måndag 24 juli 2017

Att bemästra min rädsla och röda strimmor som leder till hjärtat


Jag stod framför det elektriska stängslet. Tvekade i det längsta och kom till den slutsatsen att jag är lika rädd för åsnor som för hästar. I mina ögon verkar de minst lika farliga och jag kunde helt enkelt inte förmå mig till att kliva in i hagen där fyra åsnor nyfiket iakttog mig.

Nu är det inte bara hästar och åsnor som skrämmer mig. De flesta djur gör mig nervös, om det inte gäller småkryp vill säga. Eller kor. I alla fall har jag tidigare inte varit rädd för kossor, nu vet jag inte eftersom det var många år sedan jag närmade mig en ko.

När sonen träffade sin sambo sa han lite så där i förbifarten att hon var hundägare. I min naivitet trodde jag lite fördomsfullt att en jänta från staden ägde en liten hund. En sån där som med god marginal får plats i en handväska.
När det så visade sig att det var en pitbull sov jag inte på sju nätter utan låg och funderade över hur jag skulle tackla problemet med min hundrädsla. En rädsla sprungen ur ett hundbett jag i ungdomens dagar råkade ut för.
Helt omotiverat, utan att jag provocerat hunden, flög den på mig och högg sig fast i mitt ena bröst. Bröst som nyss formats passande den minsta behåkupan. Således var jag mycket rädd om mina nyutsprungna behag och såg med stor tillförsikt dem växa och mogna vart efter tiden gick.
Eftersom jag sedan tidiga barnsben också har en obotlig rädsla för sprutor vågade jag inte berätta för mina föräldrar att jag blivit hundbiten. Risken var överhängande att de då skulle ta med mig till distriktsläkaren som i sin tur skulle ge mig något slags motgift i sprutform gällande hundbett.
Sålunda gick jag omkring med ett tuggat bröst och det var inte för än såren började vara som jag kände mig nödd och tvungen att lätta på blusen och visa upp mina skador.
Pappa blev förbannad på hundägaren och den galna hunden medan mamma i vanlig ordning vred sina händer och letade efter röda strimmor som kunde ha letat sig in mot hjärtat. Det skulle då vara förenat med en omedelbar död.

Hela den smärtsamma händelsen ledde varken till röda strimmor, dödsryckningar eller sprutor. Om mamma inte hindrat pappa så hade han med största säkerhet gett hundägaren och hans hund var sin rejäl käftsmäll. Det enda som hände var att jag för alltid blev hundrädd.

Nu visade det sig att sonens sambos hund var fredligt sinnad och vi kom mycket bra överens då vi bekantat oss med varandra. Min sömnlöshet var därmed helt obefogad. För henne kände jag aldrig någon rädsla, ej heller räds jag dotterns ledarhund trots att han stundom har ett kraftfullt strupljud. Vi är de allra bästa vänner och jag är gärna hundvakt då det behövs.
Däremot kände jag mig nervös då jag besökte grannen och deras lilla söta lånehund kom springande mot mig, gläfsande och morrande. Utrustad med Länstidningen motade jag bort hunden allt medan grannarna försäkrade mig om hundens kärvänliga beskaffenhet. Vilket visade sig vara med sanningen överensstämmande så nu är jag inte längre rädd för den gråa lilla tussen.

Däremot är jag rädd för främmande hundar. Och åsnor vilket jag fram till idag levt i ovisshet om. Men nu träffar jag sällan på åsnor så det kommer inte att bli några större problem som inskränker på mitt dagliga leverne.