torsdag 31 augusti 2017

Syndafloden och en kvinna som gör sin röst hörd


Vaknade under natten till det häftiga regnvädret som drog över oss. Det kändes gemytligt att ligga i mörkret och höra hur vattnet skvalade mot fönsterrutan.
Annat är det för de som drabbats av det största regnovädret genom tiderna. Om jag inte räknar in syndafloden vill säga. Då det regnade i 40 dagar och nätter och de stora djupens källor bröt fram.
Noa hade en svår uppgift att lösa när han skulle ta ombord förutom sin familj, ett par av alla fyrfotadjur och fåglar på sin hemmasnickrade ark.
Tyvärr var Noa inte direkt eftertänksam eftersom han tydligen såg till att rädda den Spanska skogssnigeln från Frankrike från att dö drunkningsdöden. Många gånger har jag funderat över varför han egentligen tog det beslutet helt och hållet på egen hand.

Antagligen var inte hans hustru med i det beslutet. För det är vi kvinnor som är bäst på att ta de viktiga och stora besluten.
Om detta fick jag för övrigt bekräftat då jag närvarande vid en pressträff gällande kvinnliga egenföretagare.

Företag som leds av kvinnor har störst framgång, sades det under pressträffen. Jag nickade och höll med. En nick grundad på egna erfarenheter.
Kvinnor måste höja sina röster och ta för sig, fortsatte det inspirerande budskapet. Fortfarande medhåll från min sida, men med en liten reservation.

Eftersom jag var ute i god tid var jag på plats i hotellet innan alla andra anslutit sig till pressträffen.
Kvinnan som stod bakom disken i hotellfoajén bjöd mig på kaffe. I trendiga glas.
Människor kom och gick. Gjorde ingen notis av mig som satt nedsjunken i en pösig soffa. En soffa lika trendig som  kaffeglaset.
Plötsligt kom en av hotellets manliga anställda in genom de ständigt snurrande ytterdörrarna. Han skulle börja sitt eftermiddagspass och gick småvisslande in i den sal där pressträffen skulle äga rum.
Genast gled en kvinna upp vid hans sida. Av hennes hållning och utstrålning att döma bar hon huvudansvaret över den delen av hotellet. Så även huvudansvar över den nyanlända kollegan.
Omgående gav hon mannen en rejäl skopa ovett för det missöde som han varit inblandad i under föregående kväll. Den tidigare muntre mannen krympte ihop likt en ballong vars luft sakta släpps ut. Till sist stod han där sladdrig och med flackande blick försökte han försvara sig. Helt utan framgång.

Jag ville gå fram till honom, slå armarna kring de uppdragna axlarna och viska att "allt löser sig, ska du se".

Jag fann det hela mycket osmakligt och skamlöst. Kvinnan var i en sådan maktposition att hon kunde unna sig att skällan ut sin kollega inför publik. Höja sin kvinnliga röst i falsett och med den kväsa mannen hon hade framför sig. Kanske hade hon gjort likadant om kollegan varit av det kvinnliga könet och försatt hotellet i knipa. Antagligen, men jag kände ändå att min egen kvinnlighet kom på skam. Det är just sådana kvinnor som hon som myntat begreppet Satkärring! Även om patriarkatet fortfarande är det som skränar högst kan vi kvinnor föregå med gott exempel då det gäller att göra våra röster hörda. Låta våra röster användas för att nå framgång och styrka istället för att skälla  ut folk inför allmänhetens ögon och öron och hamna under epitetet Satkärring.

Den gladlynte mannen som visslande utförde en käck melodislinga fick en tuff start på sin arbetsdag. På grund av en kvinna som gjorde sin röst hörd.