lördag 9 december 2017

Förväxling och en bukett med sorgband


Har gått igenom sommarens bilder som ligger ostrukturerat lite var stans i min dator. Kunde konstatera att det ätits exceptionellt mycket glass denna sommar. På nära nog varje bild där barnbarnen fångats av kamerans lins sitter de med glasspinnar i händerna då de gästat oss.

Jag har fått för mig att jag är en omåttligt populär farmor/mormor, ej endast baserade på våra barnbarns intryck och en frys fylld med glass. Det tycks även förhålla sig så hos barnens förskolekamrater.
När jag häromdagen skulle hämta småtvillingarna uppehöll de sig i "rörelserummet". Vanligtvis släpper de vad de har för händerna och kommer rusande mot mig. Denna gång upptäckte de inte min ankomst utan hängav sig åt rörelserytmiken enligt frökens instruktioner.
Efter en stund frågade jag om någon ville följa med en mormor hem varpå hela flocken förskoleungar samlades runt mig. Taggade för avfärd ty samtliga ansåg det som ett trevligt avbrott i den ordinära förskoleverksamheten.
Eftersom vi inte är ägare av någon buss lyckades jag avstyra det hela med motiveringen att det inte fanns något lämpligt transportmedel. Snopna tittade de små barnen efter småtvillingarna då vi gick hand i hand till bilen. Lurade på mormorskonfekten.

Värre gick det för den morfar vars opublicerade namn florerar i media. Han tog helt enkelt med sig fel unge då han blivit tilldelad ansvaret att hämta på förskolan. Först efter ett par timmar upptäcktes fadäsen och barnet återlämnades till ett mycket upprört föräldrapar.
Tyvärr måste även jag erkänna att jag gjort samma sak när stortvillingarna en vintereftermiddag skulle hämtas av mig. Hela klassen uppehöll sig på skolgården som var dåligt upplyst. Flickan var inga problem att hitta men med hennes bror var det värre. Flickan kunde dock peka ut sin bror som snällt tog min hand och vi gick mot utgången. Efter några meter tog det dock stopp då fröken påkallade min uppmärksamhet. Det var fel gosse som utan tvekan ämnade följa med till Skärblacka.

Vi gör alla stundom våra fel någon gång under livet. Som då maken och jag under vår verksamma tid som begravningsentreprenörer skulle åka på 50-årskalas. Då vi hade god kontakt med kommunens samtliga blomsterhandlare ringde jag och beställde en blomsterbukett passande en man som tagit sig halva vägen till 100.
Jag gick under attributet "Begravnings-Carina" vilket jag ofta presenterade mig som under vissa omständigheter. Så även vid denna påringning varpå beställningen mottogs och noterades. Då vi skulle hämta blomsterkreationen överräckte blomsterhandlaren en praktfull sorgbukett med vit rosett. Vilket i mitt tycke var mycket opassande att överlämna till en jubilar som i goda vänners lag firade sina 50 år.
"Men du är ju "Begravnings-Carina" försvarade sig den arma blomsterhandlaren och undrade därefter vad som skulle ske med sorgbuketten.
"Jag har ett liv utanför boxen. Spara sorgarrangemanget då ett mer lämpligt tillfälle dyker upp", svarade jag och bytte ut sorgens blommor mot glädjens. Inslagna i cellofan och krusade band i läckra färger.