Summa sidvisningar

torsdag 31 augusti 2017

Syndafloden och en kvinna som gör sin röst hörd


Vaknade under natten till det häftiga regnvädret som drog över oss. Det kändes gemytligt att ligga i mörkret och höra hur vattnet skvalade mot fönsterrutan.
Annat är det för de som drabbats av det största regnovädret genom tiderna. Om jag inte räknar in syndafloden vill säga. Då det regnade i 40 dagar och nätter och de stora djupens källor bröt fram.
Noa hade en svår uppgift att lösa när han skulle ta ombord förutom sin familj, ett par av alla fyrfotadjur och fåglar på sin hemmasnickrade ark.
Tyvärr var Noa inte direkt eftertänksam eftersom han tydligen såg till att rädda den Spanska skogssnigeln från Frankrike från att dö drunkningsdöden. Många gånger har jag funderat över varför han egentligen tog det beslutet helt och hållet på egen hand.

Antagligen var inte hans hustru med i det beslutet. För det är vi kvinnor som är bäst på att ta de viktiga och stora besluten.
Om detta fick jag för övrigt bekräftat då jag närvarande vid en pressträff gällande kvinnliga egenföretagare.

Företag som leds av kvinnor har störst framgång, sades det under pressträffen. Jag nickade och höll med. En nick grundad på egna erfarenheter.
Kvinnor måste höja sina röster och ta för sig, fortsatte det inspirerande budskapet. Fortfarande medhåll från min sida, men med en liten reservation.

Eftersom jag var ute i god tid var jag på plats i hotellet innan alla andra anslutit sig till pressträffen.
Kvinnan som stod bakom disken i hotellfoajén bjöd mig på kaffe. I trendiga glas.
Människor kom och gick. Gjorde ingen notis av mig som satt nedsjunken i en pösig soffa. En soffa lika trendig som  kaffeglaset.
Plötsligt kom en av hotellets manliga anställda in genom de ständigt snurrande ytterdörrarna. Han skulle börja sitt eftermiddagspass och gick småvisslande in i den sal där pressträffen skulle äga rum.
Genast gled en kvinna upp vid hans sida. Av hennes hållning och utstrålning att döma bar hon huvudansvaret över den delen av hotellet. Så även huvudansvar över den nyanlända kollegan.
Omgående gav hon mannen en rejäl skopa ovett för det missöde som han varit inblandad i under föregående kväll. Den tidigare muntre mannen krympte ihop likt en ballong vars luft sakta släpps ut. Till sist stod han där sladdrig och med flackande blick försökte han försvara sig. Helt utan framgång.

Jag ville gå fram till honom, slå armarna kring de uppdragna axlarna och viska att "allt löser sig, ska du se".

Jag fann det hela mycket osmakligt och skamlöst. Kvinnan var i en sådan maktposition att hon kunde unna sig att skällan ut sin kollega inför publik. Höja sin kvinnliga röst i falsett och med den kväsa mannen hon hade framför sig. Kanske hade hon gjort likadant om kollegan varit av det kvinnliga könet och försatt hotellet i knipa. Antagligen, men jag kände ändå att min egen kvinnlighet kom på skam. Det är just sådana kvinnor som hon som myntat begreppet Satkärring! Även om patriarkatet fortfarande är det som skränar högst kan vi kvinnor föregå med gott exempel då det gäller att göra våra röster hörda. Låta våra röster användas för att nå framgång och styrka istället för att skälla  ut folk inför allmänhetens ögon och öron och hamna under epitetet Satkärring.

Den gladlynte mannen som visslande utförde en käck melodislinga fick en tuff start på sin arbetsdag. På grund av en kvinna som gjorde sin röst hörd.




tisdag 29 augusti 2017

Kärlekstörst och omsorgsgruppen


Nu ska ledarhunden få lämna konvalescenthemmet. Det största bekymret för hunden har nog varit tratten. Inte själva krämpan i sig. Ganska så omgående travade han rakt in i en vägg och tratten fick en djup spricka i plasten. Nödtorftigt reparerade jag den med häftapparaten och kirurgtejp vilket visade sig vara lönlöst. Maken kom med grövre kaliber, nämligen silvertejp med den påföljd att hund med tratt såg rent anskrämlig ut. Men nöden har ingen lag så samtliga inblandade fick helt enkelt gilla läget. Hunden minst av oss alla.

När jag under gårdagen befriade djuret från den förhatliga tratten trodde jag att han skulle klia och krafsa sig runt halsen. Helt överraskande började han istället att trycka sitt huvud mot mig. Gnuggade och bufflade, kröp upp i mitt knä och fortsatte att trycka sitt huvud mot min överkropp.
Han led helt enkelt av kärlekstörst efter att varit instängd bakom hårdplast i en veckas tid.
Vilket visar vad viktigt det är med beröring, oavsett om det gäller människa eller djur.

Omtanke är också en viktig del om vi ska känna oss tillfreds med livet. Under gårdagen överöstes jag av omtanke. Alla ville varna mig för Fabrizio Brambilla och hans hund. Inte bara jag ingick i denna omsorgsgrupp, men jag misstänker att det hela helt enkelt handlade om sin egen rädsla. Skulle jag råka ut för denne illbatting skulle alla andra stryka med i ett och samma svep. Så den förmodade omsorgen gällande mig som person var nog mest för att rädda sitt eget skinn.

Jag förundras över hur fort en sten kan komma i rullning. På helt falska grunder dessutom. Precis som i fabeln om Pojken och vargen. Gång på gång kommer folk till undsättning och lika många gånger står vi där slokörade och skäms över att vi gått på det enkla och falska.
Till den dag då något verkligt allvarligt inträffar på sociala medier. Då kanske vi rycker på axlarna och med ett snett leende anser det som fake news och en spridning av desinformation.

Herr president Trump har tagit fasta på begreppet falska nyheter och startat en kampanj och grundat ett eget nyhetsprogram som enbart innehåller riktiga nyheter. Sändning sker på Trumps officiella Facebooksida. Där anklagar han bland annat media för att inte belysa hans otroliga framgångar han haft i USA och i  övriga världen.

Trumps nyhetssändning avslutas med att "det här var riktiga nyheter" vilket osökt för mina tankar till Fabrizio Brambilla och hans hund.

söndag 27 augusti 2017

Bullar och ben


Maken och jag har under dagen ägnat oss att titta på gamla ben från 1000-talet. De såg ut som ben gör i största allmänhet. Det som imponerade mest var ändå att det kan finnas ben kvar efter så lång tid. Nu bebyggs det på den gamla gravplatsen från förr. Hela Norrköping är inne i en byggsväng av sällan skådat slag. På varje plätt, den må vara hur liten som helst, byggs det. På höjden och på tvären. Staden är näst intill oigenkännlig men bostäder behövs, frågan är bara om folk har råd att flytta in i nya supermoderna bostäder. Som dessutom inte har någon vidare utsikt eftersom husen skymmer varandra.

När vi ändå var inne i forntiden passade vi på att bekanta oss med vikingar och kungligheter som huserat i Norrköping. Samt en fältskär som ryckte ut tänder under omsorgsfull behandling.
Norrköping bär på en spännande förhistoria, precis som de flesta svenska städer. Som till exempel att Trädgårdsgatan där maken och jag hade vårt företag härstammar från den tiden då Gustav Vasas dotter under 1500-talet bodde i Norrköpingshus. Trädgården runt Norrköpingshus har därmed gett Trädgårdsgatan sitt namn.

Två äldre herrar hade stannat till framför en animerad film om hällristningarna vid Himmelstalund. Med spänt intresse följde de med i filmen. När så några figurer från bronsåldern utförde en slags dans med erigerade könsorgan fnissade männen likt två skolgossar. Kanske tänkte de tillbaka på den tiden då de själva kunde stoltsera med sin resta manlighet. Eller så blev de generade över att jag stod helt nära dem. Det är svårt att orda om ty alla reagerar vi olika när det mest privata helt oförberett blottas för allmän beskådan. Även om det som blottas härstammar från bronsåldern ristade i en häll vid Himmelstalund.

Själv kom jag när vi tittade på de gamla benen att osökt tänka på den sommaren vi tillsammans med småtvillingarna, deras storasyster och föräldrar cyklade på Gotland under en veckas tid. Det var under den tiden då skolorna startade efter sommarens uppehåll. I och med detta hade de flesta förtäringsställen slagit igen då ön utarmats av hungriga turister.
Det rev och slet i våra tomma magar där vi trampade fram i den gotländska landsbygden. Så kom vi fram till en liten by där vi på långt håll kunde se skylten som förmedlade att vi kunde stanna till för att köpa "Bullar och ben". Just ben var ingen av oss trakterade av, däremot bullar. Alltid någon att fylla upp tomma magar med.
Lyckan varade fram till dess att vi insåg att vi stannat utanför en djuraffär som saluförde "Bullar och ben".

Bättre tur hade maken och jag denna söndsgförmiddag. Efter allt benskrammel, runskrifter och bitar av stengods satte vi oss ner i Arbetarmuseets kafeteria och åt var sin stor bit morotskaka med glasyr och ett litet bär på toppen. Helt enkelt en upplevelsesöndag då den är som bäst.






lördag 26 augusti 2017

En betydande avgift och en fuktad tumme


I morse åkte de fram. Mina hemstickade raggsockor. Det var bitande kallt i min skrivarbod och det krävdes förutom raggisar levande ljus för att jag skulle få upp både stämningen och arbetslusten.
Funderar över att införskaffa mig lite nytt garn nu när det drar sig mot höst. Plocka fram mina stickor och tillverka något värmande till mig själv och kanske även till barnbarnen.
Mitt personkonto har fått tillskott av hela 246 kronor så pengar finns att handla för. Tack vare en tjänst jag utförde i somras som genererade till detta extra tillskott i kassan.

Tyvärr betalades min extraförtjänst ut via en postgiroblankett vilket kom att visa sig vara helt omöjligt att lösa ut. Vår lokala matvaruaffär tillika postens ombud hade inga möjligheter att hjälpa mig ty det var helt fel blankett. De hade inte det mandatet så jag blev hänvisad till min bank.
Eftersom jag och dottern hade ärende i Norrköping under gårdagen begav jag mig sålunda till banken med den hett åtråvärda blanketten som skulle inbringa mig 246 kronor liggande i min ryggsäck. Väl framme vid bankkontoret möttes jag av ett med grått papper för fönstren igenbommat kontor.
Dessutom var hela husfasaden uppriggad med galler så ingen mot förmodan skulle kunna ta sig in i lokaliteterna.

Lite längre ner på Drottninggatan ligger Forex Bank. Där kanske jag kunde få hjälp. Vilket jag också fick om jag var beredd att betala 50 kronor. Sålunda skulle 246 kronor krympa till 196 kronor vilket jag inte stod i beredskap till.
"Gå till din bank",sa mannen bakom den säkerhetsklassade glasskivan.
"Men var ligger den"? frågade jag och möttes av svaret att han inte satt inne med just den upplysningen.
Mannen reste sig från stolen och försvann. Kom efter en stund tillbaka och meddelade mig att nu visste han genom sina kolleggor vart jag skulle ta vägen.
"Gå till Systembolaget för där ligger din bank. På övervåningen".
Skam att säga så visste jag inte heller var spritbutiken låg. Mannen suckade uppgivet och påstod att det vet ALLA!

Efter diverse springande fram och åter mellan Norrköpings köpmannahus såg jag skyltarna som påtalade var Systembolaget samt banken låg och jag traskade uppför trapporna till min bank. Förvirrat såg jag mig omkring. Där satt människor med relativt stora sifferförsedda träplattor i händerna och väntade på sin tur. Men vart de skulle ta vägen förstod jag inte ty jag såg ingen traditionell disk med bakomvarande banktjänstemän. Bara tre pulpeter med datorer som alla sköttes av välklädda män.
"Vänligen invänta en värd" sa en skylt och jag väntade. En man i kostym och med inoljat bakåtstruket hår kom mot mig och frågade hur han kunde hjälpa mig.
"Jag vill ha mina pengar", svarade jag och drog fram den vid det här laget skrynkliga postgiroblanketten.
Mannen log, gav mig en blankett och en penna. Visade mig till ett litet bord och bad om att få tillbaka blanketten noga ifylld av mig som kontoinnehavare.
Stående mitt på golvet bedyrade den inoljade mannen som doftade parfym att inom kort skulle mina pengar finnas på mitt konto.

Nya tiders banklokaler såg inte ut som då jag sist jag gjorde mina bankärenden. För si så där tjugo år sedan. Då stod jag framför en disk och blev betjänad av en banktjänsteman som tryckte tummen mot den fuktade svampen och med en imponerande skicklighet räknade sedlarna innan de överräcktes till mig.

Och ska jag vara riktigt ärligt vet jag inte helt säkert hur dagens pengar ser ut. Bara hur de ska användas...

fredag 25 augusti 2017

Chokladfylla croissanter och mammans behag



Så blev det alltså. Anna Kinberg Batra föll. Vilket i och för sig var väntat efter de sista dagarnas turbulens då hennes egna kamrater enades om att störta henne från den moderata tronen.
Det märktes en viss nervositet under presskonferensen. Hon svajade aningen fram och tillbaka och svalde stundom hårt. Men jag kan dock tycka trots att jag inte delar hennes politiska åsikter att hon var stark inför det samlade pressuppbådet.
Jag har stundom tyckt synd om AKB, som person. Hon liksom vi andra är enkom en människa med känslor. Troligtvis har en och annan tår fällts och hon lutat sin panna mot sin makes bröst för att få värme, kärlek, tröst och uppmuntran om vilket beslut hon än tänkt fatta.

Nu kan vi spela på diverse spelbolag om vem som kommer att ta över årorna hos moderaterna.
Fredrik Reinfeldt är en riktig högoddsare. Lika så Filippa med samma efternamn, Maria Corazza Bild och Sven Otto Littorin. Med flera.
Var jag helt säker på att Reinfeldt skulle ta hem vinsten skulle jag satsa en slant på honom. Blir han paritets nya ledare ger det 75 gånger pengarna.

Fram till dess att jag beslutar mig för att satsa på dobbel och spel lägger jag pengarna på annat. Som att bjuda dottern på fika hos Brödernas café i Norrköping.
Varm choklad med grädde, chailatte med krämig mjölk och chokladfyllda croissanter.

Vägen till Brödernas café gick via parkeringshuset. Där den som parkerat sin bil kan välja på att gå ut genom trapporna eller ta hissen. Vi valde det senare alternativet. Då hissdörrarna öppnade sig stod en i kostym  välklädd man i yngre medelåldern mitt framför dörrarna, beredd på att stiga in i hissen. Han gjorde inga anspråk på att flytta sig när mor och dotter försökte bana sig ut. Han stod som fastfrusen, lika svårflyttad som en istadig åsna.
Jag fann ingen annan råd än att nyttja mina behag. I en stadig bysthållare kan även de mest slappa behagen få riktigt fasta former och för att förstärka vikten av det hela bystade jag upp mig och tryckte mig hårt mot mannens bringa.
"Åh ursäkta mig",sa mannen och tog ett steg åt sidan.
Han såg smått generad ut vilket jag kan förstå. För vilken man i yngre medelåldern vill ha en äldre dams byst upptryckt under hakan.

Själv kände jag ingen som helst genans över mitt brutala tilltag. Tvärt om. Jag kände mig modig och stark som besitter pondusen att fösa undan kostymklädda män som spärrar min väg. Tror även att dottern kände en stolthet över sin mamma och hennes behag. Även om hon inte sa det rent ut...

torsdag 24 augusti 2017

Kulturpostiljoner och #hashtag


Hemmansägare, postiljoner och småskolelärarinnor. Kyrkogårdarna speglar bygden och alla de människor som där en gång varit verksamma. Men hur var de som personer? Vilka bekymmer och glädjeämnen följde med under livets vandring? Frågor och funderingar som blir allt mer avlägsna ju längre tiden går och generationer glesas ut.

Människor lever kvar genom kulturgravarnas inskriptioner. Genom de gravvårdar som inte krossas till grus.
Dagens moderna människor kommer att leva kvar genom internet. Nätet lär väl aldrig bli kulturmärkt. Bara befinna sig i den ständiga utvecklingen.
Det är genom nätet vi tar del av varandras historier. Både de historier vi vill ta del av men också de historier som är av föga intresse. Som Anna Books tänder om jag nu ska dra ett exempel.

Anna Book har under många år lidit av sina befintliga tänder. De har förorsakat henne dåligt självförtroende samt en sådan smärta att hon inte kunde leva. Mycket på grund av magoperationer och tung medicinering. Fruktansvärt!
Men nu har Anna låtit sätt in ett helt nytt garnityr. I vitaste porslin. De lux till och med. Samt tatuerat nya ögonbryn via en 3D-tatuering.
"So lovley", utbrister Anna då hon ser sig i spegeln. Visserligen har hon under ingreppen fått avstå vissa åtaganden, som att medverka vid en galapremiär, men vad gör väl det?! Nu ler hon sitt allra bländvitaste leende och #mårsåjävlabra på Instagram.

Att lida av dåligt självförtroende på grund av sin kropp är svårt. Alla kan inte #hashtag sitt välbefinnande på Instagram. Inte heller kan alla rent ekonomiskt åtgärda sina lyten utan får försöka leva med dem så gott det går.
Själv har jag alltid lidit över min spensliga lekamen. Eller rättare sagt andra har lidit mest. När tillfälle givits har fingrar klämt åt runt mina armar och med medlidsamma ögon har nyparen suckat över min undervikt. Många gånger under min uppväxt har jag inget hellre önskat än att få hull på benen. Försökt med många hemmafixade metoder som att dricka fet grädde ur glas eller äta riktigt smör med sked för att få vågens siffror att peka uppåt. Allt visade sig vara förgäves.

Så genom ett under började metoderna efter nästan femtio år ge effekt. Idag är det inte längre någon som nyper mig hårt om överarmarna och beklagar min smäckra gestalt. Nu kan jag kalla mig en rund och yppig dam i mina bästa år. Nästan lite småmullig om sanningen ska fram.

Hoppas nu att Anna Book känner sig nöjd med sitt nya utseende. Även innerst inne...

#jaggillarminavalkarruntmidjan

onsdag 23 augusti 2017

Stödstrumpor och en vykortsnasare


Ledarhunden är sjukskriven och befinner sig hos maken och mig för konvalescens. En och en halv tablett oralt en gång om dagen samt en sorts spray och ett tunt lager salva på den onda tassen. Och tratt runt huvudet. Vilket är påfrestande både för ledarhunden och för oss som bor i ett litet hus.
För att inte tala om när hunden lämnade veterinärkliniken och skulle inta sin vanliga plats i min bils bagageutrymme. Hunden fick plats dock ej tratten och ett tag övervägde jag att helt sonika köra hem med öppen baklucka. Vilket vår dotter tillika ledarhundsföraren starkt opponerade sig emot.

Sanningen att säga finner jag det ändå ganska praktiskt med tratten. Inte bara för att hunden då ej kan slicka sin onda tass och förorsaka den mer smärta utan också för att tratten täcker hela matskålen med den påföljd att han inte skvätter ner när han äter och dricker.

Även jag befinner mig i en form av konvalescens. Golvytan fortsätter att slutta vilket är fruktansvärt obehagligt. Allt på grund av mitt låga blodtryck. Idag ringde läkaren på vårdcentralen för att höra efter hur det är med mitt hälsotillstånd. Vilket jag finner gott och vore ändå bättre om golvet befann sig vertikalt.
Efter läkarsamtalet förstår jag att jag nu också intagit den äldre generationens stämpel.
"Det finns en tablett mot lågt blodtryck men den brukar jag aldrig skriva ut till personer som kommit upp i åren. Därför rekommenderar jag dig att införskaffa ett par stödstrumpor", lät läkaren meddela telefonledes.
Vila var också av största vikt. Minst en gång om dagen ansåg samme läkare att jag skulle lägga mig en stund. Behövde nödvändigtvis inte sova utan enkom vila. Det gör gott för äldre människor.
Avslutningsvis tröstade läkaren mig med att lågt blodtryck begränsar riskerna för hjärt-och kärlsjukdomar.

Så nu tar jag det lugnt. Men inte så lugnt att jag blir uttråkad. Har bland annat gett mig in i vykortsbranschen. Egenproducerade vykort med motiv jag fotat själv som ett riktigt tryckeri ska låta trycka upp åt mig. Därefter ska jag bege mig ut och schackra. Driva vykortssmåhandel och jag förväntar mig att kommersen når oanade höjder. Tänker börja med att iförd mina stödstrumpor gå runt och knacka på hos våra grannar. De är en bra övning och övning ger färdighet.
Jag har också involverat Camilla på Hembageriet vilken har lovat att bli ett slags underleverantör av Larssons vykort.

Så den som känner sig manad att inte enbart kontakta nära och kära via internet utan istället överraska med ett skrivet vykort är välkomna att lägga en beställning redan nu. Jag har orderblock och penna i beredskap.


tisdag 22 augusti 2017

Vassa saxar och iver inför morgondagen


Mörka kvällar och sköna mornar. Klar luft och kaffe på altanen. Ännu finns möjligheten att sitta ute och lapa solsken.
Dessutom är maken och jag för dagen nyfriserade. Vi har börjat åka samtidigt till vår frisörsalong. Tycker det är trevligt att sitta sida vid sida i var sin stol och samspråka med våra frissor. Vi pratar växelvis men även i munnen på varandra. Lyssnar stundom in varandras småprat och jag förundras över att samtalen aldrig sinar.

Vanligtvis brukar maken betala bådas klippningar. Min nota är aningen dyrare ehuru jag som avslutningsvis låter frissan plocka mina ögonbryn. En kostnad som inte verkar bekomma maken nämnvärt. Men för mig bidrar frisörbesöket till att det blir ännu mer angenämt då jag inte behöver belastas ekonomiskt.

Numera känner vi oss hemmastadda i salongen. Vi behöver inte orda om hur vi vill ha våra frisyrer. Frisörerna känner oss och vi känner dem. Vet hur de hanterar saxarna på bästa tänkbara sätt för att göra oss nöjda. Allt är bekant och tryggt.

Dagens samtal handlade om att hålla hus och hem rent och snyggt. Jag såg en viss bestörtning i frisörernas ögon då jag påtalade att jag gillar att städa, tvätta, stryka tvätt, laga mat och baka. Ja så till den milda grad att jag kvällen innan en påtänkt storstädning känner mig så exalterad över min uppgift att jag har svårt att sova. Full av förväntan inför den stundande gemenskapen med dammvippa, dammsugare och skurhink ligger jag i vår säng och ivras inför morgondagen.
Jag må vara fel avnavlad men varje människa bär på sitt eget begär och i mitt fall känner jag stor lidelse över hushållsarbete vilket dock ej bygger på allt för stor vardagsdramatik. Finner det enkom trevligt och pyssligt.

Fortsättningsvis på dagen ska jag som omväxling till att vanligtvis vara sjuktransportör till vårt och grannkommunens sjukhus agera djursjukvårdstransportör till djurkliniken i Norrköping. Ledarhunden ska få en spruta som motverkar sjukdomar samt får en översyn av en tass som krånglar.
Ständigt står det något i min agenda. En agenda där jag redan nu börjar bläddra fram ett datum då jag ska ge mig i kast med en rejäl höststädning. Det finns alltid något att se fram emot.

måndag 21 augusti 2017

Den välsignade fisken och brinnande kunskapstörst



Jag satt vid köksbordet hemma hos en bonde för att göra ett jordbruksreportage då min mobiltelefon ringde.
"Vi har fått en flicka", sa svärsonen och därmed hade vår dotter fött fram småtvillingarnas storasyster.

Idag började flickan första klass. Hon och hennes klasskamrater förärades med pennor och radergummi. Läroböckerna blir en senare fråga. Först skrivmaterial som inledning på första skoldagen.

Än idag minns jag min första skoldag trots att det är många år sedan. Hur jag kvällen innan skolstarten låg i sängen och vred mig som en metmask på kroken. Nervositet och förväntningar. Skolväskan med bokpapper och papper till bänken stod beredd i hallen.
Med min hand i mammas gick vi till skolan. Väl framme fick vi barn fick hänga upp våra jackor på anvisade krokar och sätta oss på träbänken som var placerad under krokarna. En flicka hade en lång kappa som hon hängde bredvid min jacka. Det doftade te och örter från hennes kappa.

Fröken hälsade oss välkomna och poängterade att vi alla var skolmogna.Det hade föregående tester vi gjort utvisat. Därefter fick vi precis som småtvillingarnas storasyster skrivmaterial. Och var sin ask med pastellkritor. Tjocka kritor med pappersomslag låg i den stela asken med avtagbart lock. Pastellkritor i regnbågens alla färger.
Vi fick även var sin burk Björnklister. Denna läckerhet som jag med fördel åt med den tillhörande penseln. Efter några år byttes penseln med sina strån av naturmaterial ut mot en liten spatel av plast. Då gick det lättare att inmundiga klistret som både smakade och doftade mandel.

Varje morgon efter den första skoldagen ställde vi oss på led framför skoldörren. När fröken kom neg och bockade vi och utstötte unisont en morgonhälsning innan vi fick gå in och sätta oss på våra platser. Morgonstund har guld i mund och den klara sol går åter opp. Fröken trampade frenetiskt på orgeltramporna och vi sjöng med våra klaraste barnaröster.
Vi knäppte våra händer och bad "Gode Gud välsigna maten amen" och gick sedan till skolbespisningen där mattanten slevat upp spenat och fisk på våra tallrikar. Drycken mjölk serverades i plåtmuggar och var kväljande ljummen efter att stått framme i värmen i en timma och mer därtill.
Alla åt och drack utan protester förutom de barn som hade målsmans underskrift på en handskriven lapp att barnet i fråga var fiskallergiker.

Under lördagens lektioner chillade vi mest och roade oss med "roliga timman" innan vi blev utfodrade av mattanten med risgrynsgröt och saftsås. På lördagar förekom inga handskrivna lappar från målsman gällande matallergi.

Med åren bleknade mitt intresse för skolan och kunskapstörsten upphörde.

Idag började småtvillingarnas storasyster första klass. "Gode Gud välsigna hennes skolgång och låt aldrig hennes kunskapstörst slockna. Amen".

söndag 20 augusti 2017

Ironman och en ilsken hälsporre


Året var om jag minns rätt 1979. Maken och jag var i Örebro och körde på en smågata strax i närheten av centrum. Då fick vi se hennes ryggtavla. Med bestämda steg var hon på väg mot något för henne specifikt mål. 17 år ung med livet framför sig.

Vi körde upp vid hennes sida, vevade ner vindrutan och förvånad över att se oss sa hon "Hej pappa"!
Samtidigt försökte hon dölja cigaretten. Ville inte att vi skulle se att hon var en tjuvrökare.
Vid ett flertal tillfällen har vi påmint henne om den gången. När vi kom på henne att röka på Örebros gator. Naturligtvis dementerar hon händelsen. Skrattar och säger "Nej, nej ni såg fel".
Ty en tjuvrökande ungdom vill inte bli ertappad av sin pappa. Även om ärendet vid detta laget är preskriberat.

Många år har förflutit sedan den gången. Idag är makens dotter en vuxen kvinna med egna barn och barnbarn. Inte heller är hon någon rökare. Vilket är bra för rökning är enkom av ondo och skadar hälsan.

Men att vi år 1979 i framtiden via internet skulle få följa henne mot titeln IRONMAN hade vi inga tankar omkring. Begreppet var då nytt eftersom den första Ironmantävlingen hölls på Hawaii året innan där tolv tävlingsinriktade män deltog. Året efter, då vår Lena i godan ro strosade på Örebros gator med en cigg mellan fingrarna, utökades skaran av Ironman till femton personer varav en var kvinna. Som av förklarliga skäl blev segrare i damklassen.

Nu har Lena gjort det hon så länge legat i hårdträning inför. 3,8 km simning, 180,2 km på cykel och avslutningsvis 42,2 km löpning. I ett enda sträck. Efter 14 timmar och 23 minuter är hon då äntligen en Ironman!
Full av beundran bugar vi och skjuter raketer.
"Galenskap", sa våra andra barn vilka är hennes lillasyster och lillebror medan de hejade på.

Maken och jag talade med familjens Ironman i telefon under förmiddagen. Ville veta hur det var att simma, cykla och springa. Hur hon mådde idag och om hon tänkte göra om det.
"Det tänker jag göra" svarade hon tveklöst. Det verkade som om hon redan glömt det kraftiga illamåendet, den onda hälsporren och de ömmande fotsulorna.

Men vad är att vänta av den som istället för att bekvämt sitta tillbakalutad i bilens passagerarsäte och låta sambon Kjell ratta bilen då de ämnar komma på besök tar cykeln. Från Närke till Östergötland.




lördag 19 augusti 2017

Hemtrevnad och polisiärt arbete


I rask takt närmar sig september, advent, jul och nyårsafton. Sju månader kvar till vårmånaden mars. En månad som det var fem och en halv månader vi lämnade.
Regnet skvalade mot fönsterrutorna när vi slog upp ögonen i morse. Det lät trots allt hemtrevligt där jag låg ombonad under täcket. Nu blåser det åter igen ljumma vindar. Än återstår det ett par dagar av sommaren.

Hårdare vindar blåser det just nu kring Louis de Geer konsert&kongress och Upplev Norrköpings vd.
Själv anser han sig vara en "jävla dumbom" vilket han idag gått ut med i Norrköpings Tidningar i en öppenhjärtig intervju.
Jag är benägen att hålla med. Fortkörning och 0,4 promille alkohol i blodet bakom ratten är inte enbart dumdristigt. Det är rent utav livsfarligt. Både för sig själv och andra.
Dock har inga anklagelser riktats mot honom. Bara mängder av stöd. Vilket inte hindrar honom från att installera alkolås i sin bil. Vilket tyder på att vd:n har problem.

Som offentlig person räknade han med att hamna i hetluften. Vilket inte var hans första tanke då polisen stoppade honom utan vilken svikare han är.  Men att det samtidigt måste finnas utrymme för en människa att fela. Vilket i och för sig är korrekt.

Framöver får vi antagligen läsa om domslutet. För en dom måste det bli. Vilket också är bra. Värre är när någon blir anklagad för något och det sker en dom utan föregående rättegång. För sådant händer tyvärr allt för ofta. En målsägare i ett hemmasnickrat åtal. Där buset blir uthängd i bekantskapskretsen och på sociala medier. Vi är inte sena med att haka på. Hota och förtala. Yrka på utvisning, dödsstraff och krossade knäskålar.

Den rattonyktre vd:n och jag hjälpte en gång för länge sedan en liten flicka som cyklade omkull. Precis framför våra fötter for hon i full fart i backen och slog sig rejält då vi möttes på en hundpromenad. På den tiden då vd:n var involverad i Kolmårdens djurpark.

I kväll flyttar Kolmårdens egna elefanter in i våra vardagsrum. I tevesoffan får vi bevittna en duell mellan elefanterna och en arkeolog. Startskottet för den nya familjeserien Duellen går av stapeln, en serie som innehåller allt från utmaningar och dråpligheter till människans kamp mot element med inslag av det filosofiska.
Kan behövas lite lättsam underhållning som omväxling till det som nu sker ute i världen men också här i vår egen kommun. För en stund lägga bort tankarna på makthavare, terrorister och människor vars tidigare förtroendegivande inställning till vad som är rätt och fel genom sina ageranden har svikit dem som känt sig trygga.


torsdag 17 augusti 2017

Svarta grenar och barndomsminnen


Sömndrucken reste jag mig från min säng. Hela rummet snurrade och jag for huvudstupa in bland våra böcker som är placerade i bokhyllan längst med långväggen i vårt sovrum.
Maken stirrade förfärad på mig allt medan min hjärna åkte karusell.

Under hela gårdagen svajade golven allt medan hjärnan skvalpade fram och tillbaka inuti huvudskålens rundade form.  De tankar som jag kunde sortera var hotfulla.
"Stress", sa maken. "Du måste lugna ner dig en smula".

Svarta grenar skymde sikten. Likt elaka fingrar som ville krafsa djupt ner i köttet. Komma åt känsliga punkter för att trigga igång något jag för länge sedan lämnat. Återuppväcka sjukdomen som ligger och lurar. Beredd att överta makten.

Olyckligt att det skulle ske precis nu. Då svågern och svägerskan från Frankrike var på besök. Men gemensamma och enskilda minnen samt brödernas barndomsminnen plockades fram vid middagsbordet vilket lockade till glada skratt. Höll yrseln en aningen på avstånd. Åtminstone då jag befann mig i sittande läge.

Efter frukost var det dags för avsked. Men ord som lovade att vi ses igen nästa år. Storebror och lillebror. Båda liknar de varandra med stråk av sina föräldrar.

Idag har jag blivit omhändertagen. Lugnad. Och yrseln är på upphällning. De svarta spretande grenarna håller på att vika hädan och släpper fram ljuset. Den klarblå himlen där en och annan oregelbunden molntapp svävar förbi. I vilstolen har jag lagat bekvämt tillbakalutad och stirrat upp i det blå allt medan Katarina Ewerlöf har läst för mig ur Majgull Axelssons bok Ditt liv och mitt.

Den som en gång som drabbats av utmattningssyndrom befinner sig alltid i riskzonen. Det är dock allt för lätt att det faller i glömska. Kanske är det bra att sjukdomen ibland gör sig påmind. Påtalar att nu är det dags att lägga i bromsen.
Den sjukdom som ständigt ger mig dåligt samvete.  Till skillnad från om det hade varit ett gallstensanfall, ett brutet ben, blindtarmsinflammation eller ryggvärk. Krämpor som inte skadar någon annan på samma sätt.
Min latenta sjukdom ger min make otroligt ledsna och bekymrade ögon. Eller rättare sagt, rädda ögon. Trots att det är sjutton år sedan den drabbade mig och min familj med full kraft så sitter den kvar under huden som en ständig påminnelse om att vi ska vara aktsamma om varandra och det liv vi lever.


måndag 14 augusti 2017

Ansvarstagande flanörer och en tant utan behörighet


Det är bara att sträcka ut armen så får vi genast en unge i handen. En av fördelarna med att ha en hel flock barnbarn. Denna dag blev det stortvillingflickan som fick följa med på en nöjestur tillsammans med mig och sin faster. En stunds tid av personligt värde, inte minst för flickan som inte behövde dela tiden med sin bror och kusinerna.

Vi lånade makens skåpbil ty resans huvudsakliga syfte var att frakta hem uterumsmöbler som vår dotter inhandlat på annan ort. Därmed sagt så fick vi samsas om utrymmet i förarhytten vilket blev en mycket trång om än trivsam resa. Flickebarnet undersökte allt som fanns att undersöka. Tryckte på knappar, pillade på luftintaget, fällde ner och upp solskydden samt studerade sig själv i solskyddens små speglar. Men när hon ryckte i växelspaken sa farmor stopp och belägg med en utförligt utläggning om att den enkom är till för bilens förare.

Glass och fika på hemvägen. Naturligtvis. Vad är en resa värd utan intag av diverse godsaker?!

Det blev en hel del prat under resans gång. Och frågor. Hur luften kommer in i bilens kupé, varför svart asfalt blir grå och hur en airbag fungerar. Vi svarade på spörsmålen med förhoppningar om att det skulle ge lärdom. Barn är vetgiriga och de med erfarenhet är en källa att ösa ur. Därför känner jag mig smått förvirrad när personer som levt ett långt liv ger märkliga budskap till ett litet barn.

Anledningen bakom mina funderingar är den händelse som utspelades då vår dotter och en av småtvillingarna gick en promenad med ledarhunden.
Flickan hittade en urdrucken plastflaska som någon kastat ifrån sig bredvid gångstigen. Barnet tog upp flaskan och gick för att slänga den i tunnan där ansvarstagande flanörer med hund kastar det hunden släppt ifrån sig genom de bakre regionerna.
Genast dök det upp en tant som med myndig stämma påtalade att tunnan var ämnad för hundbajs, inget annat. Nu var jag själv inte närvarande vid händelsen men kan ändå se för mitt inre förvirringen som uppstod hos barnet.
Vår dotter påtalade för damen att det inte är hyfs och fason att kasta flaskor omkring sig i naturen. Av den enkla anledningen hade hennes dotter som uppfostrats i den andan att inte kasta skräp tagit upp flaskan för att slänga den i tunnan.
Tanten stod på sig, inget skräp i tunnan. Inget skräp på marken kontrade vår dotter. Varpå tanten deklamerade att hon inte visste vilket som var värst, en tom plastflaska på marken eller i tunnan ämnad för hundbajs.

Vet inte riktigt hur jag skulle ha mött tantens agerande om jag varit med i händelsens centrum. Möjligtvis hade jag fiskat upp flaskan ur tunnan och gett den till tanten med orden: Ta hand om den du så blir den omhändertagen på rätt sätt av en mogen människa som vet att uppföra sig.

Som avslutning bör nämnas att det står ingenstans att läsa i regelverket för nyttjande av hundbajstunnor att det råder något förbud om att kasta annat är hundbajs i tunnan.

Och försök inte läxa upp våra barnbarn hur vi hanterar våra sopor. De är nämligen Miljöspanare med behörighet!


söndag 13 augusti 2017

Ett kallt hjärta och klingande toner


Nu frodas gurkorna i listen och björnbären mognar. Maken sköter just nu om jordgubbslandet. Där vi alldeles nyss plockade söta bär.
Jag fylls av vemod. En stillsam saknad över sommaren som så hastigt passerat. Ljumma ljusa kvällar, dagsutflykter med fikakorg eller lugna stunder i vilstolen ute på altanen.
Snart är vinterns brutalitet över oss. Årstiden som numera ofta är snöfattig. Istället är vintern grå och råkall. Lägger sig som ett rått och klibbigt täcke över allt och alla.

Vemod kan också innebära sorg. Saknad över någon eller något som ligger bakåt i tiden. Onåbart. Som aldrig kommer åter.

Jag talade med en kvinna häromdagen. En kvinna som förlorat den hon höll kär.
"Saknaden har varit som en istapp i hjärtat", sa hon.
Har varit, tänkte jag. Men hur är det nu?

"Till sist orkade inte kroppen sörja längre. Den sa helt enkelt ifrån och hjälpte mig att smälta istappen. Det tog fyra år. Nu känner jag enbart en lättnad över det som inte längre skaver och gör ont. Jag känner heller inte längre någon ilska".

Dina minnen över det förgångna, hur hanterar du det?
Hon log. Tittade rakt framför sig på något som bara hon kunde se.
"De finns där. Varje dag bläddrar jag fram de minnen jag vill minnas. Ibland är det enbart bara små fragment men oftast handlar det om stunder vi haft och som skänkt oss båda glädje. Gemenskapen men också den ständiga ivern att ge det som behövdes. I stort och smått. Medmänsklighet, tröst, skratt samt ta del av varandras förmågor.  Fast ibland drömmer jag och då blir tiden verklighet. Drömmen dröjer sig kvar en stund efter det att jag vaknat och då njuter jag av den verkliga overkligheten".

Kvinnan sa att hon nu kan tillåta sig att leva. Känna glädje och lycka över det liv hon tilldelats. Att även hon kan få ett lyckorus över färsk gurka på listen och mognande björnbär.

Det är trösterikt men också en förmåga. Att kunna göra om vemodet till en fin känsla. Låta hjärtats istapp sakta smälta och höra tonerna från de sorgsna sångerna klinga av.

fredag 11 augusti 2017

Åtta ungar och en dräng

                  


                     
Det är dags för den årliga festen. Av den anledningen har jag tagit ett fotbad för jag ämnar inte att gå på fest med fnasiga hälar. Sitta i finklänning och med en lätt doft av parfym dra fötterna över rumsmattan och generas över ett frasande ljud så som oslipade hälar kan framkalla.

Fotbadet var välgörande. Inte enbart för fräschörens skull utan även för den mentala hälsan. Efter en vecka som dagbarnvårdare för stortvillingarnas räkning känner jag mig lätt matt och svag. 
Men samtidigt vemodig. Hela dagen har det känts som om något fattats mig. Ingen som pockar på uppmärksamhet, inget litet barn som krupit upp i mitt knä för en stunds kramande. Ingen glass, fruktstund och lunch på bestämt tidpunkt.

Under gårdagen tog vi med oss barnen till ett lantbruksmuseum. Vi beskådade mjölkmaskiner, gamla traktorer, vagnar med och utan medar samt en ståtlig likvagn och en kärra för transport av grisar. Dessutom fick barnen lära sig att en lantbrukarfamilj kunde ha upp till åtta ungar, en dräng, en piga och två smådrängar. 
Vandringen till museet var lång. Men även den lärorik ty vi fick bekanta oss med löv- och barrträds beskaffenhet i färg och form.

Både maken och jag har fått med väl beröm godkänt för våra insatser och med det känner vi oss nöjda. Om än utpumpade.

Mat, likaså fruktförrådet tarvades en påfyllning efter denna vecka. Barn äter förfärande mycket. Således blev jag under dagen nödd och tvungen att bege mig till vår lokala matvaruaffär för diverse inköp. Passade då på att ta med mig mitt utbetalningskort för milersättning jag fått för ett uppdrag jag gjort åt Svenska kyrkan. 
"Tyvärr", sa mannen i Spel- och Post. Tittade beklagande på mig och anmodade mig att åka in till Norrköping och besöka Nordea. 
Nu för tiden är banker kontantlösa om jag är rätt informerad. Det grämer mig storligen att jag måste köra in till staden för att få mina pengar. Säkerligen kommer jag att ställa mig osams med bankkamreren för jag har inga större förhoppningar om att uppnå en utbetalning. 

Ett bekymmer jag överför till nästa vecka. Ikväll är det kalas som gäller. Kräftor och mjuka hälar. Samt en tårta av maräng. Sämre kan man ha det, som vi brukar säga på sociala medier.


onsdag 9 augusti 2017

Ett tröttsamt liv och hjortronsylt på en våffla


Vad ger jag min mamma på hennes födelsedag? Inga köpta prylar, tänkte jag och bakade en vinbärskaka.  Slog henne en signal och meddelade att om en liten stund kommer stortvillingarna och jag för att hämta henne.

Hon är så trött, min mamma. Men det är befogat att känna trötthet då någon fyller 84 år. Fast den konstlade trötthet mamma numera dras med känns onödig. Påverkad av tuffa behandlingar gör själva livet tröttsamt.

Sex timmar var mamma hos oss. Av tröttheten märktes inget. Tvärt om. Så pigg var det länge sedan jag såg henne. Den bästa födelsedagspresent jag kunde ge.Vinbärskaka med vaniljvisp, sushilunch och mer vinbärskaka. Samt umgänge med barnbarnsbarnen.

Min fina vän Ariann anslöt sig till oss. De talade om mammas sjukdom. Lugnt och stilla. Kanske Arianns profession som specialsjuksköterska kom till godo. Eller Arianns lugna, sakliga inställning till livet. Det är svårt att veta. Tror dock att mamma kände sig tillfreds med att få tala med någon utanför sjukhusväggarna. Någon som förstår men inte ställer diagnoser, sticker kanyler och kopplar dropp samt skriver remisser. Bara lyssnar in situationen och säger "Ge inte livet till dagen utan dagen till livet".

"Jag behöver inte klättra i berg", säger mamma. "Men jag tänker på hur din pappa och jag åt våfflor med hjortronsylt och vispad grädde på min födelsedag. I Grövelsjön".
Hon ler åt minnet. Jag ler tillbaka och tänker att vad bra att ni åkte till Grövelsjön och åt våfflor med hjortronsylt och grädde varje år i augusti.

"Tack för den här födelsedagen, den var fantastisk", sa mamma när jag körde henne hem till sig.
Är glad över att jag inte köpte någon pryl, paketerade in den i presentpapper och färgglada snören.
Jag gav henne istället den här dagen. En dag då tröttheten för tillfället gav vika.

tisdag 8 augusti 2017

Att borra med maskin och att lyssna på en gammal afrikansk radio


Största delen av den här veckan kommer vi att umgås med stortvillingarna. Glappet mellan förskola och frita måste fyllas upp och det är då som farmor och farfar kommer in i bilden.
Sju timmar gemensamhetstid. Varje dag. Med allt vad det innebär.
Jag är ingen person som ohämmat kastar mig ner i marknivå för att leka. Har aldrig varit det, varken med våra barn då de var små eller med våra barnbarn. Däremot läser jag gärna sagor eller sitter helt stilla och låter mig underhållas av deras leklusta. En bisittare helt enkelt. Finns till hands då det behövs. Baka, åka på picknick eller upptäcka nya sevärdheter är däremot något jag gärna gör tillsammans med barnen. Men inte leka.

En bräda och en borrmaskin från makens snickarbod underhöll barnen medan jag satt på förrådstrappan och tittade på. Samt medlade. "Borra tre gånger var, då blir det rättvist". Rättviseförmedlingen talade och barnen lyssnade. Borrade brädan full med hål till dess att de tröttande. Då åkte min gamla afrikanska radioapparat fram. Den som drivs av solsken. Skvalmusik blandat med prat. Med korta uppehåll på grund av moln som drog fram och skymde solen.

Lunch och kusinträff. Hela styrkan samlade förutom stortvillingarnas lillebror som håller på att skolas in på dagis. Nybakad kaka där småtvillingarna och deras storasyster hjälpt till att röra i beredningsskålen. Jag såg ett bildbevis på att deras mamma som hade huvudansvaret gällande kakbaket nallat av smeten.

Denna första dag som dagbarnvårdande farmor har förlöpt utan några som helst missöden. Inte heller har barnen lidit av tristess. Ändå kan jag känna en lätt frustration över att inte vara tillräcklig. Att inte hålla hög nivå med roa och underhålla, att barnen ska ledsna och vilja åka hem. Det bästa är nog att jag inte skapar mig en massa föreställningar hur det ska bli utan låter det bli som det blir. Plocka russinet ur kakan samt låta barnens behov få styra. Jag slipper ju vardagsbestyren och föräldraansvaret. Det räcker tydligen med att plocka fram en bräda och farfars borrmaskin för att barnen ska känna sig nöjda. Och om inte det vore nog så finns min gamla afrikanska radio som drivs av solsken att ta till. Förutsatt att det inte blir regn...


söndag 6 augusti 2017

Tjuvfiske och en återkommande skiva


Utanför vårt fönster blommar ljungen. Beviset på att hösten är i antågande. Det häftiga regnet med tillhörande åska som just nu piskar på taket förstärker känslan. Samt att björnbären mognar. Ett efter ett. Inom en snar framtid kommer jag att kunna koka sylt.

Kanske dags att beställa hem det där julhandarbetet i korsstygnsbroderi handabertsgurun Margaretha så ihärdigt försöker få mig att köpa. Tidigare ville Margaretha att jag skulle köpa en materialsats till en broderad duk föreställande talgoxar vilket jag ideligen avböjde. Så småningom gav Margaretha upp men nu har hon börjat om med tomtar och domherrar som broderade motiv.

På de sociala medierna har sommarbilderna ersatts av kokta kräftor dekorerade med kraftig krondill. Också maken och jag har kokta kräftor. Närmare bestämt två kilo. Svenska. Nykokta av en vän som överräckte burkarna med orden "tjänster och gentjänster". Vilken lyx trots att maken endast ägnar sig åt att pilla köttet ur klorna. Kräftor är inget som han föredrar framför annat. Till skillnad från mig.

Som barn var jag med min pappa och farfar på kräftfiske. På den tiden blev fångsten riklig. Burarna fylldes till bredden då de drogs upp ur det tilldelade fiskevattnet. Men mycket vill ha mer varpå pappa och farfar med mig i släptåg begav sig ut på förbjudet vatten.
Jag blev strängeligen åthutat att hålla tyst, speciellt inte säga något till mamma. Vilket jag i min iver över fyllda hinkar glömde bort.
Det hela slutade naturligtvis med stort rabalder. Mamma hotade med polisanmälan och åtföljande skilsmässa. Hon ville inte befatta sig med varken min pappas eller farfars tjuvfiske ej heller vara äkta maka åt en förbrytare.
Stormen bedarrade och gråtande kokade mamma kräftorna. Inte på grund av att det var ett byte på olaglig väg utan för att hon sin vana trogen alltid grät då hon kastade levande djur i kokande salt dillspad. Det stred mot hennes natur, förkunnade hon med allvarlig min.

Det var en mäktig syn då pappa åt kräftor. På något märkligt sätt hade han lärt sig skala kräftorna direkt i sin mun. Han sög i sig spadet och sedan öppnade han munnen och lät kräftan landa i det mörka gapet. Bara de röda smala kräftbenen spretade ut vid mungiporna. Några rörelser med käkarna och sedan landade de tomma kräftskalen på tallriken. Pappa smackade njutningsfullt innan proceduren upprepade sig. Jag har aldrig senare i livet sett någon hantera skalandet av kräftor på detta vis. Och kommer troligtvis aldrig någonsin att få uppleva det igen.

Själv skalar jag kräftor som alla andra. Äter dessutom precis allt utom den svarta tarmen och gôrblåsan. På fredag är det dags att avnjuta delikatesserna. Då går vår årliga kräftskiva av stapeln. I år blir det inga mjuka och lätt fadda kräftor från Turkiet. I år blir det närfångat och närkokt.

fredag 4 augusti 2017

Planka i skumrasket och Hotell Gripen


De första dagarna i augusti månad har förflutit. Tiden står aldrig stilla.
En bekant sa att hon, trots sin höga ålder på 55 år, kände att det fanns så mycket kvar inom henne som hon vill kasta sig in i. Utforska, uppleva, skapa nya kontakter, besöka nya platser, skriva fler böcker, ja leva som om hon fortfarande var ung.

Jag log inombords. Inte ironiskt utan för att jag själv har samma känsla. Så kan jag tycka att 55 år inte är någon så pass hög ålder att upplevelseförmågan är förbrukad. Tror att den alltid kommer att finnas kvar så länge orken, lusten till nyfikenhet, vetgirighet och välbefinnande finns där som en drivkraft.

Själv har jag tagit det lugnt denna vecka. Dagen har fått vara den bestämmande faktorn. Tillsammans med maken, solen och det senkomna regnet. Dess emellan har min dator varit det arbetsredskap jag nyttjar. Inget annat.

"Vilken rolig vecka det har varit", sa maken under gårdagskvällen.
Regnet smattrade på vårt hustak. Vi låg sida vid sida under täcket, kände sömnen komma och tynga ner våra ögonlock.
Tillsammans har vi tagit vara på tiden. De här första dagarna i augusti. Besökt okända platser, pratat med okända människor och fått kunskap om historiska händelser.
Jazzkväll i Mem, sett obegriplig konst, studerat gamla järnspisar och gravvaser. Åkt veteranspårvagn där guiden berättade att det finns över 2000 planterade lövträd i Norrköpings promenader. Och att det fula polishuset i Norrtull kallas Hotell Gripen. Ätit planka sittande i skumrasket på en pub och njutit av solens nedgång utanför vårt fönster.

Idag har jag lämnat ifrån mig ett nedskrivet papper. En påminnelse om livets förgänglighet. En annan hand än min höll i pennan. Lät orden fylla raderna.
Jag har blivit ombedd  att förvalta pappersarket under en tid för att sedan överlämna det i rätta händer när tiden är mogen.

Fram till dess att jag själv står på nedersta trappsteget av livets trappa ska jag fortsätta vara nyfiken, vetgirig, lysten på upptäcktsfärder och njuta av synen då solen färgar himlen utanför vårt fönster. Medan tid är finns alla möjligheter.  Kanske en barriär så småningom reser sig mellan mig och livet som ett hinder jag inte kan ta mig över. Då kan jag tänka att jag hann i alla fall åka spårvagn i Norrköping. Veteranspårvagn!