Dotterns och min traditionella årliga resa till London är över och vi är således på hemmaplanen igen.
Vet inte vem som blev gladast över att se oss, maken, som längtat halvt ihjäl sig efter sin käraste eller ledarhunden som troligtvis saknat sin matte. Hunden har fått god omvårdnad och omsorg av maken som funnit tröst i att klia bakom hundens öron då längtan blivit allt för stark.
Att skriva ner reseskildringar så det behagar andra som inte varit med under resans lopp är svårt. Det kan även vara ganska tröttsam läsning. Ungefär som när någon förevisar bilder förställande ridturer på kamel, poolhäng med tillhörande paraplydrink, mat på fat eller inköp av klatschiga badhanddukar framför en inhemsk butik direkt riktad åt den köpglada turisten. I lagom doser är det uthärdligt och underhållande för stunden, men roar mest den som varit och turistat i främmande länder.
Dock dristar jag mig till att i lagom mått dela av mig av vår resa med att nämna Royal Botanic Gardens Kew som kom att bli denna resas absolut största behållning. En fantastisk oas, en relativt kort resväg med London Underground, utanför storstadens puls.
150 hektar botanisk trädgård där över 40 000 olika arter växter samsas. Ett enormt palmhus, växthus med allt från märkliga kaktusar till vackra orkidéer och mitt i allt The Big Stink som luktade märkbart ruttet.
Sex timmars vandring i nästan outhärdlig hetta gjorde oss matta och svaga. En brunch för att fylla på depåerna gjorde kyparen blek. Ty vi är inte vana vid brunch på engelskt manér och lade en beställning som kyparen till sist avstyrde. Med motivation att måltiden skulle bli allt för mäktig och rekommenderade oss sålunda att avstå från bakverken.
London är en ypperlig stad att turista i. Vänliga och hjälpsamma stadsbor i så gott som samtliga gathörn. En karta och förvirrad uppsyn och någon inhemsk kommer skyndsamt till undsättning.
Dessutom kan det vara en fördel att vara synskadad vilket vi fått erfara vid åtskilliga tillfällen. Speciellt på flygplatsen där vi i en helt egen gräddfil tågade förbi långa köer ledsagade av människor i gula västar. Både vid ankomst av vid avgång.
Utanför en Undergroundstation skramlade en man med en bössa.
"Please help the blind", mässade han. Fick syn på min dotter och sken upp. "Is she blind? frågade han märkbart glad över att träffa någon som han vurmade så starkt för.
"Yes giv her some money", svarade jag men han fortsatte konversationen vänd mot mig med att undra om hon var blind sedan födseln.
"Jag är blind sedan födseln men jag kan tala helt på egen hand", kontrade dottern på perfekt engelska och förärades därmed med ett klistermärke som uppmanade att donera pengar till blinda. Mannen ansåg troligtvis att hon kunde vara en autentisk reklampelare för blinda människor i London som behöver en extra slant på grund av sitt funktionshinder.
Naturligtvis har vi shoppat så som sig bör. London har ett stort utbud av varor. I vårt hembagage packade vi sålunda ner inköpen: Var sin solhatt med breda brätten i tvättbart bomullstyg, två klänningar med tillhörande vingar till småtvillingarna som när deras födelsedag är avklarad kan klä ut sig till älvor samt sex paket crumpet.
