Summa sidvisningar

måndag 25 september 2017

Att bara få vara och ett efterlängtat möte


När jag bara vill vara. Då tar jag fram stickningen, lägger upp benen i soffan och slutar helt att tänka.
Kopplar ner och stänger av.

Lasarettsansluten hemsjukvård. Många gånger har jag i mitt tidigare yrkesliv träffat på dessa ytterst kompetenta läkare, sköterskor och undersköterskor vilka träder in då livet närmar sig vägs ände.
Nu har jag åter igen slussats in i den palliativa vården men denna gång på ett personligt plan. Det känns tryggt. Mycket tryggt. Om detta är vi, samtliga inblandade rörande överens.

Det är nu som det känns skönt att ta fram min stickning. Bara få vara jag för en liten stund.

I morse vaknade jag av en liten hand som strök över min arm. "Mormor, är det morgon nu"?
Vi låg tätt intill varandra. Mormor, morfar och småtvillingarnas storasyster. En ny dag hade tagit sin början. Jag låg alldeles stilla. Kände värmen från flickans kropp. Fångade upp stunden. Körde ner min näsa i den morgonrufsiga, blonda kalufsen. Det doftade nyvaket och milt schampo.

Kvällen innan, då flickan och jag tillsammans stod och skar upp frukt hade vi ett samtal. Snart fyllda sju år och med huvudet fylld av tankar. Samtalet gick ut på att hon talade och jag lyssnade. Uppmärksamt och med visat intresse. Glad över att jag fick bli mottagare av de innersta tankarna. Att barnet känner tillit till sin mormor. Jag sparar orden i mitt hjärta för jag förstår att det är så hon vill ha det.

Förhållandet till min egen mormor var stundom komplicerat. Inte på grund av att hon aldrig visade mig sin kärlek utan av helt andra faktorer. Skapade av vuxenvärlden. När jag själv blev vuxen hade jag en tät kontakt med mormor. Hon fanns där som en självklarhet och jag kommer ihåg hur tomt det blev när hennes röst tystade för alltid.
Min mormor var även mormor till mina kusiner. Vilken bild de har av mormor vet jag inte helt säkert. Något jag tänker ta reda på då jag och två av mina kusiner ska träffas i november. Det var åratal sedan sist. Jag tänker fråga vad de har för minnen av vår mormor. Väva samman våra  minnen för att sedan utforska vilken bild som kommer att växa fram.

Jag känner en stor tacksamhet över att jag fått haft en relation med mina mor- och farföräldrar. Att aldrig någon vuxen satt upp hinder och spärrar som inte gått att ta sig över. Det ingår i alla barns rättigheter att få lära känna sina föräldrars föräldrar. Tyvärr är det inte alltid så. Utforskandet och längtan får stå tillbaka från båda håll på grund av solidaritet då det förväntas att egna fiender även ska vara andras fiender. Det kan naturligtvis finnas andra faktorer som gör att orken till att upprätthålla kontakter försvinner. Som när mor-och farföräldrar enbart förväntas vara presentutdelare vid speciella högtider men för övrigt inte har någon större betydande roll i barnbarnen och deras föräldrars liv. Då är det lätt att krokna till sist. Tragiskt men sant i många fall.

Nu går jag i väntans tider på mina kusiner. Jag är vår mormors äldsta barnbarn. Om det nu har någon betydelse för våra minnen av henne. Kanske kan jag bidra med något som de andra inte vet. Det blir i vilket fall som helst ett efterlängtat kusinmöte som kommer att förgylla årets absolut tristaste månad.