tisdag 12 september 2017

Tillfälligheter och ömsesidig förtrolighet


Naturen gör sig redo inför vintervilan. Det närmar sig höststädning i vår trädgård. Allt dött ska skäras ner och kastas på avskrädeshögen. Trädgårdsmöblerna måste in i förrådet för vinterförvaring och i det rörförsedda betongfundamentet där vårt solparasoll varit placerad ska årets utomhusgran med belysning få ta plats. Om ett par månader.
Det är enkom sex månader kvar till mars. Då vårsolen värmer marken och väcker allt till liv igen. Och bilens vinterdäck byts ut mot sommardäck.

Det känns som om hösten medför att vi närmar oss varandra. Att mörkret gör att vi behöver en annan närhet än under sommarmånaderna. Som att det i går kväll knackade på vår ytterdörr. Där stod grannarna, överlämnade en höstblomma och frågade om vi ville bjuda på kvällsfika. Jag älskar den sortens spontanitet!

Livet består av ständiga kontakter. Vissa kontakter skapar starka band och när vi möts kan det ske under omständigheter vi aldrig räknat med.
När vår dotter råkade ut för en mycket allvarlig olycka vårdades hon av många mjuka händer. Men ett par händer var mjukast av dem alla. Mitt i skräcken och förvirringen blev resultatet av mötet med just de händerna ett band och en framtid som vi föga då anade.

Dottern kvicknade till, såren läkte och den som vårdade försvann ur våra liv. Till den dag då vi åter möttes men denna gång med våra kameror. Utanför sjukhusets väggar och vita rockar. En tillfällighet som gjorde vårt möte möjligt.

Kvinnan med de mjuka händerna och jag har under åren skapat en ömsesidig förtrolighet. Jag har fått följa med henne på en svindlande resa. Hon är nästan framme vid slutdestinationen och jag känner mig omtumlad, glad och förväntansfull.

Det som påverkat mig mest under resan är hennes beslutsamhet. Att besitta gåvan att aldrig ge upp trots stora påfrestningar. Att nå målet har varit hennes ambition och högsta önskan.
Ibland önskar jag att jag hade den förmågan. Att aldrig ge upp. Inte vackla och kastas fram och tillbaka mellan tvivel och hopp. Hålla det hela på en balanserad nivå. Men jag är född till en ivrare. Vill ha snabba resultat utan att behöva lägga ner allt för stor energi på tålamod. Med den egenskapen kan det jag vill uppnå kännas som en evighetslång väg att vandra.