Summa sidvisningar

tisdag 7 mars 2017

Kändisvarning och Ture med temlan


Ymnigt snöfall. Än dröjer det innan vi får sitta ute på altanen, se sländorna landa helt nära, darra med de transparenta vingarna för att helt plötsligt, med knyckiga rörelser förflytta sig vidare.

Mars månad. Enligt bondepraktikan en månad då vi ska vara noga med vår hygien, bada och tvätta oss ofta. undvika kalla drycker men gärna dricka mjöd eller andra söta drycker. Detta har vi tagit fasta på och häller mer än gärna upp var sitt glas likör när aftonen tar vid då vi nyduschade sjunker ner i vår vardagsrumssoffa.
Som tur är har vi inte hört någon åska mullra, i annat fall väntas snö i maj och det betackar vi oss för.

Utomhusaktiviteterna får anstå till dess att snön töat bort och värmen från söder strömmar in. Tydligen har det utlovats bättring men det återstår att se. Denna dag får bli en vilodag, dock vill jag tillstå att jag känner en viss rastlöshet omkring ledigheten. Det tar lite tid för mig att varva ner efter förra veckans minst sagt hektiska dagar.

Sonen och jag jobbade ihop en av dagarna. För att förbättra energin tankade vi upp oss hos Camilla på Hembageriet. Bullar och kakor på faten och medan vi åt kom jag på en händelse som för fem år sedan utspelade sig på nämnda hembageri.

Maken och jag hade tagit med oss småtvillingarnas storasyster som då endast var dryga året gammal.
Vi skulle introducera henne i hembageriets underbara värld. En enda gäst satt vid ett av borden och smörjde kråset. Vid närmare granskning visade det sig vara Svante Thuresson. Han åt macka med pannbiff och lök. Precis så som min make ämnade göra.

"Kändisvarning", väste jag fram och såg åt  Svantes håll. Han log och tuggade pannbiff.
Maken däremot ansåg att jag hade fel. Det var inte Svante Thuresson utan en helt vanlig snickare som gjorde ett avbrott i snickeriarbetet.
Några snickarbyxor, ej heller hammare och spik, såg jag emellertid inte till och vidhöll att den som satt där var den kände jazzutövaren och ingen annan.

Svante tog till orda. Uttryckte beundran över ett sådant litet vackert barn vi medförde in i hembageriet. Därefter räckte han fram senapsflaskan mot maken med ett erbjudande om att dela med sig av senapen.
Vi småpratade och jag lade an om att inte bli allt för exalterad över att en kändis besökte vårt stamställe.
Svante plockade plötsligt fram sin mobiltelefon. Tryckte in några siffror, vände bort koncentrationen från oss och lät den gå över till det påbörjade telefonsamtalet.

"Jag är i Skärblacka, sa han till mottagaren. Jag tjuvlyssnade nyfiket.
 "Här bor det mycket trevliga människor", fortsatte han och nickade åt vårt håll.

Jag berättade händelsen för sonen medan han tog ett stort bett av sin bulle. Han granskade mig noga medan jag talade och frågade därefter vem Svante Thuresson är.
Möjligtvis trodde han jag åsyftade på Ture Sventon. Det är lätt hänt så här när alla vill ha temlor.

Men frågan återstår dock; Vad gjorde egentligen Svante Turesson här i våra trakter? Det lär jag aldrig någonsin få något svar på. Kanske Vesslan vet...