Summa sidvisningar

fredag 13 januari 2017

En fin förmiddag och tummade nummerlappar


En tomte satt och dinglade med benen på utskänkningsställets disk. Tragisk och malplacerad. Drömskt stirrade han ut med stela ögon över den magra folksamlingen. Endast jag och vår dotter satt i den ödsliga lokaler i gallerian där en och annan flanör i sakta mak gick förbi. Kanske på jakt efter något att inhandla i reans sista skälvande minut. Vårkollektionen är upphängd i klädbutikernas klädställningar.
Ut med det gamla och in med det nya. Inte undra på att tomten såg bedrövad ut. Timmarna är räknade för hans del innan han åker ner i en mörk kartong och ställs undan i glömska. Åtminstone till oktober. Då är det åter dags för julpynt.

Dottern bjöd mig på fika. Så dyr att jag skämdes över att bli bjuden. Skammens röda rosor över mina kinder bleknade snart när smörgåsarna med kyckling och vitlöksröra samt varm choklad och chailatte kom på bordet.

Det är inte ofta som vi tar oss tid att umgås på egen hand, dottern och jag. Ofta är det förknippat med en föregående förpliktelse av något slag. Denna dag inget undantag. Eftersom dottern ska byta arbetsplats inom Svenska kyrkan är hon i behov av en uppdatering av sina arbetshjälpmedel.
Efter att ha blivit kastad fram och åter mellan läkare som gett intyg om att hennes synskada är och förblir en synskada, Försäkringskassan och till sist Arbetsförmedlingen är saken äntligen i hamn.
I god tid innan Arbetsförmedlingen slog upp sina portar fanns vi på plats. Bara för att konstatera att det var kö ända ut på trottoaren. Vi stod som packade sillar framför den låsta dörren. Olika språk blandades bland olika nationaliteter. Inne i lokalen var det  däremot tyst och stilla.
När klockan närmade sig ett par minuter före öppningsdags strömmade Arbetsförmedlingens personal ut från sina hålor. Likt arbetsmyrors irrande efter föda och bomaterial. Posterade sig bakom datorerna vid sina tribuner. Redo att ta emot folkströmmens förhoppningar om en framtida försörjning.

Det surrade till i portlåset och alla visste hur de skulle agera. Först på knappen till nummerlapparna.
Vi följde med folkmassan och stod sedan och såg oss förvirrade omkring. En vänlig dam kom skyndsamt fram för att vara oss behjälpliga. Dottern sa sitt ärende och vi seglade före alla andra in i ett separat rum. Tio minuter senare var vi klara. Lämnade Arbetsförmedlingen och jag försökte undvika att titta på den håglösa skaran av människor från främmande länder som förväntat sig komma till det förlovade landet. En drömvision för de som ger sig ut på farliga vägar för att nå fram till slutdestinationen.

Efter stadsresan hämtade vi småtvillingarna på dagis och deras syster på förskolan. Innan vi skildes åt beslutade vi att när sportlovet kommer ska vi allihop åka på utflykt.. Flickorna vinkade åt mig när jag for hemåt och jag hann se en liten skymt av ledarhunden som glatt hälsade dem välkomna hem.

Snart kommer min pension. Den som jag under så många arbetsår sparat ihop för att ha möjlighet att sluta jobba när det behagar mig. På Arbetsförmedlingen sitter fortfarande människor och tummar på sina nummerlappar. De som ännu inte förlorat hoppet...