tisdag 10 oktober 2017

En stund av nådatid och lönsam samarbetsvilja


Dagen har inletts med synundersökning. Det kändes som ett mycket ärofyllt uppdrag att som farmor få följa med stortvillingpojken på denna händelse. Visserligen har jag stor vana av just synundersökningar även om det var många år sedan sist vi var med vår dotter för att kolla hennes ögon. Resultatet blev alltid det samma. Ingen förbättring av de förtvinade synnerverna, dåliga tappar och stavar, den perforerade gula fläcken och nystagmus som bidrar till ögonens ständiga rörelser.
Nu för tiden är hon befriad från besök hos ögonläkare efter det att de konstaterat att det inte leder någon vart.

Men nu satt jag ånyo i väntrummet hos ögonläkaren. Vi hjälptes åt att bygga pussel medan vi väntade på att bli uppropade. En liten flicka satt också och väntade på upprop. Tillsammans med sin mamma som gjorde tappra övertalningsförsök för att få sin flicka att gå med på att få ögondroppar. Flickan vägrade. Istadigt satt hon i soffan och ville inte lyssna. Irritationen steg i mammans röst. Hon ömsom bönade och bad, ömsom hotade. Bland annat med att kasta bort flickans diadem som var vackert dekorerad med en stilig rosett av svart sammetstyg.

Flickan var skräckslagen inför det som väntade henne. En skräck som antagligen grundade sig på hot och överhängande fara. Gissningsvis fantiserade flickan om vilket fasansfullt öde hon och hennes ögon skulle gå till mötes om hon tillät någon att droppa för henne en okänd vätska i de organ som hon ser sin omgivning genom. Hon använde sin rädsla som ett skydd mot det som kändes otäckt, främmande och som kunde göra henne illa.
Samma känsla som jag alltid har då jag sitter i väntrummet hos min tandläkare.

Mammans övertalningsförsök avbröts plötsligt då hennes mobil ringde. Hon lade istället fokus på samtalet. Flickan satt tyst och höll krampaktigt i sitt fina diadem. En lång stund av nådatid svävade över hennes ljuslockiga huvud medan stortvillingpojken och jag fortsatte med att lägga pussel.

Synundersökningen var spännande och intressant. Gossens samarbetsvilja lönade sig rikligt med ett klistermärke föreställande ett snällt lejon. Därefter promenerade vi till förskolan. Hand i hand gick vi förbi Norrköpings fängelse där mördare och andra banditer en gång i tiden suttit bakom lås och bom. Vi talade en stund om det klientelet och enades om att det bästa vi kan göra för varandra, medborgarna och hela samhället är att hålla oss i skinnet och lyda de lagar som upprättats.

Puss och kram och en stilla undran om det möjligtvis kunde gå för sig att slippa förskolan för att istället få följa med hem till farfar. Lite darr på läppen när jag avböjde förslaget. Men bara för en kort stund. Sedan blev en liten hög av bruna blanka kastanjer mer lockande än en dags olovlig frånvaro.