fredag 4 augusti 2017

Planka i skumrasket och Hotell Gripen


De första dagarna i augusti månad har förflutit. Tiden står aldrig stilla.
En bekant sa att hon, trots sin höga ålder på 55 år, kände att det fanns så mycket kvar inom henne som hon vill kasta sig in i. Utforska, uppleva, skapa nya kontakter, besöka nya platser, skriva fler böcker, ja leva som om hon fortfarande var ung.

Jag log inombords. Inte ironiskt utan för att jag själv har samma känsla. Så kan jag tycka att 55 år inte är någon så pass hög ålder att upplevelseförmågan är förbrukad. Tror att den alltid kommer att finnas kvar så länge orken, lusten till nyfikenhet, vetgirighet och välbefinnande finns där som en drivkraft.

Själv har jag tagit det lugnt denna vecka. Dagen har fått vara den bestämmande faktorn. Tillsammans med maken, solen och det senkomna regnet. Dess emellan har min dator varit det arbetsredskap jag nyttjar. Inget annat.

"Vilken rolig vecka det har varit", sa maken under gårdagskvällen.
Regnet smattrade på vårt hustak. Vi låg sida vid sida under täcket, kände sömnen komma och tynga ner våra ögonlock.
Tillsammans har vi tagit vara på tiden. De här första dagarna i augusti. Besökt okända platser, pratat med okända människor och fått kunskap om historiska händelser.
Jazzkväll i Mem, sett obegriplig konst, studerat gamla järnspisar och gravvaser. Åkt veteranspårvagn där guiden berättade att det finns över 2000 planterade lövträd i Norrköpings promenader. Och att det fula polishuset i Norrtull kallas Hotell Gripen. Ätit planka sittande i skumrasket på en pub och njutit av solens nedgång utanför vårt fönster.

Idag har jag lämnat ifrån mig ett nedskrivet papper. En påminnelse om livets förgänglighet. En annan hand än min höll i pennan. Lät orden fylla raderna.
Jag har blivit ombedd  att förvalta pappersarket under en tid för att sedan överlämna det i rätta händer när tiden är mogen.

Fram till dess att jag själv står på nedersta trappsteget av livets trappa ska jag fortsätta vara nyfiken, vetgirig, lysten på upptäcktsfärder och njuta av synen då solen färgar himlen utanför vårt fönster. Medan tid är finns alla möjligheter.  Kanske en barriär så småningom reser sig mellan mig och livet som ett hinder jag inte kan ta mig över. Då kan jag tänka att jag hann i alla fall åka spårvagn i Norrköping. Veteranspårvagn!