Summa sidvisningar

fredag 15 september 2017

Blixtlåsfadäs och en blottlagd akter


Talade för en tid sedan i telefon med en väninna. Vi har känt varandra sedan elvaårsåldern men allt medan året gått har de mer personliga träffarna minskat. För att till sist upphöra helt. Avstånd, arbete och all annat göromål har satt gränser vilket medfört att vi inte längre riktigt vet hur vi ser ut i varandras ögon.
Därför beslutade vi oss för att berätta om våra sedan barn förändrade utseenden. En gemensam nämnare kom vi fram till. Storleken på våra kroppshyddor. Samt att vi nästan samtidigt under året som snart är till ända haft en rejäl garderobsrensning. Kläder som vi tror oss med tiden komma i har fått hänga kvar i garderoberna, tvättade och prydligt strukna. När så sanningen kommit i fatt oss har vi trots tygets kvalité och skick funnit det nödvändigt att avveckla även dessa plagg.

Det brukar oftast inte smärta mig nämnvärt då till synes hela och snygga kläder på grund av min uppkomna storlek blir kasserade. Förutom en klänning som jag verkligen gillat och som jag dessutom känt mig snyggt klädd i.
Just den klänningen bar jag då maken och jag var på en tillställning där många andra festklädda människor samlats.
Visst stramade det aningen runt mage, höfter och lår men inte värre än att med viss handräckning av maken med att få upp sidans dragkedja så satt klänningen utmärkt bra.

Vi minglade runt och småpratade med alla och envar. Mat, dryck och underhållning. Kvällen led mot sitt slut och efter en lyckad afton åkte vi hemåt. Det var då jag upptäckte det. Sakta och smygande hade dragkedjan krupit nedåt för att till sist låta sprundet i sidan bli en stor och öppen  skådeplats för mitt underställ. Allt medan  jag själv gled omkring och kände mig snygg och välklädd.

Hade det hänt under den period i livet då allt avvikande hos mig som person tett sig pinsamt hade jag antagligen hamnat i en döende hög på golvet då det hemska uppenbarats. Nu beskärmade jag mig mest för att mina kroppsliga kurvor fyllt ut med ett rejält lager underhudsfett som orsakat en blixtlåsfadäs vilket i sin tur föranledde att klänningen blev ett minne blott.

Jag har med åren blivit riktigt bra på att undanröja fadäser som kan liknas med att bli bortgjord. Som den gången då jag införskaffat mig nya glasögon. Progressiva dessutom. Vilket medför en viss teknik för den ovane bäraren innan ögonen och kroppens rörelsemönster blivit synkroniserade.
Jag hade precis blivit klar med samtliga förberedelser inför en begravning, blommorna snyggt arrangerade runt kistan och i kyrkbänkarna satt anhöriga, övrig släkt och vänner i väntan på att begravningen skulle ta sin början. Då kommer en man inrusande i kyrkan med en blomsterkvast vilken jag snabbt och med en yrkesmässigt korrekt rörelse tog ur hans hand. Skred långsamt och värdigt fram till koret och lade ner blommorna intill kistan som stod tre trappsteg upp från altargången.
När jag skulle gå tillbaka ner spelade mina nya glasögon och fötterna mig ett spratt. Jag föll handlöst framstupa och gled på magen likt en säl på ett isblock fram över altargångens stenbeläggning. Allt medan kjolen kanade upp och blottade min trosförsedda akterdel. Det gick ett sus genom folksamlingen och kyrkvaktmästaren utstötte en flämtning. Vanligtvis brukar inte begravningsentreprenören befinna sig i just den positionen inför det stundande avskedstagandet. Men det var bara  att till synes oberörd kravla mig upp och dra ner kjolen till en anständig nivå.

Med blåslagna knän kände jag mig dock tacksam över att jag inte fortfarande befann mig i pinsamhetsstadiet.