lördag 30 september 2017

Den brandgula bilen och en kaffedrickande postkörare


Medveten har jag hållit mig borta från min dator och sociala medier i nästan en veckas tid. Men så sitter jag nu åter igen här och knappar på tangentbordet.
I min tragiska ynkedom inser jag att all den där hurtigheten gällande svampplockning, matlagning och bullbak inte omfattar mig och mina göromål. För närvarande vill säga. Har gett mig själv påbackning och gett mig ett löfte. Ett löfte jag ska försöka mig på att införliva. Med det sagt tänker jag baka kanelbullar på måndag. Så vi har något att hugga tänderna i då vi ska fira Kanelbullens dag den 4 oktober. Bildbevis kan tänkas komma på Instagram.

Hur har befolkningen tidigare genomlevt sina dagar utan mobiltelefoner och internet? Det samtalet hade maken och jag vid köksbordet i morse då vi intog vår frukost.
Vi drog oss till minnes att vi gick över till grannen för att utforska hälsotillstånd och eventuella skvaller om vad som utspelats på bygden under senare tid.
Eller så ringde vi till våra bekanta efter att först ha förvissat oss om att tevenyheterna med efterföljande väderleksrapport var till ända.

Minnet av den revolutionerande händelsen som tilldrog sig då televerkets brandgula bil svängde upp på vår gårdsplan blev plötsligt knivskarp. Ut bilen hoppade Nisse och Holger och med sig hade de den svarta utomhusklocka som skulle efter avklarad installation påkalla vår uppmärksamhet då telefonen ringde i vårt kök.
I lugn och ro kunde vi därefter sitta i vår trädgårdsmöbel i den visshet att ringde någon skulle vi inte missa samtalet. Det skramlade vilt i utomhusklockan varpå vi med raska steg rusade in i köket för att lyfta luren och svara med vårt telefonnummer.
Med tiden utvecklade vi vårt svarande med gårdsnamnet Nybäck. Oerhört vågat och nymodigt tänkande.

För övrigt kom Nisse och Holger att bli våra vänner. Hade de ärenden gällande strulande telefoner eller inkoppling av nya apparater runt omkring på orten stannade de alltid till hos oss för att tigga till sig en slurk kaffe och en macka. Lika gällde vår lantbrevbärare. Behövde vi skicka post lade vi kuvertet i en plastpåse och lät en del av påsen hänga utanför postlådans kant. Ville vi ha en mer personlig kontakt hakade vi fast en gul plastbricka på lådan varpå postköraren svängde upp på gårdsplanen, steg ur bilen och klev in i farstun. Med förhoppning om att kaffepannan var rykande het.
Pengar och rekommenderande brev lämnades kvar i postbilen allt medan Post-Olle  drack kaffe och pratade bort en stund av sin arbetstid. När vi lämnade Värmland för Östergötland kom postkörarna att heta Mats och Hasse. Där en gång Post-Olle suttit på vår kökssoffa satte sig de nya postkörarna, lika lugna och ostressade som vår forna postkörare.
Kom sotaren mitt uppe i allt fick han en kaffekopp han också.

Jag har fått en viss kontakt med mammas postutdelare. Vi ses ganska ofta för jag har en förmåga att vara hos mamma när han kommer och då står min bil i vägen för honom. Varpå jag springer ut för att ta emot mammas post och då brukar han utnyttja tillfället och be mig dela ut även hennes grannars post. Men att bjuda honom på kaffe blir det inte frågan om. Han ska dela ut reklam och fönsterkuvert på utstakad tid. Möjligtvis att han hinner ta en liten rast sittande i sin postbil och kan då passa på att se vad hans bekanta och bekantas bekanta har för sig på Facebbok.