söndag 6 augusti 2017

Tjuvfiske och en återkommande skiva


Utanför vårt fönster blommar ljungen. Beviset på att hösten är i antågande. Det häftiga regnet med tillhörande åska som just nu piskar på taket förstärker känslan. Samt att björnbären mognar. Ett efter ett. Inom en snar framtid kommer jag att kunna koka sylt.

Kanske dags att beställa hem det där julhandarbetet i korsstygnsbroderi handabertsgurun Margaretha så ihärdigt försöker få mig att köpa. Tidigare ville Margaretha att jag skulle köpa en materialsats till en broderad duk föreställande talgoxar vilket jag ideligen avböjde. Så småningom gav Margaretha upp men nu har hon börjat om med tomtar och domherrar som broderade motiv.

På de sociala medierna har sommarbilderna ersatts av kokta kräftor dekorerade med kraftig krondill. Också maken och jag har kokta kräftor. Närmare bestämt två kilo. Svenska. Nykokta av en vän som överräckte burkarna med orden "tjänster och gentjänster". Vilken lyx trots att maken endast ägnar sig åt att pilla köttet ur klorna. Kräftor är inget som han föredrar framför annat. Till skillnad från mig.

Som barn var jag med min pappa och farfar på kräftfiske. På den tiden blev fångsten riklig. Burarna fylldes till bredden då de drogs upp ur det tilldelade fiskevattnet. Men mycket vill ha mer varpå pappa och farfar med mig i släptåg begav sig ut på förbjudet vatten.
Jag blev strängeligen åthutat att hålla tyst, speciellt inte säga något till mamma. Vilket jag i min iver över fyllda hinkar glömde bort.
Det hela slutade naturligtvis med stort rabalder. Mamma hotade med polisanmälan och åtföljande skilsmässa. Hon ville inte befatta sig med varken min pappas eller farfars tjuvfiske ej heller vara äkta maka åt en förbrytare.
Stormen bedarrade och gråtande kokade mamma kräftorna. Inte på grund av att det var ett byte på olaglig väg utan för att hon sin vana trogen alltid grät då hon kastade levande djur i kokande salt dillspad. Det stred mot hennes natur, förkunnade hon med allvarlig min.

Det var en mäktig syn då pappa åt kräftor. På något märkligt sätt hade han lärt sig skala kräftorna direkt i sin mun. Han sög i sig spadet och sedan öppnade han munnen och lät kräftan landa i det mörka gapet. Bara de röda smala kräftbenen spretade ut vid mungiporna. Några rörelser med käkarna och sedan landade de tomma kräftskalen på tallriken. Pappa smackade njutningsfullt innan proceduren upprepade sig. Jag har aldrig senare i livet sett någon hantera skalandet av kräftor på detta vis. Och kommer troligtvis aldrig någonsin att få uppleva det igen.

Själv skalar jag kräftor som alla andra. Äter dessutom precis allt utom den svarta tarmen och gôrblåsan. På fredag är det dags att avnjuta delikatesserna. Då går vår årliga kräftskiva av stapeln. I år blir det inga mjuka och lätt fadda kräftor från Turkiet. I år blir det närfångat och närkokt.