Summa sidvisningar

onsdag 12 april 2017

Maskinella pip och rejält virke


Blötsnö mötte oss i morse när vi drog upp rullgardinen. Precis så som det är i april. Ömsom sol ömsom blötsnö. Vilket inte får hindra några åtaganden. Det är bara att ge sig iväg dit plikten kallar.
Denna morgon var det Linköpings universitetssjukhus som kallat. Fika i sjukhuscaféet. Smörgås och kakor i plast.

Det hostades och harklades i salen. Blodpåsar, droppåsar och maskinella pip. Samtliga dagsjukvårdssängar var upptagna. Milda och vänliga sköterskor i blå rockar och foppatofflor i glada färger på fötterna.
Jag var tvungen att gå ut en liten stund. Satte mig vid fönstret längst ner i korridoren. Tittade ner på grävmaskinerna som med skoporna föste undan sprängsten. Nya sjukhusbyggnader är på gång och de redan fullmatade parkeringsplatserna kommer att bli ännu mer fullmatade.
Några som passerar sjukhusentréerna känner sig lättade medan andra är lika bedrövade åt vilket håll de än går.

Här hemma ska maken lägga tak. I en prydlig hög ligger takplåten, nyss hemkomna från Norrköping.
Tänker att tiden går så fort. Till midsommar är det 11 år sedan vi för allra första gången satte nyckel i låset till vårt sommartorp. Det som skulle komma att bli vårt permanenta hem.
Det har verkligen blåst förändringarnas vindar över vårt lilla hus sedan dess. Nya liv har kommit oss till del medan andra har försvunnit. Ändå står vi här, tillsammans. Starkare än någonsin. Händelser och episoder ur livsboken kan söndra men även stärka. Livet behöver inte krympa på grund av att någon försvinner. Det kan även byggas ut precis så som vårt lilla hus har byggts ut. Det beror helt och hållet på hur vi väljer att bygga. Använda vattenpass, rejält virke och kraftiga spikar. Då välter inte byggnationen om förändringarnas vindar ökar till orkanstyrka.

Dottern har ringt. Vi har gjort upp planer inför påsken. Om ett par timmar är hon hemma från konfirmationslägret och sitt arbete. Hemma hos sin make, småtvillingarna och deras storasyster. Då vill hon ha sin hund tillbaka. Han ligger hopkrupen vid mina fötter. Tre dagars semester från sin uppgift som ledarhund. Vi tycker om varandra, hunden och jag. Om hans känslor för mig enkom grundar sig på att jag ger honom mat och vi gör trevliga promenader ihop låter jag vara osagt. Men vårt förhållande till varandra är okomplicerat, så mycket kan jag i alla fall säga.

Jag ser fram emot påsken. Då vi får vara tillsammans. Känner att det är viktigt att ta vara på tiden som är trots att tiden är knapp i den stressade och kravfyllda tid vi lever i. Den enda som tar det lugnt är hunden. Han rullar ihop sig och sover mest bort sin lediga tid. Lyfter på huvudet vid varje okänt ljud, spejar sig omkring och lägger sedan tungt tillbaka huvudet mellan tassarna.
Jag ska snart bära ut hundbädden till förrådet. Köra hem hunden till sin matte för att ladda inför nästa hedervärda uppdrag. Vilket är att ta hand om stortvillingarnas lillebror som kommer för att sova mellan sin farmor och farfar. Det är hos oss de samlas då det behövs. Vare sig de är tvåbenta eller fyrbenta...