Summa sidvisningar

torsdag 12 januari 2017

Okänd identitet och en cyklande magister


Det kom ett meddelande. Kort och koncist.
"Hej Carina...för det är väl du?"
Jag hade dessvärre ingen aning om vem den som meddelat mig detta var. Därmed kände jag mig nödd och tvungen att utröna den okändes identitet.

Det visade sig vara en klasskamrat, vi hade läst tyska ihop när vi var runt 15 år. Vi reste tillsammans till skolan i bussen och hon visste namnet på min dåvarande pojkvän. Hon kom ihåg mitt flicknamn och var jag bodde. Dessutom mindes hon hur hon och jag suttit och killat varandra på händerna under tyskalektionen. Något som tydligen inte uppskattades av vår lärare. Antagligen blev vi åthutade att hänga med i glosor och grammatik istället för att uppta lektionstid med annat.

Jag blev mycket förvånad över hennes goda minne. Under så många år har hon lyckats nypa fast minnen från skoltiden och sina kamrater. Själv har jag ytterst få minnen av den tiden och mina klasskamrater på högstadiet.
Min klasskamrat lovade att sända mig ett fotografi på henne för att på så sätt hjälpa mig på traven bland minnenas snirklande labyrinter.
Måste erkänna att jag kände mig smått förlägen. Vi hade trots allt delat bussäte, suttit bredvid varandra under lektionstid och dessutom killat varandras händer. En form av närkontakt som spårlöst försvunnit ur mitt minne,

Hennes försök till minneskontakt har fått mig att fundera. Vad har hänt med mina forna barndomsvänner och klasskamrater? Vad lever de för liv, har de mött framgång eller hamnat på livets baksida?

En enda klasskamrat från mellanstadiet har jag fortfarande tät kontakt med. Varje födelsedag ringer vi varandra men även dess emellan. Vi har följt varandras levnadsöde i både glädje och sorg. Stundom är vi förtroliga med varandra och stundom talar vi gamla minnen.
Vi har båda förändrats i både färg och form men hennes röst har alltid låtit som alltid. Samma skratt och samma tonläge. År efter år.

Nu väntar jag spänt på en fortsättning. På bilden som skall komma. Om minnet ska fortsätta svika mig eller om två gamla klasskamrater ska mötas i gemensamma minnen. Få veta mer om hennes liv än att enbart studera ett fotografi
Undrar om hon kan tyska? Eller om även hennes lektioner gick åt till annat, som att fundera på oväsentliga väsentligheter som tonåringar oftast gör när det som ska vara väsentligt är totalt oväsentligt. Någon person som behärskar det tyska språket blev det i alla fall inte av mig. Däremot minns jag att vår lärare åkte cykel och att han baxade in sin tvåhjuling i klassrummet. Tydligen var cyklar stöldbegärligt gods även på den tiden.

Känner mig smått upplivad. Det kan tänkas att en ny kontakt skapas. Det känns värdefullt på något sätt.