söndag 31 december 2017

Säkerhetskopior och tillrättavisningar



"Titta ut genom fönstret", sa maken när vi under gårdagskvällen skulle gå till sängs.
Tunga snöflingor singlade ner och lade sig som en matta på vår farstukvist. Nu ska våra barnbarn äntligen få inviga sina julklappspulkor. Tänkte vi. Men vi tänkte fel. Pulkaåkandet är avblåst. Om någon timma är snön borta.

Sista dagen på det gamla året. I år skriver jag inget nyårsbrev. För jag vet inte vad jag ska skriva. Året som gått har varit märkligt på många sätt och vis. Förändringarnas år med olika slags bud gällande glädje och sorg. En mix svår att sätta ord på. Både i tal och i skrift. Därför avstår jag från att skriva nyårsbrev, det är lätt hänt att mörkret överskuggar ljuset.

Vid frukost talade vi om nyårsaftonen 1977. Det som kom att bli den stora förändringen i våra liv. Då ett blev två. Början på något gemensamma med allt vad det innebär. I början av juni ska vi ställa till med kalas. Barn och barnbarn ska tillsammans med oss fira våra 40 gemensamma år. 23 år fyllda var jag när vi träffades. Stod mitt i livet bärande på en sliten och mycket tung ryggsäck samt stabila promenadskor. För då det blåser som mest gäller det att ha rejält på fötterna. Skorna hamnade ganska omgående i soptunnan medan jag gjorde allt för att tråckla ihop ryggsäcken samtidigt som jag försökte plocka bort det som tyngde. Vilket kom att ta runt trettio år. Sedan förpassades även ryggsäcken till soporna. Inte ens en liten rem är sparad som ett plågsamt minne.

Däremot minns jag när vi skulle kliva in i år 2000. Feta tidningsrubriker spådde om ett icke fungerande samhälle i det nya årets uppvaknande. Butikerna tömdes på spritkök, konservburkar och fyllda vattenflaskor. Datorer säkerhetskopierades och frysboxar lindades in i varma sovsäckar.
Men inget hände. Allt var som vanligt. Enkom ett nytt år som började med siffran två och efterföljande nollor. Däremot föranledde det nya året vilda diskussioner hur årtalet egentligen uttalades. Tjugotusen hävdade några medan andra envist höll på tvåtusen.

Sedan dess har utvecklingen stegrats. Det mesta sköts via appar och skärmar som styrs med våra pekfingrar. Även McDonalds är numera datoriserat. Vilket dottern och jag fick erfara då vi ämnade äta snabblunch efter att ha ränt på realisation i Linköping.
Jag hyser agg mot att bli mottagen av en maskin. Blir nervös och lättirriterad. Klarade inte av att göra vår beställningen. Kände mig tvingad till att be en anställd om hjälp. Hon flackade med blicken, försökte sig på ett leende och sa att hon inte kunde med systemet.
Med pekfingret på Big Mac-menyn fräste jag åt min älskade dotter varpå hon tillrättavisade mig. Lite hövlighet om jag får be!

Den nya almanackan hänger på plats intill mitt skrivbord i skrivarstugan. Med månadsbilder vilka jag med min kamera knäppt under året som gått. Inväntar ett nytt år som vi tar precis som det kommer, utan några förpliktelser. Vi har endast stora förväntningar på allt det goda som ligger framför oss.


GOTT NYTT ÅR!



fredag 29 december 2017

Ett svårtytt tecken och ett snett uppvaknande


Plötsligt bröt solen igenom det mörka molntäcket. Bildade en stjärna och jag förundrades över fenomenet som endast varade en kort stund.
Det kändes som ett slags tecken som jag dock inte kan tyda. Förhoppningsvis betyder det något bra  som jag fylld av förväntan kan se fram emot. 

Mycket finns att förundras över, inte enbart en stjärnformation som solen skapat. Till exempel människor beteende finns mycket att analysera omkring.
Direkt när vår lokala matvarubutik öppnade sina portar fanns jag på plats och hängde på låset. Innan ortsbefolkningen kom för att göra sina nyårsinköp. Jag vill ha gott om plats och svängrum när jag kör min kundvagn.

Snabbt och effektivt uträttade jag det som skulle uträttas. Langade upp varorna på varubandet, betalade och började plocka ner i mina medhavda kassar.
Efter mig stod en man som även han bunkrat upp inför den stundande högtiden då 2017 blir 2018.
Hans varor kom sakta mot mig, åtskilda av varubandets avskiljare. Några av hans inköp svajade till och hotade med att hamna på golvet. Blixtsnabbt sträckte jag ut min hand och höll varorna på plats. Kassörskan sneglade mot mig, log och nickade tacksamt. Min medkonsument såg däremot mindre road ut. Han blängde. Ilsket. Jag suckade inombords och gick ut till min bil. Som visade sig stå parkerad i rutan intill den buttre mannens bil. Precis innan jag slängde ner bagageluckan slöt mannen upp vid min sida.
"Du ska ge blanka fan i att röra mina varor"!
Häpet glodde jag på honom. Innan jag hann svara satte sig mannen i sin bil, lade i backen och försvann.

Antagligen hade han vaknat på helt fel sida. Värst för honom själv. Olyckliga människa. Eller så tillhörde han patriarkatet som hatar kvinnor. Kvinnor som vill hjälpa till. Men en bra karl reder sig själv, så ock i matvarubutiken. Det ska jag för all framtid lägga på minnet.

Min mormor sa alltid; "Carina, du måste vara snäll, trevlig, glad, visa hyfs och fason samt medmänsklighet under de sista dagarna på året. Risken finns annars att dålig sinnesstämning och uselt uppförande fryser fast och då får du och din omgivning dras med det under hela det nya året".

Något som makthavare och medborgare borde tänka på inför året som kommer. Hyfs och fason, tolerans och medmänsklighet. Några enkla grundstenar i samhälle som borde vara fritt från konflikter, hot, hat och våld.

onsdag 27 december 2017

Den obrukbara cykeln och en häpnadsväckande lista


Vaknade i morse av att ljuset silade in genom rullgardinsglipan. Hjärtat slog några extra slag ty jag drabbades av farhågor om något möte jag bokat upp mig på och nu missat. När tankarna i min trötta men utvilade hjärna sorterats till dess rätta fack sjönk adrenalinpåslaget till normal nivå.
Vi hade enkom tagit en rejäl sovmorgon, så som en frilansande pensionär stundom kan unna sig.

Visserligen har jag ett möte inbokat, men inte förrän under seneftermiddagen. Då ska jag slå min omgivning med häpnad och ge mig i kast med något som egentligen inte tillhör min image.
Men vi står inför ett nytt färskt år och jag känner att jag måste försöka vara vågad. Kliva ur ramarna och låta 2018 bli året då jag ska satsa på något nytt och uppseendeväckande.

Det är lätt att bli nostalgisk över året som gått. Summera händelser, tankar och det som aldrig blev av. Inför varje nyår beslutar jag mig för att göra en Bucket list, för vem vet. Jag kanske är död och begraven innan nästa nyårsklocka klämtar. Även om just den händelsen inte klottras ner på någon lista utan mer är ett projekt som ligger i framtiden. Om jag själv får bestämma.

Nu har mina tankar dragit sig så lång tillbaka som sju år bort i tiden. Mycket tack vare det evinnerliga bläddrandet bland mina bilder. Där dök cykeln upp. Det som kom att bli Norrköpings största attraktion decembermånaden år 2010. Även jag drogs som en magnet till den nerisade cykeln som någon ställt ifrån sig. Frågorna hopade sig. Vem är velocipedens rättmätiga ägare? Varför står den där i sin tragiska ensamhet? Och hur länge ska den stå där till allmän beskådan? Cykeln blev en snackis och väl fotodokumenterad.
Månaden var kall och istappar hängde från hustaken, beredda på att släppa sitt grepp och spetsa någon oaktsam krake i huvudet.

2017 slutar med regn och grådask. Vid vår trappa blommar en stackars ensam ros. Som en påminnelse om att vintern har ett slut. Oavsett om det regnar eller snöar.

Tre nya projekt står på min ännu oskrivna Bucket list. Det första ska infrias idag. Under seneftermiddagen. Om jag vågar. Vilket är min förhoppning. Jag har konsulterat maken och han säger som han alltid brukar då jag kommer med något nytt: "Vad i all sin dar, fundera inte så mycket utan gör det bara. Allt du gör brukar bli bra"!

Han är min största supporter. Utan honom skulle inga av mig uppkomna förslag bli annat än för evigt vilande. Det gäller att göra det roliga lite mer roligt, även utan någon Bucket list som troligtvis hamnar oläst i någon låda. När den så småningom kommer upp i dagsljuset kan allt vara för sent. Och istället för samlade planer bli ett arvegods som med en huvudskakning kastas bland soporna.






tisdag 26 december 2017

Att gå emot strömmen och riviga knippen


Datorn startade med en långdragen suck. Det lät näst intill anklagande. Jullov min kära medarbetare, jullov.
Jag har inte släppt in någon som jag normalt sett aldrig släpper in i vårt hem. Inte heller har jag klivit in i någon annans julpyntade hem. Var och en har fått sköta om sin egen jul och jag har ägnat mig fullt ut med vår egen.
Någon massjulhälsning på sociala medier har jag inte gått ut med. Kanske borde jag känna dåligt samvete över att inte flyta med i strömmen av julhälsningar. Men faktum är att hur jag än känner efter så finns det inte ett enda litet gnag inombords. Däremot känner jag mig aningen skamsen efter att ha fått julkort i postlådan av dem som vi inte skickat julkort till.

Annandag jul. Kyrkans julkrubba samt julottan är avklarad. Fina gudstjänster som gör oss påminda om det verkliga julfirandet.
Striden om SVT:s val av julvärdar har börja lägga sig. Utvärderingen har ägt rum. Det haglade både rosbuketter och riskvastar över det förinspelade paret. De som bojkottade SVT och julvärdarna firade in julen med Arne Weise i TV3. Den gamle legenden som i trettio år tänt juleljuset i direktsändning gjorde comeback. Efter att ha nyttjat svordomar i olika tidningsintervjuer över SVT:s tilltag med förinspelade julvärdar. Nu fick medborgarnas julilska rinna av medan Arne strök eld på stickan och tände lågan. Förinspelat. Men vad gör väl det, huvudsaken är att det blev revolt bland licensbetalarna.
Nu gäller det att ladda om inför nästa års julvärdsbeklagande.

Vi har haft familjen samlad i vårt lilla hus. Barnbarnen fick pulkor i julgåva av oss. Vi tror på en vit januari. Trots att pulkorna står ute på vår trappa och regnvattnet strilar i små pärlande fåror längst med den blå och röda hårdplasten. Vårt köksgolv och stupet ner till vardagsrummet som närmast liknades vid en störtloppsbacke fick duga i väntan på snön. Det går fortfarande att göra kossor av grankottar och tändstickor. Tack och lov har inte all fantasi i barnens värld datoriserats.


fredag 22 december 2017

En svart julnatt och prickiga kulor



Tipsen på hur en julgran ska skötas på bästa sätt är lika många som åsikterna hur den perfekta granen ska se ut. Inte för glest mellan grenarna, inte för kort, inte för hög, inte sned och helst av allt ska den inte barra. Jag har hört att magnecyl, sockerdricka, vichyvatten, glögg eller grogg med fördel kan skvättas ner i julgransfoten för att på så sätt förhindra barravlossning.
Sant eller falskt, så mycket vet jag att rejält med vatten ska granen ha för att må bra.

I kväll har maken och jag klätt vår gran. Den står nu på den nyinköpta julgransmattan och under granen ligger barnbarnens paket. Tre paket till dem var.
Det var länge sedan vi firade jul hos oss. Vi är ambulerande föräldrar som på julafton åker dit vi blir kallade. Låter barnfamiljerna bestämma hur de vill ha det. Precis så som vi själva gjorde när våra barn fortfarande var hemmavarande. Med andra ord, vi åkte aldrig någon stans utan firade hemma i lugn och ro. Utan stress och jäkt.
I år är ett beslut taget, barn och barnbarn kommer till oss för att fira jul, vilket vi tycker ska bli trevligt. Allt är förberett för mottagandet.

Varsamt har vi plockat upp de tunna glaskulorna och hängt upp dem på granens grenar. Vissa av kulorna bär på små svarta prickar som etsats sig fast och aldrig lär försvinna.
Varje år när granen ska kläs kan jag inte låta bli att le mot maken när dessa glaskulor kommer upp i lampans sken.
Glaskulorna bär dock inte på några behagfulla minnen utan minnen som faller tillbaka på den julen för många år sedan som kunde ha slutat i total katastrof. Om inte jag på ett rådigt och handfast sätt gripit in.

Natten före julaftonen vaknade jag och upptäckte att makens plats i sängen var tom. Jag försökte somna om men förstod efter en stund att allt inte stod rätt till. Varpå jag klev upp och hittade maken blek och kallsvettig i vardagsrumssoffan. Han upplyste mig om att han nog höll på att bli magsjuk.
Lagom till julaftonen! Vilket till varje pris måste avstyras.
I ett välsorterat hemmaapotek bör det finnas kolsuspension. I den händelse att någon råkar få i sig kemiska gifter, för mycket läkemedel eller bakteriegifter. Vilket giftcentralen upplyste oss om då vår son i späd ålder smakade på råttgift. Därefter fanns det alltid aktivt kol i flytande form i vårt medicinskåp.

Jag doserade upp en dram kolsuspension i ett glas och hällde därtill upp en extra slatt för säkerhets skull. Maken drack den svarta sörjan med darrande läppar och ynklig uppsyn allt medan jag uppmanade honom att svälja hela jamaren.
Knappt hade han svalt sista droppen innan allt kom upp med en rasande fart. Julgranen och de vackra glaskulorna och samtliga paket med julpapper och krusade snören dekorerades.
Jag grät och undrade om det var helt nödvändigt att sikta på julgranen och alla paket allt medan maken såg ännu jämmerligare ut än innan behandlingen. Därefter spenderade jag natten med att försöka befria julgranens grenar och glaskulor från kolsvarta uppkastningar. Samt göra om hela julklappsinslagningen.

På julaftonens morgon var maken i prima vigör och vi kunde fira julens fröjder precis som vanligt. Med ett undantag. Barnen klagade över att deras paket luktade spyor.
Efter den magtömningen har maken inte haft magsjuka en enda gång. Vilket jag bestämt tror beror på behandlingen med aktivt kol. En åsikt som maken dock ej delar med mig...



onsdag 20 december 2017

Skattefusk och sur mjölk


När det knackar på dörren och grannarna står utanför med en stor korg fylld av läckerheter kan det utan överdrift kallas  god grannsämja. Gåvan kan till viss del komma an på att vi lånat ut ett av våra hus till deras gäster under jul.
Grannar är viktiga. Men viktigast är goda relationer grannar emellan. Eljest kan livet bli riktigt besvärligt.
Ett påstående baserat på egna erfarenheter.

När vi bodde i Värmland fanns en fastighet tillhörande vår gård. Då vi inte själva var i behov av huset sålde vi det till ett par som hade en liten son. Gossen blev vår sons lekkamrat och de spenderade några timmar i veckan tillsammans.
En dag traskade vår son hem från en stund av lek och stoj men något var annorlunda än då han gick hemifrån. Utstyrseln av kläder skilde sig markant från det då jag vinkade av honom vid ytterdörren.
Vid en närmare granskning visade det sig att lekkamratens mamma på eget bevåg hade gjort ett klädbyte. Varpå jag travade dit för att hämta de kläder som tillhörde vår son och ställde samtidigt en fråga var i problemet bestod eftersom hon försett vår son med en ny kollektion.
Svaret kom snabbt som ett piskrapp. I hennes tycke var pojken olämpligt klädd, hon kunde inte ha på sitt samvete att låta ett gossebarn bära kläder som inte föll henne i smaken.

Klädbytet blev inledningen till en bitter strid som i sin tur ledde till otaliga polisanmälningar från grannfruns sida.
Poliskonstapel Håkansson i Degerfors fick bråda dagar. Varje morgon fick han påringningar av grannfrun som uppmanade Håkansson att upprätta en anmälan mot kvinnans svårhanterliga grannar.
Bland annat anklagade hon oss för att syssla med svarta affärer. Ärendet gällde obeskattad mjölkförsäljning.
I sitt ämbete låg det på Håkanssons bord att kontakta skatteförbrytarna. Jag hörde genom telefonluren hur  poliskonstapeln släppte från sig en djup suck då det gick upp för honom att det rörde sig om cirka tio liter mjölk i veckan där köparen var anmälaren själv och ingen annan.

Grannfrun var av segt virke och finskt hett blod pulserade i hennes ådror. Dessvärre led hon av svagt hjärta. På grund av våra elaggregat som var kopplade till de trådar som höll våra kossor på plats i hagen blev grannfruns hjärta allt svagare ju längre sommaren led. Vilket föranledde en ny polisanmälan. Denna gång gällande mordförsök på en värnlös kvinna.
Håkansson suckade ånyo, vässade pennan och skrev rapport. Vid det laget hade ytterligare grannar gett sig in i stridens hetta. De såg som sin uppgift i livet att försvara oss och gjorde allt för att reta gallfeber på vår stridslystna grannkvinna. Men då de i sin försvarsiver kom dragande med en burk surströmming som de hade för avsikt att hälla under motorhuven på kvinnas bil sade maken och jag stopp och belägg. Därmed övertog de kampen om makten och vi stod enkom på åskådarplats.

Polisanmälningarna mot oss fortsatte dock i oförminskad styrka varpå Håkansson kände sig nödd och tvungen att sammankalla till ett möte på polisstationen.
Grannkvinnan hävdade att vi fabulerade vilt och hämningslöst och att hon ville tränga in i pudelns kärna för att komma åt det verkliga problemet.
Håkansson tittade förvirrat upp från sitt block. Därefter slog han näven i bordet och uppmanade samtliga att genast bege sig hemåt och aldrig mer visa sig på hans polisstation. Han betackade sig för ytterligare telefonsamtal och strax därefter satt en skylt utanför grannhuset.
TILL SALU! Vi drog en suck av lättnad och livet återgick till sitt normala mönster.

På vår gata råder lugn och ro. Inga häftigt uppkomna konflikter men om det skulle uppstå någon form av divergenser är det inte värre än att vi kan prata med varandra. Som goda grannar emellan.

lördag 16 december 2017

Ett opassande tilltag och radiosportens dragningskraft


Jag har sagt det tidigare och jag säger det på nytt. Jag är inte bra på att leka med barn. Inget som jag har dåligt samvete för. Det finns inga naturlagar som säger att en vuxen måste kasta sig ner på golvet och köra runt små leksaksbilar, leka affär eller kamma dockhår.
Men ändå - när barnbarnen kommer på besök förväntas det att jag ska ställa upp på någon sorts aktivitet. Förväntningarna ställs av mig själv och ingen annan. Barnen är oftast nöjda med högläsning ur "Samlade sagoskatter" eller få vara med och röra om i bunken med sockerkakssmet.

Nu har jag dock införskaffat ett kit med en sorts lera i bjärta färger. Då får jag sitta vid köksbordet och vara kreativ. Min konstnärliga ådra är inte mycket att hurra för men barnen tycker det är roligt att få kladda och skapa tillsammans med mig.
Igår åkte leran fram då stortvillingarna var på besök. Även farfar kände sig kreativ och tillverkade snögubbar och fåglar. Själv lyckades jag åstadkomma ett slags djur som efter överläggningar klassades som en gris.

När pojken åkte hem stannade flickan kvar. Hon hade packat ner sitt nattlinne i väskan tillsammans med en flera meter lång tygorm. När vi lagt oss och slagit ihop sagoboken beslutade sig flickan för att bosätta sig hos oss för all framtid. Bristen på egen säng var ett smärre problem, farmors och farfars är stor nog att rymma tre samt en flera meter lång tygorm. Efter frukost blev hemlängtan dock allt för påträngande, inte minst med tanke på att farfar och hon skulle leverera en julgran som skulle kläs där hemma. Samt ett telefonsamtal där flickebarnet förhörde sig med samtliga övriga familjemedlemmars förehavande i hennes frånvaro.

Nu är vi barnbarnslösa och tänker fira vår "grafitbröllopsdag". Men vi började med att fira redan igår ty vad passar väl bättre med makaronilåda, kallt kranvatten och lättöl inför en bröllopsdag? Samt en puss. Vilket förfärade vårt barnbarn som fann det högst opassande att en farmor och farfar pussas.

Igår var det 6 år sedan min pappa lämnade jordelivet. Mamma och pappa hann med att fira "guldbröllop" plus sju år därtill innan döden skilde dem åt. Precis som maken och jag gifte de sig i all enkelhet. Därefter for de på bröllopsresa till Karlstad, närmare bestämt till ett sportevent. I hällande regn har jag fått mig berättat. Pappa var inger för glitter och glamour. Det enkla var gott nog bara det var någon form av sport inblandad. Då vi växlade ringar och jag som fröken Axelsson blev fru Larsson smet pappa ut till bilen för att lyssna på sportradion efter att först ha tagit sig en liten tupplur mitt under vigselakten.

Jag saknar min pappa. Men jag har tappat hans röst. Vilket jag finner mycket märkligt. Det är väl så det är kan jag tro. Efter en lång tid av varandras frånvaro upplöses röster och försvinner. Men aldrig alla minnen. De lever kvar så länge förmågan finns att minnas.

fredag 15 december 2017

Butikserbjudande och gasbedövning


Julsånger kan låta nästan hur som helst, huvudsaken är att sångerna framförs i glatt tempo. Inte minst i våra butiker där forskning visat att julmusiken som strömmar ur högtalarna ökar på vår konsumtion. Speciellt om musiken innehåller bjällerspel.
Om jag blev mer konsumtionsbenägen efter gårdagens upplevelse i Skärkind kyrka då vår dotter, en prästkollega samt kantorn bjöd på julsånger är tveksamt.
En dam i församlingen blev liksom vi övriga upplivade efter att ha lyssnat på trions örongodis. Hon lovprisade kantorn att inga sånger framfördes i moll. Om hon blev sugen på att bege sig in till stadens gator för att julhandla sa hon dock inget om.

Dottern och jag begav oss däremot in till Norrköping för att inhandla det sista på önskelistan efter att ha inmundigat gröt i församlingshemmet. Än så länge håller sig folk skapligt lugna, julträngseln tar nog fart först nästa vecka kan jag tro.
Det hjälper mig föga, jag blir alltid stressad när det gäller besök i butiker. Oavsett mycket eller lite medkonsumenter.
I en klädbutik påtalade kassörskan att jag skulle få den tredje varan gratis efter att ha lagt upp två paket underkläder till barnbarnen på disken. Genast slog stresshormonet till. Vilket dottern lade märke till och gjorde allt för att avstyra gratiserbjudandet.
Kassörskan stod på sig. Uppmanade mig att ta för mig, vad som helst bara hon fick ge bort gratiserbjudandet.
Svettig och stirrig rev jag åt mig en bunt sockor i juligt mönster och damen i kassan såg nöjd ut.
Antagligen först det statistik över gratisgåvor och den som prånglar ut flest belönas med en egen gåva.

Förutom julhandeln är grisens skinka på tapeten. I år liksom alla andra år. Djupgrävande reportrar dyker ner i skinkspat och ger oss skinkätare dåligt samvete. Denna gång handlar det inte om grisskit som förorenat köttet utan om den gasbedövning som grisarna genomlider innan de slaktas.
Trots det köper vi skinka, griljerar, skär upp i skivor och brer senap över hela härligheten. Utan att ägna de stackars grisarna en enda tanke.
Och när skinkan är uppäten, granen barrat klart och julklapparna bytts ut mot något bättre börjar våren göra sitt intåg. Därmed åker grillarna fram och den danska fläskfilén sprider sitt grillos över land och rike.

Det är tiden före jul som vi konsumenter värnar mest om grisar som ska slaktas. För vem vill äta en skinka som plågsamt gasats innan den ligger på vörtlimpan? Gissningsvis de flesta av oss för när snålvattnet rinner över de doftande skinkbitarna med den perfekta fettranden har gasmetoden fallit i glömska.

 

torsdag 14 december 2017

Prästkragar och stekta prinsar


"Det vänder snart", sa maken när vi stirrade ut i mörkret under vår frukoststund.
Jag nickade. Tänkte att det står inte på innan det är dags att plocka ner pyntet för att ersätta det med vårgardiner och tulpaner på borden.

Någon lucia såg vi under gårdagen inte röken av. I vår by fanns ingen lucia att uppbringa trots enträgna försök. Däremot höll hembageriet öppet från arla morgonstund. Jag har sett på sociala medier att bagerskan Camilla satt ljus i håret. Samt att två gubbar i tomteluva underhöll med dragspelsmusik medan gästerna avnjöt lussekatter och pepparkakor.
Någon möjlighet att besöka hembageriet fanns inte för vår del. Jag stod och knådade egen deg medan maken hjälpte sonen att skotta snö. Därmed gick vi miste om underhållningen.

För ett par dagar sedan blev jag bjuden på skinkmackor och ägghalvor med räkstjärtar. Ett gäng äldre herrar stod för inbjudan. Trivselnivån var hög ända till dess en i gänget beklagade sig över en präst som nekade hålla en kyrklig begravning för en man som under sin levnadstid gått ur Svenska kyrkan.
"Skandal", skallade ropen. Kyrkan är till för alla, speciellt för att hedra en död då denne ger sig ut på sin sista seglats.

Samtalen stegrades. Nu åkte samtliga präster med i ett och samma svep. Dessutom hotar kyrkan med att sälja församlingshemmen lite var stans i vårt avlånga land. Sannerligen, det är dags att lämna kyrkan!
Och prästerna, de gör så lite som möjligt. Står på kyrkbacken med hängande armar och lyfter sin lön.
Jag lyssnade och tuggade skinkmacka. Jagade runt ägghalvan på tallriken med min tilldelade gaffel.
Några ögon föll på mig. De uppretade ville höra min åsikt.
Ett par varv runt munnen med servetten, därefter lovade jag att ta med mig deras åsikter till vår dotter. Samt kastade fram ett erbjudande om att den som ville nog kunde få gå bredvid henne under en arbetsdag. Det kunde kanske passa en dag då hon jobbar 11 timmar för att få ut så mycket som möjligt av studiebesöket.

Tystnaden som uppstod kunde skäras med kniv. Även om kniven råkade vara trubbig och slö.
Jag har hört det förr. Anklagelser riktade mot prästmamman vars dotter njuter av fridagarna då hon stått en ynka timma i kyrkan och predikat en söndag. Fridagar som inte är helt lätt att plocka ut. Speciellt för präster i små pastorat med många kyrkor och där det jobbar få präster.

Julen står för dörren. En av de mest hektiska helger för präster och övriga anställda i kyrkan under kyrkoåret. Vi kyrkobesökare kommer när klockorna kallar samman till gudstjänst. Sätter oss tillrätta i bänkarna och sjunger "Hosianna Davids son". Åker därefter hem, värmer glögg och äter skinka, lutfisk och prinskorv. Allt medan tjänstgörande präster från norr till söder lättar på locken till deras medhavda matlådor för att få i sig lite av julborden innan det är dags att hälsa välkommen till en ny julgudstjänst.

"Ära vare Gud i höjden och frid på jorden", det finns ju fridagar...

tisdag 12 december 2017

Swix Blå extra och en ljusbrun man


Så kom vintern. Vi vaknade upp i ett vinterlandskap. Omgående åkte skidorna fram. Vallade med
traditionella fästvalla för nysnö, hällde varm choklad i termosen, skalade en apelsin och drog på mig knickersbyxorna med tillhörande röda långstrumpor.
Naturligtvis är inget av det där sant. Jag har inte skidat på många år. Äger inte ett par lagg att klämma. Inte ens pjäxor finns längre i min skogarderob.

Istället har jag suttit och jobbat. Jag måste göra det ingen annan gör åt mig. Och nu töar det. En helt normal svensk vinter med andra ord.

För några veckor sedan var jag inne i Norrköping. Gick utmed Strömmen, på väg till Arbetsmuseet för att beskåda gammalt hantverk i form av sömnad. Inte för att jag är speciellt intresserad av sömnad men besöket gav mig en slant in på kontot och då går det att stå ut med det mesta.

Människor i rörelse bland de kulturmärkta industribyggnaderna. Några gick snabbt och målmedvetet medan andra mest verkade strosa runt  i godan ro.
Ett äldre par kom mig till mötes. Hand i hand sedan ungdomsåren. Eller möjligtvis en nyuppkommen och spirande kärlek på äldre dagar. Om det vet jag inget utan spekulerar endast i största allmänhet. Kärleken kan slå till precis när som helst. Smygande eller häftigt, lika smärtsamt ljuvligt vilket som.

Det som var iögonfallande var mannens klädsel. Precis som min inledning var mannen klädd i knickersbyxor. Modell äldre. Pösiga upptill och åtsmitande strax under knäna där de hölls på plats med ett spänne. Mannens jacka och byxor gick i ljust brunt och strumpornas rutmönster matchade färgerna i den övriga utstyrseln.
Han såg, liksom sitt tillhörande sällskap, mycket nobel ut. Rak i ryggen och forskande blick. De småpratade med varandra, antagligen om arkitektur och dåtidens industribyggmästare.

Jag anfölls av en plötslig iver att stoppa paret. Säga att jag tyckte de såg stiliga ut. Speciellt stiligt att bära knickersbyxor vilket jag trodde var förlegat i dessa tider.
Men modet svek mig, den typiska svenska hövlighet att inte hoppa på främmande människor för att uttrycka min förtjusning, slog till.
Jag hade velat plocka fram kameran ur min kameraryggsäck, ställt upp paret framför den forsande Strömmen och förevigat dem digitalt.
Nu lät jag dem obemärkt passera. När jag kände mig säker vände jag mig om och såg efter dem. Han i ljusbruna knickersbyxor och rutiga strumpor. Men vad kvinnan bar för klädsel har jag inte den blekaste aning om. Ibland behövs det så lite för att bli sedd. Det räcker med att gå klädd i ljusbrunt. Om plagget är knickersbyxor, vill säga. Annars är främlingar mest osynliga för varandra. Även om det händer att vi vänder bort våra huvuden från de vi känner och låtsas som om vi inget sett.

måndag 11 december 2017

Bonvax och en argsint Ödla


Ingen jul utan julknäcke, är makens paroll. Annars håller han inte benhårt på julens traditioner. Möjligtvis när han på en dröm att jag ska bjuda honom på hembakade havrekex på självaste julafton. Så som det begav sig i hans föräldrahem då han var en hemmavarande gosse.
Lika nitisk som min svärmor har jag aldrig varit då det lackat mot jul. Även i hög ålder lutade hon fisk, stönkade korv, pressade sylta, lade in sill och rörde ihop ris a´la Malta. Samt stöpte ljus och bakade havrekex. Och bonade köksgolvet, ej att förglömma. Jag har fått höra att stundom blev just köksbonadet utfört i sista stund varpå familjens hemstickade raggsockor klibbade fast vid golvet då de tassade upp i arla morgonstund för att hälsa julaftonen välkommen.

Några havrekex har jag aldrig bakat trots att jag är av en mycket tillmötesgående natur och försöker efter bästa förmåga att tillgodose mina nära och käras önskemål. Efter det att svärmor av åldersskäl slutade baka havrekex som hon alltid försåg oss med under julen har det fått räcka med julknäcke.

Det där med traditioner är djupt rotat hos mänskligheten. Att rubba på det invanda kan bidra med själslig smärta hos många. Så har det nog varit i alla tider kan jag tänka mig. Inte minst julfirandet. Få traditioner är så starkt fästa i våra folksjälar. Dock finns det många traditionsbrytare. Sådana som börjar dricka glögg till Allhelgonahelgen, tända adventsljusstaken en vecka för tidigt, låta fler än en Lucia gå i tåget och klä julgranen till 2 advent. Blir inte förvånad om någon spelat in Kalle Anka för att förlusta sig i julaftonens höjdpunkt på midsommarafton.

Redan under 1600-talet hölls det hårt på traditioner. Inte minst i Kimstad kyrka. Jag syftar på det drama som utspelade sig under den tid då församlingen satte sig längst fram i kyrkbänkarna när det ringde samman till högmässa. Inte längst bak som dagens kyrkobesökare anser vara ett vedertaget handlingsmönster.
Visserligen var de främre bänkarna till för de förnäma och rika församlingsborna under 1600-talet och fram till modern tid. De mindre bemedlade satte sig antagligen lite längre ner bland raderna.
Den främre bänkraden till höger i Kimstad kyrka hade grevinnan på Löfstad slott markerat som sin egen. Därför rann sinnet till på Löfstadgrevinnan då hon upptäckte att grevinnan Ödla påpassligt hunnit slå ner sitt akterkastell på den markerade platsen. Varpå de båda grevinnorna rök ihop och ett vilt slagsmål utbröt i altargången. De rådiga kyrkvärdarna lyckades till sist sära på de adliga kärringarna och prosten kunde därefter påbörja sin predikan.

Kontentan av detta; det gäller att iakttaga största försiktighet då det utförs regelbrott mot traditioner.



lördag 9 december 2017

Förväxling och en bukett med sorgband


Har gått igenom sommarens bilder som ligger ostrukturerat lite var stans i min dator. Kunde konstatera att det ätits exceptionellt mycket glass denna sommar. På nära nog varje bild där barnbarnen fångats av kamerans lins sitter de med glasspinnar i händerna då de gästat oss.

Jag har fått för mig att jag är en omåttligt populär farmor/mormor, ej endast baserade på våra barnbarns intryck och en frys fylld med glass. Det tycks även förhålla sig så hos barnens förskolekamrater.
När jag häromdagen skulle hämta småtvillingarna uppehöll de sig i "rörelserummet". Vanligtvis släpper de vad de har för händerna och kommer rusande mot mig. Denna gång upptäckte de inte min ankomst utan hängav sig åt rörelserytmiken enligt frökens instruktioner.
Efter en stund frågade jag om någon ville följa med en mormor hem varpå hela flocken förskoleungar samlades runt mig. Taggade för avfärd ty samtliga ansåg det som ett trevligt avbrott i den ordinära förskoleverksamheten.
Eftersom vi inte är ägare av någon buss lyckades jag avstyra det hela med motiveringen att det inte fanns något lämpligt transportmedel. Snopna tittade de små barnen efter småtvillingarna då vi gick hand i hand till bilen. Lurade på mormorskonfekten.

Värre gick det för den morfar vars opublicerade namn florerar i media. Han tog helt enkelt med sig fel unge då han blivit tilldelad ansvaret att hämta på förskolan. Först efter ett par timmar upptäcktes fadäsen och barnet återlämnades till ett mycket upprört föräldrapar.
Tyvärr måste även jag erkänna att jag gjort samma sak när stortvillingarna en vintereftermiddag skulle hämtas av mig. Hela klassen uppehöll sig på skolgården som var dåligt upplyst. Flickan var inga problem att hitta men med hennes bror var det värre. Flickan kunde dock peka ut sin bror som snällt tog min hand och vi gick mot utgången. Efter några meter tog det dock stopp då fröken påkallade min uppmärksamhet. Det var fel gosse som utan tvekan ämnade följa med till Skärblacka.

Vi gör alla stundom våra fel någon gång under livet. Som då maken och jag under vår verksamma tid som begravningsentreprenörer skulle åka på 50-årskalas. Då vi hade god kontakt med kommunens samtliga blomsterhandlare ringde jag och beställde en blomsterbukett passande en man som tagit sig halva vägen till 100.
Jag gick under attributet "Begravnings-Carina" vilket jag ofta presenterade mig som under vissa omständigheter. Så även vid denna påringning varpå beställningen mottogs och noterades. Då vi skulle hämta blomsterkreationen överräckte blomsterhandlaren en praktfull sorgbukett med vit rosett. Vilket i mitt tycke var mycket opassande att överlämna till en jubilar som i goda vänners lag firade sina 50 år.
"Men du är ju "Begravnings-Carina" försvarade sig den arma blomsterhandlaren och undrade därefter vad som skulle ske med sorgbuketten.
"Jag har ett liv utanför boxen. Spara sorgarrangemanget då ett mer lämpligt tillfälle dyker upp", svarade jag och bytte ut sorgens blommor mot glädjens. Inslagna i cellofan och krusade band i läckra färger.

torsdag 7 december 2017

Rivalen i rutan och vägen mot slaktbänken


Årets julvärdar är korade och det stora rabaldret kunde därmed ta sin början.
Katastrofalt, anser vissa medan andra är nöjda över SVT:s beslut. De som beklagar sig tänker protestera genom att inte titta på teve under julafton. Förhoppningsvis kommer klagolåten övergå i ett hängivet umgänge tillsammans med nära och kära istället för soffhäng framför den moderna bildåtergivningstekniken.
Den som möjligtvis kan tänkas lida mest borde vara en av julvärdarnas före detta. Som efter separationen skrev en bok där den som ville ha inblick i hur det känns att bli utbytt mot en annan kunde få sitt lystmäte mättat. Att se rivalen tillsammans med den nya kärlek under hela julaftonen kan inte stå högt upp på den juliga önskelistan.

Själv har jag ingen åsikt. Teve är inte det jag prioriterar högst under julen men jag kan förstå alla som finner det som en nöjsam sysselsättning. Speciellt om det inte finns någon annan än teveapparaten att fira julen med.
I kväll tänker jag dock titta på julvärdarna när de på gammalt manér åker till Amerika. Ser verkligen fram mot den serien.
Jag hyser en stor förkärlek till allt det gamla, om det som hände förr i tiden.

Om allt var bättre förr är ett ämne för diskussion. Frågar jag dagens skolelever om de tror att skolan var bättre förr får jag säkert ett rungande NEJ! För vilken av dagens skolelever skulle till exempel  nöja sig med att titta på faunan och floran, bibliska motiv och historiska händelser uppvisade på planscher. Nu gnäller de att det finns för få eluttag i skolväggarna eftersom det förorsakar problem med deras mobiluppladdning. Utan mobila verktyg stannar skolarbetet.
Jag som är så gammal minns med glädje då dessa underbara planscher hängdes upp på kroken ovanför svarta tavlan. Fick jag dessutom följa med fröken till materialrummet för att hämta grannlåten var lyckan total. Pekpinnens skrapande mot den hårda pappen när fröken lärde oss allt om grisens födelse fram till slaktbänken.
För att inte tala om bildspelet. Projektorns surrande och dammet som rörde sig i ljusstålen. I mörkret följde vi spelet och drogs med i stillbildshandlingen med andlös spänning.

Idag är de gamla skolplanscherna en trendig heminredning. Helst med motiv som går i lantlig stil.
Vissa är beredda på att begå brottsliga handlingar för att komma åt åtråvärda planscher i original. Som att knycka dem från någon skola för att sedan idka försäljning via Blocket.

måndag 4 december 2017

von Past och den darrande mustaschen



Det är något speciellt med advent. Första ljuset hälsar det nya kyrkoåret välkommen och vad passar väl bättre än att gå på adventsgudstjänst. Trots en under natten uppkommen magsjuka för kyrkvaktmästarens räkning klarade präst, kantor, cellist, kyrkvärdar och den hastigt ditkallade vikarien för vaktmästaren som vanligtvis arbetar som församlingens pedagog, gudstjänsten med bravur. Visserligen uppstod en del förvirringar innan kyrkklockorna drog igång vilken påvisar kyrkvaktmästarens stora betydelse vid gudstjänster och högmässa. Ingen församling klarar sig utan vaktmästare!
Snart står vi också inför ett nytt kalenderår. Lika spännande varje gång. Ingen vet vad det nya året bär med sig på de ännu oskrivna bladen.

Detta års första advent gjorde vi tillsammans med våra grannar något så extraordinärt som att gå på stumfilm. Vilket för min del innebar både arbete och gratisnöje.
Stumfilmspianisten hade en mustasch jag sällan skådat. Men med det klingande efternamnet von Past borde jag inte blivit överraskad. Efternamnet och mustaschen gick i symbios med varandra.
Jag dristade mig till att fråga om den prydda överläppens behåring var äkta eller enkom ditklistrad som en extra finess dagen till ära. Den var äkta, sa pianisten och vred upp spetsarna ett varv. Tagit tre år att odla, tillade han stolt.
Bra att veta, kontrade jag och pillade på min egen mustasch som borde vaxas bort innan jul. 

Varför visas det inte oftare stumfilm? undrar jag efter gårdagens föreställning. Under en timma och fyrtiofem minuter satt vi, en ynka skara på tolv personer i biosalongen, som trollbundna. Pianisten spelade så mustaschen fladdrade, ökade och saktade ner på tempot utefter stämningen i de olika scenerna.
Vi försökte efter bästa förmåga att inte prassla allt för högt med pappret till det medhavda biogodiset. Minsta ljud kunde ha sabotera allt.
Men var befann sig publiken? Möjligtvis slösade de bort sina pengar på julmarknaden som gick av stapeln samtidigt. De visste inte vad de gick miste om. Vi andra tolv fick dock uppleva filmkonst när den är som bäst!




lördag 2 december 2017

Att kröka en märla och slipstvång


Hela veckan har jag känt mig som en fidget spinner. Det ena har avlöst det andra. Nu landar jag och lutar mig tillbaka. Tänker låna ledarhunden och ta en lång promenad. Jag får andas in den friska klara luften medan hunden med nosen tätt utefter marken drar i sig urindofter som andra hundar lämnat efter sig.

Fortfarande är jag uppfylld av förra helgens kusinträff. Efter tjugo år fick vi äntligen till det. Vilket firades med champagne i vårt kök. Samtalen flöt på. Om det som är viktigt i livet, då och nu. Vi talade om vår morfar som ingen av oss träffat eftersom han dog innan vi var påtänkta.
Träffarna med vår mormor, där två av oss gjorde mer praktiska besök medan den andra satt och sjöng visor tillsammans med henne. Vi är alla olika men har några gemensamma nämnare som kopplar oss samman till en enda enhet.

Efter frukosten i morse drog jag mig tillbaka till platsen för avskildhet. Eller som vi upplyser varandra i vår familj: "Du, nu går jag och sätter mig på"!
Då vet alla och envar att toalettdörren ska vara stängd även om vi aldrig reglar den.
När meddelandet ljöd då barnen ännu bodde hemma visste de att deras mor gärna satte sig tillrätta med en tidning. Vilket oftast var Kooperativ Förbundets tidskrift VI. Som kuriosa; Första upplagan utgiven den 1 mars 1913. Allt sedan jag flyttade hemifrån har jag fått denna fullspäckade tidskrift med proffsigt tagna bilder av mina föräldrar i julklapp. Om mina farhågor besannas blir det sista gången min mamma betalar in prenumerationsavgiften för min räkning.

För att återvända till mina företagande efter frukost satt jag på tronen av vitt porslin och bläddrade i det senast utgivna exemplaret av VI. Vilket pryds av vår konung som gärna vistas ute i skog och mark.
Det är där han pratar för sig själv och låter tankarna flyta. Allt medan säkerhetsstyrkan håller sig på avstånd så de inte blir delgivna kungens innersta tankar förmodar jag.
Han är propert klädd vid sina skogsutflykter, vår konung. Bruna byxor, mörkare brun blazer, vit skjorta med diskret blå ränder, naturligtvis hatt, samt slips. Slipsen verkar för mig aningen överdrivet. Men det kanske krävs av en man i hans ställning då han vistas ute i skog och mark.

Min egen make avskyr slips. Då det är slipstvång ser han närmast strypt ut. Trots att han passar i denna accessoar, vilket jag alltid påpekar då han drar den förhatliga snaran runt sin hals.
Morgondagens begivenheter kräver ingen slips. Vi kommer att starta dagen i Kullerstad kyrka med adventsgudstjänst. Därefter åker vi tillsammans med våra grannar till Finspång. Vi ska gå på stumfilm med en livs levande stumfilmspianist. Se hur den döende slumsystern Edit vill träffa den alkoholiserade David Holm. Naturligtvis åsyftar jag på Körkarlen efter Selma Lagerlöf roman med samma namn,
Skräckfilm när den är som bäst och jag ser verkligen fram mot en händelserik 1 advent. Men fram till dess ska jag göra som kungen, prata med mig själv och låta tankarna flyta då jag tar en lång hundpromenad.