tisdag 24 oktober 2017

Svart bakelit och handrullade cigarrer från Havanna


Det känns i luften som om snön är på ingång. Maken och några av våra grannar har sett till att snökäpparna är på plats vid vår vägs dikesrenar.
Jag fryser vid blotta tanken på snö. Min frusna kropp kräver köttsoppa med klimp. Husmanskost när den är som bäst och det blev en smakfull lunch.

Kylan har även tvingat mig att rota fram långkalsongerna. Längst ner i lådan med vinterkläder låg de. Undanstoppade som i ett försök att förtränga vintern.
Det jag har svårt att förstå är att det ännu finns människor som går i kortbyxor och t-shirt. Med eller utan tryck. De måste i rimlighetens namn frysa ända in i märgen. Vuxna människor med rösträtt får visserligen klä sig precis så som de själva behagar trots att jag får knottrigt skinn vid blotta åsynen av naken hud i vinterklimat.

Som barn var det ett evigt tjatande på mina föräldrar, främst från min pappa, att jag skulle klä mig efter väderleken. Speciellt vintertid då det alltid var mössa som gällde. Under min tonårstid var just mössan ett ämne som skapade osämja.
En bit in i tonåren blev jag kommunist. Hammaren, skäran och C.- O. Hermansson var min ledstjärna. När andra läste Mitt livs novell läste jag med brinnande intresse Gnistan.
Fast besluten i min kommunistiska iver ämnade jag att flytta till Ryssland. Pappa skrattade rått och brutalt. I Ryssland bär varje medborgare mössa. Han gick så långt att han påstod att ryssarna bar mössa även sommartid. Han var en äkta kommunist och jag trodde varje ord han sa.

Mina planer ändrades. Mitt sikte blev inställt på Cuba. Där skulle jag tillsammans med andra kommunister skära sockerrör och rulla cigarrer.
"Du kommer aldrig till Cuba, du har inget pass", sa pappa och snurrade på den svarta räknemaskinen för att räkna ihop hur mycket timmer han mätt under sitt dagsverke.
Jag beställde hem dokument som lämpade sig som underlag till ett pass. Fotograferade mig i fotobåset på Kristinehamns järnvägsstation och dängde bibban av papper i pappas skrivbordsskiva.
Lyfte luren på den svarta bakelittelefonen och ringde till Cubas ambassad i Stockholm.
"Hello, do You need labour in the suger fields in Cuba"?
"No not from Swedish young women".
Jag slängde på luren och pappa log.

Istället for jag till DDR och Tjeckoslovakien. Bytte där mina utsvängda jeans mot ett par allt för stora, grå och utslitna bomullsbyxor. Bytet skedde i en portuppgång och jag kände att jag gjort något stort helt i kommunistisk anda.

Med åren konverterade pappa och jag. Båda övergav vi vänstern. Även om mamma hävdar att han konverterade enbart på röstsedeln, aldrig med hjärtat.

Det närmar sig min pappas dödsdag. Jag tror han har det lugnt och skönt där han nu befinner sig. Han hade aldrig klarat av det klimat som råder idag. Det jag är mest glad över är att han aldrig behövde få uppleva SD.