Äntligen, vårens första utomhusfika på yttertrappan. Maken släpade fram en arbetsbänk som han lägger plankor på. Plankor som ska bli reglar till vårt utbygge. På arbetsbänken bredde vi ut en filt och slog oss ner. Åt mandelkubb, drack kaffe och te medan vi vände våra vintertrötta ansikten mot solen.
Varje por i huden öppnar sig i solljuset. Släpper in värmen och låter kroppen ta hand om tillskottet av D-vitamin.
På torkvindan hänger tvätten och i rabatterna segar sig påskliljorna upp ur myllan. Går det att vara annat än glad och tillfreds? Knappast, även om världen står i brand och folk hatar varandra.
Owe Thörnqvist gurglar stämbanden och putsar korven. I kväll gäller det om han ska få åka till Kiev i maj.
Det är väl knappast troligt men jag trodde heller aldrig att Trump skulle vinna valet. Såg det som en omöjlighet, inte kan folket rösta fram en pajas vilken sedan koras till världens mäktigaste man. Så tänkte jag då.
Till syvende och sist är folket som bestämmer. De ville ha Trump vid rodret och så blev det. Vill majoriteten av svenska folket skicka Owe till Kiev så får minoriteten vika sig.
Förresten var han visst en illbatting som barn den där Thörnqvist. Kastande sten på då sjuåriga Ingrid som idag med en 90-årings klarhet och skärpa minns händelsen så tydligt som om det vore igår.
Owe däremot har inget minne av att han skulle ha stenat någon flicka. Men vem vill minnas alla dumheter som vi alla någon gång gjort då vi var barn.
Det är oftast den utsatta som minns bäst. Åren går och historier förändras och vinklas utefter behag.
Mycket beroende på vem som lyssnar och som i medömkan skakar på huvudet i medhåll. Allt för att ställa sig själv i en bättre dager medan den som utfört handlingen blir mer skambelagd och utpekad.
Även sanningar kan bli osanningar om det vill sig illa.
Det får gå som det vill i kvällens Mello. Om nu Owe vinner hela spektaklet unnar jag honom det. Att vid 88 års ålder äntligen få stå i ett helt nytt strålkastarsken, riva av Boogieman blues och kasta korvar är i alla fall bättre än att befinna sig i dagrummet på ett äldreboende. Sittande framför en teveapparat och med oseende ögon kolla på golf innan det är dags att bli förd till terapin för att tillverka pärlplattor och grytunderlägg.
Maken tog mig i handen där vi satt på trappan och drack ur våra vårmuggar. Vi tittade bort mot grannens hus.
"Carina, du får inte dö från mig", sa han plötsligt.
"Jag kan inget lova. Men det vore dumt att dö nu när vintern äntligen vikt undan och vi har en vår och sommar framför oss", blev mitt svar.
Vi kom överens om att leva sida vid sida även detta år. På andra sidan staketet hos grannen kommer det att vara en som detta år helt ensam får ta emot våren. Det smärtar att tänka på det.
På den andra sidan om vårt hus, på torkvindan, hänger tvätten. Två par jeanskläder. Makens byxor och min kjol. De hänger där precis bredvid varandra, fastsatta med färgglada klädnypor. Precis så som vi vill att det ska vara.
