Summa sidvisningar

lördag 22 april 2017

En snurra i papp och en läkare med märkliga förslag


Vågorna på Glan kan inte bestämma sig åt vilket håll de vill rulla. Vinden drar in från alla håll verkar det som. Dock skiner solen sedan morgontimmarna då de första strålarna letade sig in mellan rullgardinsglipan och bildade mönster på garderobsdörrarna.

Veckan har gått i en rasande takt. Fredagsmiddagen blev inte på något sätt så exotisk som det är förekommande på de sociala medierna. Orken var helt enkelt förbrukad. Därmed fanns inget över till matlagning på de högre nivåerna. Vi fick nöja oss med spagetti och köttfärssås medan vi studerade upplagda bilder på vad andra åt. Nu återstår att se vad som bjuds på faten när vi idag är inviterade till sonen och hans familj på middag.
Efter nio timmars välbehövlig sömn har både maken och jag fått krafterna tillbaka vilket yttrar sig genom att han enträget snickrar på utbygget medan jag roar mig med att redigera bland annat gårdagens arbetsbilder.

Bilderna är från grannkommunens kulturhistoriska byggnader. Tidigare har den kommunen mest tett sig ganska trist på ytan. Men efter otaliga resor dit har jag lärt mig uppskatta orten och dess rika historieskatt. Dessutom har jag där kommit att bli ett välkänt ansikte. Folk stannar upp, pratar en stund och hör sig för om vad jag är ute i för något slags uppdrag.
Dock stötte jag på en för mig helt okänd man då jag parkerade bilen på den kommunala parkeringsplatsen som kräver pareringssnurra i papp. Mannen hade parkerat i rutorna framför mig. Han hade öppnat bagageluckan och vid närmare granskning såg nämnda baklucka mest ut som en hopskrynklad pappersservett. Uppenbarligen hade mannen vissa problem med att stänga luckan så jag kände mig manad att vara honom behjälplig. I den mån jag klarar av skrynkliga bakluckor vill säga.

Det visade sig att mannen med den öppna baklucka hade backat mot ett bakomvarande hinder. Oklart vad hindret egentligen bestod av eftersom det inte fanns några direkta synliga hinder att backa på. Samtliga parkerade bilar såg oskadda ut, men min finkänslighet förbjöd mig att göra vidare efterforskningar.
Bakluckan satt som berget i den position den befann sig. Mannen såg gråtfärdig ut och jag klappade honom tafatt på axeln i ett försök till tröst. Skadan var skedd och inget varken han eller jag kunde göra något åt, än mindre se till att luckan blev ordentligt stängd. Vi enades om att det bästa vore att köra direkt till en auktoriserad bilverkstad. Med detta konstaterande gav vi varandra ett rejält handslag och skiljdes därefter åt. Jag styrde kosan mot de kulturhistoriska platserna och på ditvägen kunde jag konstatera att snart blommar kastanjeträden.

För många år sedan blev min bil påbackad på personalparkeringen då jag skulle åka hem efter avslutat arbetspass på det sjukhus där jag hade min anställning. Vi som var inblandade klev ur våra bilar och synade var och en bärande på sin egen uppkomna sorg den  ganska så kraftiga plåtskadan. Min spontana första tanke var att vi skulle fylla i en skadeanmälan vilket viftades bort med en handrörelse av mannen som backat på min bil. Han var läkare på sjukhuset, förklarade han morskt och hade en egen idé hur han på ett smidigt sätt skulle ge mig ersättning för min krockskadade bil. Genom att genomföra en kroppsundersökning av min lekamen, naturligtvis helt utan ekonomisk ersättning som skulle belasta mitt konto.
Eftersom jag inte led av några plågor eller dolda symptom skakade jag på huvudet och viftade envist med skadeanmälningsblanketten. När det så visade sig att läkaren arbetade som gynekolog fattade jag det definitiva beslutet. Blanketten blev korrekt ifylld och jag drog därmed tillbaka hotet om en polisanmälan.