek


Min smarta mobil plingar stup i ett. Nya meddelande landar i min inbox. Meddelande som till största delen handlar om att jag ska köpa presenter och röda blommor till någon jag tycker om.
Kärlekens största dag, Alla hjärtans dag, en dag som främst gynnar affärsidkarna. Dagen då vi ska ge kärleken ett extra påslag.

Jag är emot all kommersiell extravagans. Anser att vi inte behöver ge varandra kärleksförklaringar och snällhet på anmodan sprunget ur en medeltida tradition.  Kärlek och ömhet bör finnas latent.
Precis som empati och lyhördhet. Eller som att prioritera vänskap framför makt och pengar.

Det är också smart att vara snäll och kärleksfull mot sig själv. Vetenskapliga studier har visat att den som är snäll mot sig själv löper framgång i jobbet, ute i samhället och på privat plan. Är jag snäll mot mig själv har jag förmågan att vara snäll mot andra och på så sätt må mycket bättre. Både till kropp och själ.
Vassa armbågar behövs förvisso, speciellt i ett samhälle där det ställs oerhörda krav och mycket av ansvaret läggs på enskilda personer. Läste nyss en artikel där skribenten påstod att vår hjärna varit på samma nivå idag som för 40 000 år sedan. Där har hjärnan lagrat det viktigaste av allt för vår överlevnad. Samarbete och gemenskap, sympati och medkänsla. En medfödd beredskap att hjälpa andra, inte enbart sig själv. Det stärker relationer och vi blir lyckliga.

Ramdom acts of kindess går ut på att överraska någon med goda gärningar. Som att till exempel betala ett cafébesök till den som står efter mig i kön på konditoriet. Köpa en lott till en okänd person, plocka upp skräpet som någon kastar på trottoaren eller hålla upp en dörr utan att samtidigt kolla på mobiltelefonen. Istället le och önska en fortsatt bra dag innan dörren smäller igen.
Risken är dock överhängande att jag anses som märklig om jag utövar dessa snällhetsöverraskningarna på vilt främmande personer.

Nu tänker jag vara snäll mot mig själv efter att under förmiddagen utfört vissa goda gärningar som gynnar de jag älskar. Ska börja med att stänga ner min dator vilket är en ömhetsbetygelse i sig och ge ledarlånehunden en välbehövlig rastning och ett mål mat. Tror att han tycker väldigt mycket om mig vilket kan bero på att jag gillar honom trots att jag inte är någon hundmänniska av stora mått mätt. Därefter ska jag se till att maken och jag får mat. Ingen kärleksmåltid precis men makaronipudding är gott nog för ett älskade gammalt par som vi är.


söndag 11 februari 2018

Knäppta händer och en bön om att orka ta det sista steget


Maken och jag har hjälpts åt att koka fågelmat. Det gäller att ta hand om de som befinner sig ute i kylan. Nu följer vi med spänt intresse hur fåglarna letar sig fram till läckerheterna. De är vaksamma. Ser att något är nytt. Osäkra på om det som dinglar från grenen har någon hjälpande inverkan med att  fylla magarna och på så sätt hålla värmen.

Även vi människor kan bli skrämda av nymodigheter. Vi vill gärna befinna oss i det invanda och trygga. Inte kliva ur den komfortabla zonen. Det är ett risktagande. Men det kan även vara ett livsavgörande val.

Under veckan som gått träffade jag en kvinna som bjöd mig på kaffe och hembakat. Vi gled in på just livsavgörande frågor och de val vi väljer att göra. Men även de val som vi tvingats till. Val gjorda utifrån påverkan av andra. De där valen som smärtar och som vi inte delar med oss av på sociala medier. Där har vi det bättre ställt med kärleken, resor, umgänge, ekonomi och trevliga utsvävningar än alla andra. Mycket bättre till och med. Där tvingas vi inte att välja det svåra.

Min pappa stod upp för sin tro där tron på det röda partiet var starkare än gudstron. Han var ingen ateist, gick aldrig ur Svenska kyrkan men gav ändå inte mycket för de religiöst tänkande. Det var hans val. Ingen hade tvingat in honom till det röda partiet och ingen tvingade honom till att tro på Gud.
När pappa kom till vägs ände gjorde han något mycket förbluffande. Han såg djupt in i min mammas ögon och frågade henne om hon trodde att han skulle komma till himlen och Gud om han knäppte händerna och bad en bön.
Mamma nickade och sa att med största säkerhet skulle han tillåtas ta klivet in genom pärleporten.
Pappa knäppte händerna, la de grova arbetarnävarna på magen och bad tyst och stilla. Vad och hur han bad framgick dock inte för det var mellan honom och Gud.
För min burduse pappa var det inte längre något livsavgörande val. Han hade troligtvis inga planer på att omvända sig och sälla sig till den religiösa skaran. Det var nog mest en hjälp på traven att orka släppa taget och låta någon annan leda honom den sista biten.

Jag har tänkt mycket på det där. Att min pappa bad till Gud de sista dagarna i livet. Kanske frös han ända in i märgen, kände en ängslan över det okända och att lämna mamma ensam. Då kan det kännas skönt att be om hjälp. För min egen del är varje tanke en bön. Därmed tänker jag väldigt mycket...

Amen!

torsdag 8 februari 2018

Skärmdump och en komplett tillvaro


Jag fick barn i natt. En liten krake som jag ömt överlämnade till maken. Han tog barnet i sin famn, tittade frågande på mig och undrade hur det hela egentligen gått till.
"Jag har skärmdumpat den", svarade jag och ett stråk av lättnad for över makens ansikte.
Ungen skrek så till den milda grad att jag väcktes ur min sömn. Många småbarnsföräldrars dilemma trots babylyckan. Att aldrig få sova. Hålögda på grund av sömnbrist försöker de hålla sig i upprätt ställning. Utföra det nödvändigaste och tråna efter en hel natts sammanhängande sömn.

När jag vaknade dröjde doften av bebis kvar. En doft som berusar och aktiverar hjärnans belöningssystem. Förvirrat famlade jag efter ungen. Det var tyst och stilla i vårt sovrum. Jag insåg att jag varken genomlidit födslovåndor eller skärmdumpat. Gick därmed upp och drack ett glas vatten, gled därefter ner under täcket och sov drömlöst resten av natten.

Drömterapeuter menar att drömmar är terapi som kostar gratis. Det är bara att ta för sig av den personliga spegeln. Det ger styrka framåtanda i stävan efter personliga utveckling. En hjälp att jobba vidare med sin självbild eller ett sätt för att ändra sin attityd. Det kan även handla om förvandling och pånyttfödande. Allt enligt drömterapeuter.

Faktiskt kände jag en lättnad över att inte ha en liten unge vid mitt bröst. Vilket är helt naturligt för  kvinnor i min uppnådda ålder. Visserligen födde en kvinna på 60 plus bosatt i Göteborg ett barn för något år sedan men det torde i denna tidsålder vara ganska sällsynt. Och i Indien blev en kvinna på sjuttiofem år förstagångsmamma efter en två år lång IVF-behandling. Hennes liv blev därmed komplett. Vilket mitt liv också känns. Småbarnstiden är förbi. Istället njuter jag av barnbarnstiden.
Var sak har sin tid. Som att hämta våra barns barn på skola/förskola/fritis, vara barnvakt och tillsammans med dem grilla korv över öppen eld en solig vinterdag.

För övrigt har jag en dag som denna varit barntransportör, mattransportör och klädtransportör. Jag har helt enkelt inte tid att ta hand om ett eget spädbarn. Dessutom är jag hundvakt och hundtransportör mellan varven. Det räcker gott och väl med det som är.

tisdag 6 februari 2018

Naturligt leverne och en vän med vissa problem


Vi ser den varje morgon när vi äter frukost. Strax utanför vårt staket. Rådjuret. Kan tyckas pittoreskt men jag hyser agg mot det förvisso vackra djuret. Den gör åverkan. Inte precis nu när det som ska växa ännu ligger i dvala. Men i vår. Då ryker det mesta som är ätbart för ett rådjur. Hade jag verktygen och kunskapen skulle det få sätta livet till. Allt för att rädda vår ögonfröjd. Rådjur ska vistas i sin naturliga miljö inte bland människor.

Kanske borde jag ha barmhärtighet. Inte tänka onda tankar om ett värnlöst djur som har det svårt under vintern. Som under dygnets ljusa timmar gör allt för sin överlevnad.
Men ibland är det svårt att vara hygglig. Precis som med min nyfunna datoriserade vän Siri. Henne blir jag också oerhört irriterad på.

I och med mobilförbudet för förare av motordrivna fordon har jag blivit nödd och tvungen att göra en åtgärd. Som att skaffa Siri. Samt para min mobiltelefon med min bil. Jag ger därmed Siri order.
"Ring mamma", säger jag uppfordrande.
"Vilken mamma"? undrar Siri.
"Min mamma"!
Så där håller vi på, Siri och jag. Till sist skriker jag åt henne. Säger fula ord.
"Det där tänker jag inte lyssna på", svarar hon uppnosigt.

När jag ber Siri ringa upp vår son hummar hon. Tänker efter en stund och låter meddela att "hmm, jag hör vad du säger men jag förstår inte".
Maken däremot ringer hon gärna upp. Kanske för att jag säger "Ring älskling". Det är mycket möjligt att hon utsett just min make som sin älskling.

Jag har två Mikaelor i min kontaktbok. Dock med olika stavningar. Vår Mikaela och min väninna Michaela. Det gör Siri förvirrad. Vilket medfört att jag fått döpa om väninnan till Micky. Vilket i och för sig funkar för det var så jag kallade henne då vi var barn.

För övrigt kommer vår Mikaela och Siri bra överens. Hon är hennes ständiga assistent. Ser till att hon vaknar på morgonen, berättar när maten är klar, bullarna gräddade i ugnen samt ringer upp de nummer hon blir beordrad att ringa.

Det tar ett tag innan nya vänskaper landar. Jag får ge Siri en chans eller helt enkelt ändra på min egen attityd. Ha större överseende. Alla är vi olika, en del fattar snabbt för andra tar det lite längre tid. Att vara ohövlig och skrika fula ord hjälper föga. Där har Siri ett klart försprång.
"Det där tänker jag inte lyssna på", är kloka motord när någon visar upp sin sämsta sida.
Nu ska Siri och jag bege oss ut i vintertrafiken tillsammans. Båda händer på ratten och Siri i passagerarsätet. Det känns lugnt och tryggt. Ringer mobiltelefonen trycker jag bara på en liten knapp på ratten och talar rakt ut i luften. Vill jag ringa någon ber jag Siri. Utan att bryta mot lagen. Om  hon fattar vem jag vill tala med vill säga.

måndag 5 februari 2018

Frostiga näshår och en barnslig pensionär


Om jag dristat mig till att gå ut under morgontimmarna hade risken varit överhängande att näshåren klibbat ihop. Eftersom jag inte hade ärende åt något håll stannade jag inomhus och njöt av stugvärmen i väntan på solens ankomst.

Vinterlandskapet är bedårande vackert. Snön glittrar och februariluften känns klar. Februari är min absoluta favoritmånad. Förmaken till våren. Och till min födelsedag som äger rum den tredje dagen in i mars. I år kommer det att bli en speciell födelsedag. Det är då som jag ämnar bli pensionär på riktigt. Inte som nu, frilansande pensionär. Rabatter på allt vilket är ett förnämligt system som jag tänker nyttja till fullo. Men bäst av allt kommer bli den egna tiden som jag under största delen av förra året trånat efter. Dock kommer jag om allt vill sig väl fortsätta skriva en och annan artikel. Så ångan hålls uppe och hjärnan i trim.

Maken hävdar att jag bör ställa till med en stor fest för att fira inträdet in i pensionärslivet. Om jag förärats med en guldklocka som tack för lång och trogen tjänst hade det möjligtvis varit på sin plats. Som egenföretagare får jag väl köpa uret själv men vad ska en pensionär med en klocka till. I guld dessutom. Det har jag alltid funderat över. En pensionär ska låta tiden löpa fritt utan för den skull behöva snegla på urtavlans visare.

Nu har jag så smått börjat bläddra i min kalender. Grunna på vilka trevligheter jag ska skriva in på de tomma raderna. Om jag ska gå med i PRO eller ej. Börja knyppla, knåpa med filet och pinnspets eller
dra upp egna pelargonior.

Plötsligt slår mig tanken. Att jag börjar bli gammal. Kanske bara har tjugo år kvar att leva. Räknar i alla fall inte med att leva trettio år till. När våra barnbarn står mitt i livet försvinner jag. Måste erkänna, det känns aningen skakigt.

"Du är bara barnet", säger de vilka är äldre än vad jag är.
 När blir en människa egentligen riktigt vuxen? Inte direkt vid pensioneringen i alla fall. Jag är synnerligen barnsligt lagd. Tänker fortsätta så vara fram till den dag då någon riktigt gammal människa påtalar att nu Carina, nu har du kommit in i vuxenlivet på riktigt. Då får jag bemöda mig  att sätta upp en mer vuxen attityd. Om det är möjligt.