Summa sidvisningar

torsdag 21 september 2017

Svettig nylon och vilse vid Stureplan


Har precis plockat av de sista björnbären vars revor täcker den största delen av snickarbodens långsida. Det suger till i magtrakten. För en kort tid tillbaka var björnbärsrevorna fyllda av blommor.
Känslan av vemod bleknar då jag lägger upp egenodlade söta vindruvor på fruktfatet. Vinstocken är granne med björnbären och de båda sorterna ger en skön mix.
Förra årets skörd av vindruvor hann vi aldrig med. Ledarhunden var före oss. Sträckte upp nosen mot klasarna och snaskade njutningsfullt i sig var enda vindruva.
Vid upptäckten röt jag och schasade bort hunden. Han såg förvirrad ut, förstod inte vad han gjort för fel. Vi tillåter honom att äta obegränsade mängder av vår trädgårds vildväxande blåbär. I hundens värld fanns ingen skillnad på vindruvor och blåbär.

Även vi människor kan stundom känna förvirring. Speciellt då vi tror oss ha koll på situationen och det visar sig att vi är ute på helt fel spår. Som att till exempel köra bil efter GPS i Stockholm.

"Gör nu inte som du gjorde när vi körde bil efter GPS i Oslo", förmanade maken.
Den gången ansåg jag att den datastyrda rösten visade oss åt helt fel håll och tog ett eget beslut. Ett beslut som ledde oss genom en och samma vägtunnel tre gånger. Om inte mer.

Denna gång löd jag GPS-maningarna och körde längst skärmens rosa markering. Svängde höger, vänster och rakt fram. I bilen bakom oss befann sig sonen och hans familj. Litade på mamma som har samtliga bokstäver som går att uppbringa i sitt körkort. 
Plötsligt befann vi oss i ingenmansland trots ett myller av bilar runt omkring oss. Den lilla bilen på GPS-skärmen for fram och tillbaka och jag kände hur mina ben blev varma i nylonstrumporna.
"Gör en U-sväng"! Uppmaningen kom vid Stureplan. Maken hotade med att plocka fram kartboken för att på så vis ledsaga oss till Värtahamnen.
Jag gjorde en U-sväng och sonens vita bil följde tätt efter vår bakdel.

Stockholm har rankats som Nordens värsta stad att köra bil i. Dessutom befinner sig staden på plats nummer tolv över de mest trafikdrabbade städer. Moskva är värre ändå så jag kan skatta mig lycklig att färden inte gick till Ryssland.
Men som alltid när förvirringen känns som värst så löser sig allt på bästa sätt. Så även denna gång. Trots att sonen vid målets framkomst ifrågasatte min förmåga att hitta rätt. Sonsambon verkade däremot rätt nöjd med att ha fått sett Stureplan på nära håll.

Om vi någon gång återvänder till vår huvudstad per bil tänker jag dock inte ikläda mig nylonstrumpor utan satsa på något mer lätt och luftigt.