lördag 30 september 2017

Den brandgula bilen och en kaffedrickande postkörare


Medveten har jag hållit mig borta från min dator och sociala medier i nästan en veckas tid. Men så sitter jag nu åter igen här och knappar på tangentbordet.
I min tragiska ynkedom inser jag att all den där hurtigheten gällande svampplockning, matlagning och bullbak inte omfattar mig och mina göromål. För närvarande vill säga. Har gett mig själv påbackning och gett mig ett löfte. Ett löfte jag ska försöka mig på att införliva. Med det sagt tänker jag baka kanelbullar på måndag. Så vi har något att hugga tänderna i då vi ska fira Kanelbullens dag den 4 oktober. Bildbevis kan tänkas komma på Instagram.

Hur har befolkningen tidigare genomlevt sina dagar utan mobiltelefoner och internet? Det samtalet hade maken och jag vid köksbordet i morse då vi intog vår frukost.
Vi drog oss till minnes att vi gick över till grannen för att utforska hälsotillstånd och eventuella skvaller om vad som utspelats på bygden under senare tid.
Eller så ringde vi till våra bekanta efter att först ha förvissat oss om att tevenyheterna med efterföljande väderleksrapport var till ända.

Minnet av den revolutionerande händelsen som tilldrog sig då televerkets brandgula bil svängde upp på vår gårdsplan blev plötsligt knivskarp. Ut bilen hoppade Nisse och Holger och med sig hade de den svarta utomhusklocka som skulle efter avklarad installation påkalla vår uppmärksamhet då telefonen ringde i vårt kök.
I lugn och ro kunde vi därefter sitta i vår trädgårdsmöbel i den visshet att ringde någon skulle vi inte missa samtalet. Det skramlade vilt i utomhusklockan varpå vi med raska steg rusade in i köket för att lyfta luren och svara med vårt telefonnummer.
Med tiden utvecklade vi vårt svarande med gårdsnamnet Nybäck. Oerhört vågat och nymodigt tänkande.

För övrigt kom Nisse och Holger att bli våra vänner. Hade de ärenden gällande strulande telefoner eller inkoppling av nya apparater runt omkring på orten stannade de alltid till hos oss för att tigga till sig en slurk kaffe och en macka. Lika gällde vår lantbrevbärare. Behövde vi skicka post lade vi kuvertet i en plastpåse och lät en del av påsen hänga utanför postlådans kant. Ville vi ha en mer personlig kontakt hakade vi fast en gul plastbricka på lådan varpå postköraren svängde upp på gårdsplanen, steg ur bilen och klev in i farstun. Med förhoppning om att kaffepannan var rykande het.
Pengar och rekommenderande brev lämnades kvar i postbilen allt medan Post-Olle  drack kaffe och pratade bort en stund av sin arbetstid. När vi lämnade Värmland för Östergötland kom postkörarna att heta Mats och Hasse. Där en gång Post-Olle suttit på vår kökssoffa satte sig de nya postkörarna, lika lugna och ostressade som vår forna postkörare.
Kom sotaren mitt uppe i allt fick han en kaffekopp han också.

Jag har fått en viss kontakt med mammas postutdelare. Vi ses ganska ofta för jag har en förmåga att vara hos mamma när han kommer och då står min bil i vägen för honom. Varpå jag springer ut för att ta emot mammas post och då brukar han utnyttja tillfället och be mig dela ut även hennes grannars post. Men att bjuda honom på kaffe blir det inte frågan om. Han ska dela ut reklam och fönsterkuvert på utstakad tid. Möjligtvis att han hinner ta en liten rast sittande i sin postbil och kan då passa på att se vad hans bekanta och bekantas bekanta har för sig på Facebbok.


tisdag 26 september 2017

Skendräktighet och snedsteg i ålderstrappan


När våra barnbarn väntades till världen kände jag mig lätt medgravid. Så att det till och med syntes utanpå. Vilket jag blev varse då kyrkvaktmästare Gert påpekade att han tycktes skönja att jag befann mig i grossess.
Då de verkligt gravida magarna efter fullgången tid försvann och ersattes med bebisar fortlöpte min skendräktighet och gör så än idag. Byx-och kjollinningen stramar och överflödet pyser över. Priset jag får betala för mina medgraviditeter.

Det gick så långt att jag stundom drömde gravida drömmar. De där nattliga drömmarna som varje havande kvinna drabbas av. Skräck och förväntan i en mixad kompott.
En av dessa drömmar var så tydlig att jag minns den än idag. Det var när småtvillingarnas storasyster låg i tryggheten under sin mammas hjärta.
Jag hade blivit utsett till barnvakt och fraktade vårt alldeles nyfödda barnbarn i vår bil. Som av en händelse råkade jag tappa barnet mellan bilens framsäten. Hon slank ner i den smala springan där oftast tappade småmynt, pennor och smågodis så förargligt kan hamna. Pinaler som är näst intill omöjligt att lirka fram och allt för oftast får bli liggande där de är.
Paniken växte sig stark. Ungen måste till varje pris fram ur skrymslet varpå jag slet i de små armarna.
Så uppenbarades barnets nyförlösta moder och skällsorden lät inte vänta på sig. Det skulle bli både den första och sista gången jag anlitades som barnvakt.

Jag vaknade upp ur mardrömmen och föräldrarna till våra barnbarn litar till fullo på vår kompetens och vi anlitas ofta till att hålla ett vakande öga på de största gåvorna vi berikats med.

Idag är det vårt yngsta barnbarns födelsedag. Och i morgon är det hans storasyskon stortvillingarnas bemärkelsedag. Två respektive sex årsljus i tårtorna. Småtvillingarna är sommarbarn och har redan klarat av sina bemärkelsedagar. Nu återstår endast deras storasyster som fyller år nästa vecka. Det är tätt mellan given.

Då dagens jubilar togs emot av sina föräldrar togs han även emot av mig. Jag hade tillfrågats om jag ville närvara under förlossningen och jag kände mig hedrad av frågan. Att stå bredvid och se föräldrarna kämpa sig igenom timmar av arbete blev för mig en händelse som påverkade mig starkt. Jag har aldrig tidigare sett ett barn födas. Om jag inte räknar in de otaliga gånger jag varit behjälplig då våra kossor kalvade. Principen är dock den samma. Det som en gång kommit in ska även komma ut. Men jag måste tillstå att det var mäktigare att se sitt barnbarn komma ut till livet än en kalv.

Nu ser vi fram mot kommande tårtkalas. Det är roligt att fylla år då jubilaren inte uppnått den ålder då det är lätt hänt att ostadiga fötter snubblar på stegen i ålderstrappan.




måndag 25 september 2017

Att bara få vara och ett efterlängtat möte


När jag bara vill vara. Då tar jag fram stickningen, lägger upp benen i soffan och slutar helt att tänka.
Kopplar ner och stänger av.

Lasarettsansluten hemsjukvård. Många gånger har jag i mitt tidigare yrkesliv träffat på dessa ytterst kompetenta läkare, sköterskor och undersköterskor vilka träder in då livet närmar sig vägs ände.
Nu har jag åter igen slussats in i den palliativa vården men denna gång på ett personligt plan. Det känns tryggt. Mycket tryggt. Om detta är vi, samtliga inblandade rörande överens.

Det är nu som det känns skönt att ta fram min stickning. Bara få vara jag för en liten stund.

I morse vaknade jag av en liten hand som strök över min arm. "Mormor, är det morgon nu"?
Vi låg tätt intill varandra. Mormor, morfar och småtvillingarnas storasyster. En ny dag hade tagit sin början. Jag låg alldeles stilla. Kände värmen från flickans kropp. Fångade upp stunden. Körde ner min näsa i den morgonrufsiga, blonda kalufsen. Det doftade nyvaket och milt schampo.

Kvällen innan, då flickan och jag tillsammans stod och skar upp frukt hade vi ett samtal. Snart fyllda sju år och med huvudet fylld av tankar. Samtalet gick ut på att hon talade och jag lyssnade. Uppmärksamt och med visat intresse. Glad över att jag fick bli mottagare av de innersta tankarna. Att barnet känner tillit till sin mormor. Jag sparar orden i mitt hjärta för jag förstår att det är så hon vill ha det.

Förhållandet till min egen mormor var stundom komplicerat. Inte på grund av att hon aldrig visade mig sin kärlek utan av helt andra faktorer. Skapade av vuxenvärlden. När jag själv blev vuxen hade jag en tät kontakt med mormor. Hon fanns där som en självklarhet och jag kommer ihåg hur tomt det blev när hennes röst tystade för alltid.
Min mormor var även mormor till mina kusiner. Vilken bild de har av mormor vet jag inte helt säkert. Något jag tänker ta reda på då jag och två av mina kusiner ska träffas i november. Det var åratal sedan sist. Jag tänker fråga vad de har för minnen av vår mormor. Väva samman våra  minnen för att sedan utforska vilken bild som kommer att växa fram.

Jag känner en stor tacksamhet över att jag fått haft en relation med mina mor- och farföräldrar. Att aldrig någon vuxen satt upp hinder och spärrar som inte gått att ta sig över. Det ingår i alla barns rättigheter att få lära känna sina föräldrars föräldrar. Tyvärr är det inte alltid så. Utforskandet och längtan får stå tillbaka från båda håll på grund av solidaritet då det förväntas att egna fiender även ska vara andras fiender. Det kan naturligtvis finnas andra faktorer som gör att orken till att upprätthålla kontakter försvinner. Som när mor-och farföräldrar enbart förväntas vara presentutdelare vid speciella högtider men för övrigt inte har någon större betydande roll i barnbarnen och deras föräldrars liv. Då är det lätt att krokna till sist. Tragiskt men sant i många fall.

Nu går jag i väntans tider på mina kusiner. Jag är vår mormors äldsta barnbarn. Om det nu har någon betydelse för våra minnen av henne. Kanske kan jag bidra med något som de andra inte vet. Det blir i vilket fall som helst ett efterlängtat kusinmöte som kommer att förgylla årets absolut tristaste månad.



söndag 24 september 2017

Öronprydnad och en mugg gjord av pressad papp


Snoret rinner och huvudet känns som om det fyllts till bredden av gröt. Höstens förkylning har slagit till. För att förgylla sjukdomsbilden en aning begav maken och jag oss till grannkommunen för att vara åskådare vid årets traktorrace.
Blött, regnigt, lerigt och fartfyllt blev sammanfattningen av det hela. Inte minst gräsklipparracet där en kamp på banan skvätte ner förarna såväl som publiken.

Vid hemkomsten åkte jag och dottern till vår lokala matvarubutik. Som för övrigt firade sitt 100-årsjubileum. Därmed stängde inte enbart vår butik  utan alla ICA-butiker klockan arton så att samtliga anställda kunde följa med på de festligheter som arrangerades. En mycket fin gest av landets handlare måste jag tillstå.
Vi gjorde våra inköp och väl hemma igen däckade jag i soffan efter en händelserik dag.
Det var då jag gjorde upptäckten. På mitt högra öra hade en rejäl lerklump ditkommen från åskådarplatsen vid gräsklipparracet fastnat. Lagt sig till rätta och torkat in. Vilket inte torde ha undkommit mina medkonsumenter i vår lokala matvarubutik. Säkert ej heller kassörskan Karin men hon är finkänslig och ville antagligen inte ställa frågan om jag varit i närkamp med den östgötska myllan. 

I vår affär, liksom i landets samtliga affärer som varit i bruk under 100 år serverades det tårta. Något vi missade eftersom vi inte infann oss på rätt tid. Men media rapporterar om det kaos som uppstod i vissa av landets butiker då ICA dagen till ära sålde kaffepaket till extra lågt pris.
Likt hyenor kastade sig kunderna över kaffet allt medan personalen tog det säkra för det osäkra och flydde ut på lagret.
Något sådant fick dottern och jag inte vara med om att bevittna. Kanske mycket beroende på att Skärblackaborna av naturen är sansade eller så var kaffet helt enkelt slut. Däremot blev jag vittne till ett liknande skådespel när en butik i Värmland för många år sedan slog upp sina nya portar. Då var det köttfärs som reades ut och folk blev som tokiga. Borrade ner fingrarna djupt i köttfärsförpackningarna i hopp om att ta hem segern. Ryckte och slet, plasten gav vika och köttfärsen spred sig över golvet.

Utanför landets butiker sitter tiggarna. "Please mama, please". Skakar den solkiga muggen där några få mynt skramlar mot varandra.
Sällan kastas det ner några mynt i muggen. De som mitt i välfärden lyckats roffa åt sig kaffe och köttfärs till extra låga priser behöver säkert sina pengar själv.




fredag 22 september 2017

En doktor och hans doktorsväska


Han var som folk är mest, historikern. Dessutom mycket vänlig, lågmäld och hade ett fast handslag. Vilket jag uppskattade. Ett slappt handslag är bland det värsta jag vet.

Historikern hade sin fru i släptåg. Eller om det var så att historikern följde sin fru. I vilket fall som helst hade han en riktig doktorsväska. I äkta skinn. En gåva från frun vilken hon uppmanade sin make att hålla i ett stadigt grepp. Först och främst skulle hon plocka fram sina persedlar ur väskan med den påföljd att de spännen som håller väskan stängd inte gick att få ihop. Med gemensamma krafter försökte det äkta paret att få låsen att klicka samman allt medan frun suckade tungt. Vände sig mot mig och undrade vad män skulle göra om inte fruarna fanns.

Den äkta hälften var även historikerns stylist påpekade hon och rafsade runt i de grå lockarna. Historikern log milt och lät henne hållas. Tittade på mig och påtalade att det serverades mycket god mat på slottet.
"Om man gillar räksmörgåsar vill säga", replikerade frun som plötsligt inte såg lika glad ut.
Kanske hade hon förväntat sig oxfilé på silverfat.

För att lätta upp stämningen frågade jag om historikern hade ett stetoskop i sin doktorsväska. Hans hustru såg förfärad ut. Upplyste mig om att hennes make inte var en sådan doktor utan en hedersdoktor vid Åbo Akademi. Hedersdoktorn fortsatte att le och jag tycktes märka att han blinkade mot mig med ena ögat.

Det blev en trevlig kväll när alla förberedelser var avklarade. Nu vet jag det mesta om Mannerheim och hans stundom vilda leverne. Inte minst då det gällde kvinnor. Och att Mannerheim inte lät sig kuvas ens av den tyske führern vilken han dinerade tillsammans med i en öppen godsvagn.

Sida vid sida satt vi under föredraget, historikerns maka och jag. Fotograferade varje rörelse och hon undrade om jag tänkte göra precis som hon. Lägga upp bilderna på Facebook.
"Kanske, men först och främst ska bilderna användas i min artikel", svarade jag.

Facebook, detta utmärkta instrument när vi vill förmedla våra upplevelser. Så även för en historikerfru.


torsdag 21 september 2017

Svettig nylon och vilse vid Stureplan


Har precis plockat av de sista björnbären vars revor täcker den största delen av snickarbodens långsida. Det suger till i magtrakten. För en kort tid tillbaka var björnbärsrevorna fyllda av blommor.
Känslan av vemod bleknar då jag lägger upp egenodlade söta vindruvor på fruktfatet. Vinstocken är granne med björnbären och de båda sorterna ger en skön mix.
Förra årets skörd av vindruvor hann vi aldrig med. Ledarhunden var före oss. Sträckte upp nosen mot klasarna och snaskade njutningsfullt i sig var enda vindruva.
Vid upptäckten röt jag och schasade bort hunden. Han såg förvirrad ut, förstod inte vad han gjort för fel. Vi tillåter honom att äta obegränsade mängder av vår trädgårds vildväxande blåbär. I hundens värld fanns ingen skillnad på vindruvor och blåbär.

Även vi människor kan stundom känna förvirring. Speciellt då vi tror oss ha koll på situationen och det visar sig att vi är ute på helt fel spår. Som att till exempel köra bil efter GPS i Stockholm.

"Gör nu inte som du gjorde när vi körde bil efter GPS i Oslo", förmanade maken.
Den gången ansåg jag att den datastyrda rösten visade oss åt helt fel håll och tog ett eget beslut. Ett beslut som ledde oss genom en och samma vägtunnel tre gånger. Om inte mer.

Denna gång löd jag GPS-maningarna och körde längst skärmens rosa markering. Svängde höger, vänster och rakt fram. I bilen bakom oss befann sig sonen och hans familj. Litade på mamma som har samtliga bokstäver som går att uppbringa i sitt körkort. 
Plötsligt befann vi oss i ingenmansland trots ett myller av bilar runt omkring oss. Den lilla bilen på GPS-skärmen for fram och tillbaka och jag kände hur mina ben blev varma i nylonstrumporna.
"Gör en U-sväng"! Uppmaningen kom vid Stureplan. Maken hotade med att plocka fram kartboken för att på så vis ledsaga oss till Värtahamnen.
Jag gjorde en U-sväng och sonens vita bil följde tätt efter vår bakdel.

Stockholm har rankats som Nordens värsta stad att köra bil i. Dessutom befinner sig staden på plats nummer tolv över de mest trafikdrabbade städer. Moskva är värre ändå så jag kan skatta mig lycklig att färden inte gick till Ryssland.
Men som alltid när förvirringen känns som värst så löser sig allt på bästa sätt. Så även denna gång. Trots att sonen vid målets framkomst ifrågasatte min förmåga att hitta rätt. Sonsambon verkade däremot rätt nöjd med att ha fått sett Stureplan på nära håll.

Om vi någon gång återvänder till vår huvudstad per bil tänker jag dock inte ikläda mig nylonstrumpor utan satsa på något mer lätt och luftigt.

onsdag 20 september 2017

Fläsk på golvet och finska älgar


Efter ett par dygn till sjöss står vi åter på stadig Skärblackamark. Sonen med familj tog oss med på en tripp till Helsingfors och jag fick bruk för min numera knaggliga finska då jag erbjöd en finsktalande dam en bit toalettpapper. Kan tyckas märkligt att behöva dela med sig av mitt toalettpapper men då damen efter att ha intagit diverse maträtter vid buffébordet kände hon sig tvungen att blaska av sig i ansiktet. Vi hade förenats i samma tanke i toalettutrymmet då jag forslat dit en av stortvillingarna för att uträtta samma ärende som damen.
När damen blött ner ansikte och stora delar av halsen insåg hon att det enkom fanns automatiska handtorkare vilket medförde vissa problem. Då grep jag in och delade frikostigt med mig av toalettpappersrullen.

Färjan var förutom oss även fullpackad med japanska turister. Utrustade med selfiepinnar spatserade de omkring och insöp atmosfären. Vid buffébordet stötte de på patrull för den råa fisken var inte så som rå fick inmundigas i Japan. Ej heller björnkött, rentunga, piroger och brödost föll turisterna på läppen. En av sällskapet tog det säkra före det osäkra och åt enbart knäckebröd.

Buffébord är ett sällan skådat skådespel. Trängsel och otrivsel innan maten ligger på faten. I all upphetsning kastade en svensktalande turist en rejäl skiva fläsk på golvet varpå en vän av ordningen plockade upp fläsket för att placera det på ett bord som dignade av ostar. Protesterna lät inte vänta på sig så den ordningsamma hängde helt sonika fläsket över kanten till juiceapparaterna.

Väl framme i Helsingfors klev vi ombord på en dubbeldäckad turistbuss. Innan vi hann sätta oss tillrätta med säkerhetsbälten och hörlurar for bussen iväg för att omgående köra in i baken på en stillastående bil. Ett visst tumult uppstod innan ordningen var återställd och vi fick vår rundtur som visade stadens sevärdheter. I lurarna hörde vi berättaren tala om en stad helt förskonad från kriminalitet. De enda påbuden som kunde förväntas var en och annan älg som förirrat sig in bland de mäktiga byggnaderna, ditkommen från de djupa finska skogarna. Annars var det en lugn stad, nåja det fanns viss risk för ficktjuvar men inte värre än att flanören kunde känna sig totalt lugn på gator och torg.

Resan var förnöjsam. Barnen dansade disco och körde motorcykel. Våghalsiga trapetskonstnärer med svarta säckar över huvudet underhöll högt över färjans gågata och vackra damer med korta kjolar slängdes fram och tillbaka av lika vackra mäns starka armar över dansgolvet medan strålkastarskenet följde den vilda dansen.

Nu är farmor och farfar ganska urlakade. Det har dock varit en mycket rolig umgängesresa som vi tackar för men nu får vi vila upp oss och hämta nya krafter inför den stundande morgondagen.




söndag 17 september 2017

Mjältsjuka och kyrkoval


Nu är det oåterkalleligt. Maken har ställt undan sommarens utemöbler vilket medför att hösten har blivit verklig. Det hjälper föga mitt tragiska sinne att butikshyllorna dignar av nyskördade höstgrönsaker eller att folk i min omgivning låter påskina att hösten är mysig.
Jag faller in i en melankolisk stämning, vilket inte betyder det samma som depression, utan mest för att jag inte lyckats med att fånga tiden. Varje höst känner jag att sommaren var alldeles för kort, jag hann inte med att njuta fullt ut innan det plötsligt blev för sent.

Trots mjältsjukan över de undanställda utomhusmöblerna har det än så länge varit en mycket trevlig söndag. Inte minst med tanke på att min mamma orkade följa med oss till kyrkan på gudstjänst med efterföljande val. Den svaghet hon kände när jag hämtade henne gick plötsligt över då hon handhälsade på den präst vilken hon utsett som sin begravningspräst.
"Än få du vänta ett tag, jag är inte riktigt redo än", sa mamma och prästen tog sig för bröstet. Log lite försynt och fångade upp min blick.
"Ja vi är utrustade med galghumor. Den egenskapen måste vi utnyttja för att klara av situationen", förklarade jag för prästen som nickade och sa att hon förstod.

Fyra generationer stod vi framför valurnorna. Min mamma, jag, vår dotter och våra barnbarn. Barnbarnen är för visso för små för att inneha någon rösträtt men det är aldrig fel att lära dem hur det ska gå till. Det dröjer inte innan de själva ska göra sina egna val och stoppa dess i kuvert och valurnor.

Kyrkovalet är ett viktigt val. Inte minst i år då SD gör allt för att få inflytande i kyrkans värld.
Själv röstar jag i kyrkovalet inte enbart för att protestera mot den främlingsfientlighet SD står för utan för att visa min respekt för den betydande roll Svenska kyrkan har för så många i vårt samhälle.
Dessutom gillar jag kyrkans värdegrund som bygger på humanistiska principer. Genom att rösta kan jag också vara med och påverka kyrkans arbete både här hemma men också internationellt. Visa mitt stöd i en organisation som stöttar människor i utsatta situationer oavsett deras sexuella läggning, bakgrund eller trosuppfattning.

fredag 15 september 2017

Blixtlåsfadäs och en blottlagd akter


Talade för en tid sedan i telefon med en väninna. Vi har känt varandra sedan elvaårsåldern men allt medan året gått har de mer personliga träffarna minskat. För att till sist upphöra helt. Avstånd, arbete och all annat göromål har satt gränser vilket medfört att vi inte längre riktigt vet hur vi ser ut i varandras ögon.
Därför beslutade vi oss för att berätta om våra sedan barn förändrade utseenden. En gemensam nämnare kom vi fram till. Storleken på våra kroppshyddor. Samt att vi nästan samtidigt under året som snart är till ända haft en rejäl garderobsrensning. Kläder som vi tror oss med tiden komma i har fått hänga kvar i garderoberna, tvättade och prydligt strukna. När så sanningen kommit i fatt oss har vi trots tygets kvalité och skick funnit det nödvändigt att avveckla även dessa plagg.

Det brukar oftast inte smärta mig nämnvärt då till synes hela och snygga kläder på grund av min uppkomna storlek blir kasserade. Förutom en klänning som jag verkligen gillat och som jag dessutom känt mig snyggt klädd i.
Just den klänningen bar jag då maken och jag var på en tillställning där många andra festklädda människor samlats.
Visst stramade det aningen runt mage, höfter och lår men inte värre än att med viss handräckning av maken med att få upp sidans dragkedja så satt klänningen utmärkt bra.

Vi minglade runt och småpratade med alla och envar. Mat, dryck och underhållning. Kvällen led mot sitt slut och efter en lyckad afton åkte vi hemåt. Det var då jag upptäckte det. Sakta och smygande hade dragkedjan krupit nedåt för att till sist låta sprundet i sidan bli en stor och öppen  skådeplats för mitt underställ. Allt medan  jag själv gled omkring och kände mig snygg och välklädd.

Hade det hänt under den period i livet då allt avvikande hos mig som person tett sig pinsamt hade jag antagligen hamnat i en döende hög på golvet då det hemska uppenbarats. Nu beskärmade jag mig mest för att mina kroppsliga kurvor fyllt ut med ett rejält lager underhudsfett som orsakat en blixtlåsfadäs vilket i sin tur föranledde att klänningen blev ett minne blott.

Jag har med åren blivit riktigt bra på att undanröja fadäser som kan liknas med att bli bortgjord. Som den gången då jag införskaffat mig nya glasögon. Progressiva dessutom. Vilket medför en viss teknik för den ovane bäraren innan ögonen och kroppens rörelsemönster blivit synkroniserade.
Jag hade precis blivit klar med samtliga förberedelser inför en begravning, blommorna snyggt arrangerade runt kistan och i kyrkbänkarna satt anhöriga, övrig släkt och vänner i väntan på att begravningen skulle ta sin början. Då kommer en man inrusande i kyrkan med en blomsterkvast vilken jag snabbt och med en yrkesmässigt korrekt rörelse tog ur hans hand. Skred långsamt och värdigt fram till koret och lade ner blommorna intill kistan som stod tre trappsteg upp från altargången.
När jag skulle gå tillbaka ner spelade mina nya glasögon och fötterna mig ett spratt. Jag föll handlöst framstupa och gled på magen likt en säl på ett isblock fram över altargångens stenbeläggning. Allt medan kjolen kanade upp och blottade min trosförsedda akterdel. Det gick ett sus genom folksamlingen och kyrkvaktmästaren utstötte en flämtning. Vanligtvis brukar inte begravningsentreprenören befinna sig i just den positionen inför det stundande avskedstagandet. Men det var bara  att till synes oberörd kravla mig upp och dra ner kjolen till en anständig nivå.

Med blåslagna knän kände jag mig dock tacksam över att jag inte fortfarande befann mig i pinsamhetsstadiet.


torsdag 14 september 2017

Chockartat tumult och strikta lagar


Känslan när jag öppnar bildörren på förarsidan och passagerarsidans sidoruta fullkomligt exploderar och sprider glas över hela insidan av bilen är svår att förklara. Ett kan dock nämnas, ett smärre chockartat tumult uppstår. Att den olycksaliga händelsen skulle infinna sig precis då jag hade som mest bråttom spär på känslan lite extra.
Maken, min trygghet och klippa, överlämnade genast bilnyckeln till sin bil och tog därefter fram sin industridammsugare, silvertejp och en bit plast.

Så satt vi så småningom där. Mitt emot varandra vid bordet i finrummet. Drack kaffe och åt toscakakor med sked. Hon trettiotvå år äldre än mig. Fårat ansikte, aningen nedsatt hörsel och krum i ryggen. Men ögonen, klara och pigga. Precis så som jag minns det. En gång i tiden kollegiala frilansande reportrar. Hon kallar sig däremot inte för frilansare utan redaktör.
"Skrivklåda, det har jag fortfarande", sa hon och öppnade en svart anteckningsbok.
Darriga snirkliga bokstäver innehållande tankar och funderingar kring ett mycket långt leverne.

Vi jämförde våra kameror. Enades om att tekniken utvecklats. Allt material innehållande text och bilder färdas på några få sekunder genom rymden och landar där det ska. När redaktören var ung fraktade hon sitt material sittandes på en moped som hade motorn på styret. Innan hon köpte sig en Volkswagen. En mycket äldre modell än den jag som ung fick av min pappa då jag avklarat mitt körkortsprov.

Redaktören berättade för mig om sitt liv. Hur hon reste till min före detta hemstad i Värmland för att lära sig skriva maskin och stenografi. Bodde på Spelmansgatan och gick på lediga stunder med sina kamrater till Gröna Lyktan och åt bullar som sköljdes ner med saft.
Det var tiden innan Gröna Lyktan serverade starkare varor än saft i glasen. Till ett helt annat klientel än blivande skrivmaskinister som därtill lärt sig stenografi. Om detta sa jag ingen, ville inte rubba hennes drömska tillbakablickar.

När jag efter ett par timmar reste mig, tackade för kaffe, kaka och trevlig samvaro frågande hon om jag kommit för att skriva hennes dödsruna. Vilket jag omgående dementerade. Jag hade enkom kommit för att höra henne berätta om sitt liv som hon vid sin ålder låtit publicera och tryckt upp i bokform.
Ögonen glittrade när hon signerade boken och lade den i min hand.

"Lite minnestankar skrivna utan grammatikens strikta lagar. Men livet självt följer ju inte alltid några lagar. Kanske är det därför livet blir så spännande".







tisdag 12 september 2017

Tillfälligheter och ömsesidig förtrolighet


Naturen gör sig redo inför vintervilan. Det närmar sig höststädning i vår trädgård. Allt dött ska skäras ner och kastas på avskrädeshögen. Trädgårdsmöblerna måste in i förrådet för vinterförvaring och i det rörförsedda betongfundamentet där vårt solparasoll varit placerad ska årets utomhusgran med belysning få ta plats. Om ett par månader.
Det är enkom sex månader kvar till mars. Då vårsolen värmer marken och väcker allt till liv igen. Och bilens vinterdäck byts ut mot sommardäck.

Det känns som om hösten medför att vi närmar oss varandra. Att mörkret gör att vi behöver en annan närhet än under sommarmånaderna. Som att det i går kväll knackade på vår ytterdörr. Där stod grannarna, överlämnade en höstblomma och frågade om vi ville bjuda på kvällsfika. Jag älskar den sortens spontanitet!

Livet består av ständiga kontakter. Vissa kontakter skapar starka band och när vi möts kan det ske under omständigheter vi aldrig räknat med.
När vår dotter råkade ut för en mycket allvarlig olycka vårdades hon av många mjuka händer. Men ett par händer var mjukast av dem alla. Mitt i skräcken och förvirringen blev resultatet av mötet med just de händerna ett band och en framtid som vi föga då anade.

Dottern kvicknade till, såren läkte och den som vårdade försvann ur våra liv. Till den dag då vi åter möttes men denna gång med våra kameror. Utanför sjukhusets väggar och vita rockar. En tillfällighet som gjorde vårt möte möjligt.

Kvinnan med de mjuka händerna och jag har under åren skapat en ömsesidig förtrolighet. Jag har fått följa med henne på en svindlande resa. Hon är nästan framme vid slutdestinationen och jag känner mig omtumlad, glad och förväntansfull.

Det som påverkat mig mest under resan är hennes beslutsamhet. Att besitta gåvan att aldrig ge upp trots stora påfrestningar. Att nå målet har varit hennes ambition och högsta önskan.
Ibland önskar jag att jag hade den förmågan. Att aldrig ge upp. Inte vackla och kastas fram och tillbaka mellan tvivel och hopp. Hålla det hela på en balanserad nivå. Men jag är född till en ivrare. Vill ha snabba resultat utan att behöva lägga ner allt för stor energi på tålamod. Med den egenskapen kan det jag vill uppnå kännas som en evighetslång väg att vandra.

lördag 9 september 2017

En kurvig trasa och onaturligt korvskinn


Jag har köpt en disktrasa som en gång i tiden speglade skillnader mellan könen. Vilket även i viss mån speglas än idag om jag ska vara helt korrekt.
Bilden på trasan förställer en glad och välsvarvad hemmafru som med ett enda enkelt svep tar bort smuts med mirakelsvampduken Wettex. Kan föreställa mig makens uppskattande blickar och belåtenhet då han trött och hungrig stiger in över tröskeln till sitt hem och den kurviga frun står i beredskap att servera maten i det skinande rena köket.

Wettex skapare var en man. För att underlätta i hushållsarbetet uppfann civilingenjören  Curt Lindqvist denna mirakelsvampduk och händelsen utspelade sig i Norrköping. Min sann!
Mirakelsvampduken består av regenererad cellulosa som förstärkts med bomullsfiber.
När herr Lindqvist ändå var i farten med att laborera fram en förstärkare i hushållsarbetet som gagnade alla hemmafruar passade han även på att tillverka korvskinn av cellulosa. Eftersom det under 1930-talet rådde brist på tarmar blev skinnet genast en succé hos alla hemmafruar som stoppade korv på egen hand. Den hemmafru som inte ville utsätta sig för korvstoppning kunde gå till Konsum och köpa färdigstoppat eftersom just KF blev underleverantör av onaturliga korvskinn.

En gång i tiden blev jag upplärd av min svärmor i den ädla konsten korvstoppning. Smeten pressades in i helt naturliga gristarmar som vi först omsorgsfullt skrapat rena då den årliga grisslakten var överstökad.
Maken jämrade sig. Han var aldrig glad åt att jag varje vår envisades med att köpa oss två spädgrisar. Han fasade för slakten. Men när korven var stoppad, pölsan färdigställd, paltbrödet bakat och julskinkan låg uppskuren slutade han att beklaga sig.

Korvstoppning är för mig numera flydda tider. Däremot finns originalet Wettex mirakelsvampduk från 1949 att köpa på Stadsmuseet i Norrköping. Ser fram mot härliga stunder tillsammans med min disktrasa som kommer att ge vår diskbänk glans och lyster. Och jag skäms inte ett dugg över att ha införskaffat en mirakelsvampduk som speglar olikheter mellan könen. Hemma hos maken och mig kommer vi att dela nyttjandet av trasan lika. Vi tänker jämställdhet. Även om maken var den som ägnade sig åt grovgörat då vi slaktade grisar medan jag skrapade tarmar, vispade blod och skar fläsket i bitar för att sedan stå i köket och ta hand om förädlingen av råvaran.


torsdag 7 september 2017

Releaseparty och Egyptens pyramider


Blev utsänd som hundsjukvårdstransportör då ledarhunden skulle på återbesök till djursjukhuset med sin tass. Sittande i väntrummet bland små gläfsande jyckar och fräsande katter vars ägare ansåg sig vara beskaffade med det absolut charmigaste husdjuret väntade vi på vår tur.
Undersökningen var snart avklarad och när vi satte oss i bilen för att återvända hemåt fick jag ett sms.
Mina vykort befann sig på Frendo i Skärblacka varpå jag full av iver styrde kosan mot utlämningsstället.

Äntligen, som jag har väntat! Resultatet blev precis som jag förväntat mig. Och känslan över att ha producerat och låtit ett riktigt tryckeri trycka upp mina vykort är överväldigande. Funderar starkt på att arrangera ett releaseparty. Men jag mjukstartar med att skicka ett av korten till en väninna i Småland.

Vykort är inget modernt påfund. Det första vykortet som introducerades kallades  "Brefkort med vyer". Innan vyernas tid var korten enkla med plats för text på framsidan och adress på baksidan.
Generalpoststyrelsen basade över kortens utformning och de privata trycka brevkorten fick enkom postas inom Sveriges gränser.

Värmländska Kristinehamn, min hemstad en gång i tiden, var först ut med att skicka gratulationskort. Lokalt visserligen och frankerat med ett treöres frimärke. Kortet kom att bli ett åtråvärt objekt vid en auktion 1996. 15 000 spänn fick den som ropade in kortet lyfta ur sin plånbok.

Nu är jag alltså en stolt vykortsaktör med både mitt och mitt firmanamn tryckt på baksidan. Visserligen med liten och smått oansenlig stil ty jag vill trots allt inte förhäva mig. Tro att jag är någon med mina vykort.
Huruvida det kommer att bli succé eller ej beror helt och hållet på konsumenten. Det är bara att vänta och se.
Möjligen har jag otur och hamnar i klorna på Jeppe Wikström. Han som skrapat ihop en diger lunta vykort och därefter gjort samlingen "Tråkiga vykort" som säljs inbunden på Bokus.
Enligt recensenterna är boken en utmärkt present att ge bort och den lär innehålla några riktiga guldkorn. Inte bara offentliga byggnader från 1950-talet, en gågata i Uppsala  och Egyptens pyramider.
Kan tänkas att är det en ära för mig om Jeppe framledes tar kontakt.

Maken blev i alla fall exalterad då jag öppnade den stora kartongen. Men det blir han ständigt över det jag åstadkommer så det är inget unikt i sig. Och sonsambon har redan lagt en beställning. Samt min mamma, så klart. Hon är en ivrig förespråkare gällande vykort. Trots att hon numera har ytterst svårt att skriva med sina darriga händer.  Det är ändå en bra kundstart nu när jag slagit in i vykortsbranschen.


onsdag 6 september 2017

Egenmäktigt förfarande och plåtmage


För bortemot tjugo år sedan blev jag utsatt för egenmäktigt förfarande av min själ. En händelse som under åren stundom kommit upp till ytan. Frågor om vad som egentligen hände och varför jag blev indragen har florerat runt i min hjärna utan att gett några tydliga svar.
Så av en händelse träffade jag på personen som åsamkat mig det själsliga ärret. Jag bestämde mig för att "reda ut ett och annat" och vi inledde ett samtal som efteråt visade sig vara mycket givande.
"Du var helt enkelt på fel plats vid fel tidpunkt. Vi hade ingen annan att ösa vår ilska över och för mig är historien för länge sedan lagt till handlingarna".
"Men så är inte fallet för mig", svarade jag.

Vi såg varandra stadigt i ögonen och när samtalet var över lade personen i fråga sin hand på min axel. Klämde åt en smula och jag kände handens värme sprida sig genom blusen och fortplanta sig in i min själ.
Äntligen kan även jag som så oförtjänt fått utstå en uppkommen ilska lägga historien bakom mig.
Förlåt är det svåraste ord att uttala men när någon säger det och verkligen menar dess innebörd gäller det att ha förmågan att ta emot ordet och göra något bra av det. Jag känner stor tacksamhet över att jag har den förmågan! Idag blev förlåt ett guldbestrött ord som jag med glädje mottog.

När jag kom hem efter samtalet var jag psykiskt utmattad. Anspänningen inför mötet hade släppt och känslan av lättnad och glädje att det hela var över resulterade i en lätt huvudvärk.
Varpå jag släppte ut ledarhunden som tillfälligtvis bor hos oss under tre dagar och trädde därefter fötterna i mina gummistövlar. Hund och kamera fick följa med mig på en nära två timmars skogspromenad. Bästa medicinen mot lättare huvudvärk.

Skogen är full av svampar efter allt ihärdigt regnande. Ätliga, giftiga och svampar som mest liknar skira sagoväsen.
Hunden var full av iver. Sprang fram och åter, stannade upp för att se efter var jag befann mig innan det åter bar iväg. Plötsligt började han äta på något. Den vanligtvis väluppfostrade hunden negligerade inkallningen och tuggade febrilt. Jag hörde hur det knastrade mellan tänderna av ben, hud och hår, uppblandat med mossa och jord. En från mig snabb manöver och jag fick tag i hundens halsband. Öppnade käftarna och försökte peta ut det söndertuggande innehållet. Hunden svalde och jag tömde mitt maginnehåll i den mjuka mossan. En nedärvd instinkt att kräkas för att på så sätt skyddas mot något giftigt eller sjukdomsframbringande. Vilket tydligen inte gäller hundar. Så tillvida inte maginnehållet vill stötas upp under nattens timmar.

Promenaden gjorde susen. Huvudvärken är som bortblåst och av själens ärr som skavt under så många år är utslätat.


tisdag 5 september 2017

Spilld mjölk och mustigt öl



När småtvillingarna och deras storasyster påbörjade "pappaveckan" upptäckte deras mamma att det stod en oöppnad mjölkliter i kylskåpet.
Eftersom vår dotter värnar om vår miljö där bland annat matsvinnet ingår lade hon ut mjölken på en lokal säljtråd via Facebook.
Den som ville ha en liter mjölk kunde komma hem till henne och hämta den utan några som helst ekonomiska omkostnader. Bättre än att hälla ut den i vasken då hon inte själv kunde förbruka den, resonerade hon.

Kommentarerna lät inte vänta på sig. Den kvinnliga delen av de svarande gav tips på att frysa in mjölken för att sedan tina den och tillsammans med mjöl och ägg steka pannkakor till barnen.
Samt att idén om att skänka bort en hel liter mjölk var ett bra initiativ.
De manliga kommentarerna var av en helt annan art. Spydiga och löjeväckande.
För vem skänker en liter mjölk på en lokal säljtråd bland artiklar som folk tröttnat på? Vilket kan vara allt från soffor och prydnadssaker till oljiga motorer och förra modellens mobiltelefoner.
Samt kläder. Både till stora och små. Det är folk villiga att köpa. Något som är mycket hedervärt eftersom det är återvinning när den är som bäst. Speciellt för barnfamiljer där kläderna inte hinner bli utslitna innan de är urväxta.

"WTF"? skrev någon.
"Minska matsvinnet", svarade dottern.

Vår dotter gillar inte öl. Lek med tanken att hon haft en fest och för att behaga sina gäster köpt hem tio öl till maten. Helst starköl eftersom en riktig öldrickare anser att ju starkare brygden är desto bättre smakar den. När kalasgästerna efter kalasandet gått hem till sig finns fem öl kvar i kylskåpet. Vilket vår dotter aldrig skulle dricka själv. Samma tanke och samma säljtråd där mjölken nu befinner sig.
Jag kan med nästan etthundra procent säkerhet påstå att inom en timma hade några av männen som kommenterat mjölken stått utanför vår dotters dörr för att hämta gratis öl.

Om mjölklitern inte redan ligger i frysen utan fortfarande befinner sig på den lokala säljtråden lär den surna ganska så snart. En produkt som mjölkproducenten får 3 kronor och 43 öre kilot för enligt de rön jag läst mig till och som trädde i kraft den 1 juli i år.
På ICA Maxi kostar en liter ekologisk standardmjölk 13 kronor litern medan den dyraste ölflaskan kostar 17 kronor.
Kan tänka mig att det känns svårare att hälla ut en flaska öl i vasken än en liter mjölk. Men att öl nog är lättare att skänka bort på en lokal säljtråd. Fast jag tror å andra sidan att det inte är riktigt tillåtet. Det finns regler för hur vi ska handskas med alkoholhaltiga drycker. Annat är det med mjölk. Även om ingen ville ha den. Trots att mjölken i det här fallet var helt gratis.

måndag 4 september 2017

EU-direktiv och getost på invasiva främmande arter


Nu är hösten här på allvar. Någon brittsommar märkte vi inget av och det är dags att summera sommaren. Vilken har varit omtumlande på flera sätt. Vi har mötts av glädjande besked och sorgliga besked. Vad det gäller det sistnämnda har vi fått bearbeta och stötta i den mån vi som människa på bästa sätt förmår.   Allt som varit glatt och ljust har bara funnits där som en självklarhet och är inte så mycket att orda om. Det som inte smärtar och river sönder själen talar vi sällan om. Även om det är just det vi borde göra. För att låta ljuset överskugga mörkret.

I ett hörn av vår trädgård frodas jättebalsaminen. Frön flyttade hit från Värmland har grott och slagit rot. Till min omåttliga förtjusning. Samtliga frön är hitforslade före augusti detta år. Vilket är tur eftersom jag annars skulle klassas som en förbrytare mot EU-förordningen. Jättebalsamin lyder under epitetet Invasiva främmande arter vilket enligt lag är strängeligen förbjudet att byta, odla och transportera. Efter den 2 februari kommer det även vara förbjudet att hantera mårdhunden enligt nämnda regelverk. Vilket inte för min del har någon större betydelse eftersom just mårdhund inte är någon jag pysslar med. Ej heller tvättbjörn som går under samma regler.

Om jag ämnar vara den laglydiga medborgaren som jag är ska jag inleda en bekämpning mot den växt jag så ömt vårdar. Vilket jag känner mig motsträvig inför. I lagtexten står att det inte råder något förbud på att ha jättebalsamin på sin egen tomt men att ägaren ska iakttaga stor försiktighet. Därmed nöjer jag med försiktighetsåtgärder och låter min balsamin vara ifred. Njuter av blomsterprakten och hoppas på att ingen drar mig inför EU-domstolen.

Hade jag tillgång till en get kunde jag mjölka henne för att sedan tillverka mig en getost med ingrediensen jättebalsamin. Eller koka en flaska saft av blommorna. Det finns en uppsjö av recept där det förhatliga ogräset finns med som en beståndsdel i hopkoken.

Utanför min skrivarbod är det mulet och grått. Regnet strilar ner och maken har stängt vårt sovrumsfönster. Nu är det slut med att sova för öppet fönster. Tiden är inne för värmande långkok och palt med fläsk och vit sås.

Sommaren är kort men det är bara tre och en halv månad kvar till januari. Däremellan kommer jul. När så vårsolen börjar tittar fram värms balsaminfröna och nya skott växer upp ur den svarta mullen.
Om inte EU tillskrivit mig och strängeligen uppmanat till utrotning.
Det kan också hända att jag blir hotad på sociala medier på grund av min odling. Vissa av vår befolkning tycks ägna många av dygnets timmar till hot och skrämsel. Eller på annat sätt såra och göra varandra illa.

lördag 2 september 2017

En uppblåsbar huvudboll och lyckliga konsumenter


Det händer att jag snubblar över de där små guldkornen som förgyller mitt liv. Som att promenera förbi en cykel som dekorerats med blommor. Eller att grannfrun kommer över med en nybakad kaka.
Eller att vi ska åka till Norrköping med goda vänner och förlusta oss på restaurang.
Det behövs inte så mycket för att jag ska kunna locka fram lite extra endorfiner.

Det går också att bli upplivad genom att köpa sig nya prylar. Verkar livet trist och bekymmersamt, släng ut din soffa och köp en ny.
För den som är lagt åt det håller går det muntra upp sig genom att hänga med i en auktion där bilder på ett tjugotal fötter auktioneras ut.
Sökes det förutom ett piggt sinne spänning i vardagen, finns det hemsökta spökdukar till salu. Att
lägga en sådan duk över bordet och sedan bjuda hem gäster på middag kan lyfta måltiden till oanade höjder.
 
 För att få extra stämning på kalaset kan med fördel en staty av Napoleon i verklig storlek ge festdeltagarna en upplevelse utöver det vanliga.
 När så maten är uppäten delar  värdinnan och värden  ut uppblåsbara bollar som gästerna trär över sina huvuden och genast blir värdfolket korade till tidernas partyfixare.

Om inget av ovanstående tips fungerar för någon i själslig nöd finns det ljudabsorberande  burkar att sätta för munnen och skrika ut sin frustration i.
Själv funderar jag på att införskaffa mig en ljudupptagningsfångare som kan ta upp röster på sex meters håll. Det är alltid intressant att veta vad folk säger om mig bakom min rygg.

Jag funderar över vilka som egentligen är hjärnorna bakom alla märkliga produkter som florerar runt om i affärsbranschen.Och hur marknadsföringen går till. Kan tänkas att det det görs en marknadsundersökning omkring avsaknaden av produkten innan produktionen startar.

Det finns övningar och kurser i kreativt skapande. Kreativt tänkande är viktiga faktorer bakom forskning och näringslivets utveckling. Speciellt för egenföretagare som på olika sätt måste kastas fram och åter i konkurrenternas hårda nypor och vara beredda på att ta vardagsrisker.
Så är det en klar fördel om det hela mynnar ut i att vi konsumenter förstår värdet i en hemsökt duk eller är beredda att köpa en uppblåsbar huvudboll för nästan 500 spänn. Trots att den är begagnad.

Men vad gör vi inte för att känna oss som lyckliga konsumenter...?