torsdag 24 augusti 2017

Kulturpostiljoner och #hashtag


Hemmansägare, postiljoner och småskolelärarinnor. Kyrkogårdarna speglar bygden och alla de människor som där en gång varit verksamma. Men hur var de som personer? Vilka bekymmer och glädjeämnen följde med under livets vandring? Frågor och funderingar som blir allt mer avlägsna ju längre tiden går och generationer glesas ut.

Människor lever kvar genom kulturgravarnas inskriptioner. Genom de gravvårdar som inte krossas till grus.
Dagens moderna människor kommer att leva kvar genom internet. Nätet lär väl aldrig bli kulturmärkt. Bara befinna sig i den ständiga utvecklingen.
Det är genom nätet vi tar del av varandras historier. Både de historier vi vill ta del av men också de historier som är av föga intresse. Som Anna Books tänder om jag nu ska dra ett exempel.

Anna Book har under många år lidit av sina befintliga tänder. De har förorsakat henne dåligt självförtroende samt en sådan smärta att hon inte kunde leva. Mycket på grund av magoperationer och tung medicinering. Fruktansvärt!
Men nu har Anna låtit sätt in ett helt nytt garnityr. I vitaste porslin. De lux till och med. Samt tatuerat nya ögonbryn via en 3D-tatuering.
"So lovley", utbrister Anna då hon ser sig i spegeln. Visserligen har hon under ingreppen fått avstå vissa åtaganden, som att medverka vid en galapremiär, men vad gör väl det?! Nu ler hon sitt allra bländvitaste leende och #mårsåjävlabra på Instagram.

Att lida av dåligt självförtroende på grund av sin kropp är svårt. Alla kan inte #hashtag sitt välbefinnande på Instagram. Inte heller kan alla rent ekonomiskt åtgärda sina lyten utan får försöka leva med dem så gott det går.
Själv har jag alltid lidit över min spensliga lekamen. Eller rättare sagt andra har lidit mest. När tillfälle givits har fingrar klämt åt runt mina armar och med medlidsamma ögon har nyparen suckat över min undervikt. Många gånger under min uppväxt har jag inget hellre önskat än att få hull på benen. Försökt med många hemmafixade metoder som att dricka fet grädde ur glas eller äta riktigt smör med sked för att få vågens siffror att peka uppåt. Allt visade sig vara förgäves.

Så genom ett under började metoderna efter nästan femtio år ge effekt. Idag är det inte längre någon som nyper mig hårt om överarmarna och beklagar min smäckra gestalt. Nu kan jag kalla mig en rund och yppig dam i mina bästa år. Nästan lite småmullig om sanningen ska fram.

Hoppas nu att Anna Book känner sig nöjd med sitt nya utseende. Även innerst inne...

#jaggillarminavalkarruntmidjan