Summa sidvisningar

måndag 31 juli 2017

Vilse på rälsen och en kollega från Kina


Idag har jag postat ett brev. Ett riktigt brev, skrivet på papper. Liggandes i ett kuvert med frimärke i högra hörnet hoppas jag att det inom en snar framtid når mottagaren. Men inget är säkert med postgången. Eller med något annat heller vill jag låta påskina. Ett tåg från Stockholm med destination Norrköping har lyckats köra vilse och hamnade i Gnesta. En bedrift, sanna mina ord. Jag som i min okunskap trodde att det var helt omöjligt att köra vilse på rälsen. Vilket maken bedyrade är fullt möjligt. Vis av erfarenheten efter den gången vår dotter och han trampade dressin i Värmlandsskogen.
Efter ihärdigt jobbande med pedalerna kilometer efter kilometer kom de slutligen till rälsvägsände vilket var bort i stôll. Det hela kom an på att de vänt kartan upp och ner så det blev bara att snurra på ekipaget och trampa mot det håll de kom ifrån. Nu verkar det helt uteslutet att dagens moderna lokförare kör efter karta, det borde finnas andra mer tillförlitliga system. Kan jag tycka. Men som sagt, inget är säkert.

Nu hamnade jag själv på ett stickspår, min skrift skulle handla om brev så jag återgår till ursprungsplanen.
Det bästa jag vet är att få ett hederligt brev på gammalt manér. Dess värre händer det numera ytterst sällan. Undantagsvis brev innehållande räkningar. De kommer ofta, speciellt i slutet av månaden.
Mejl däremot får jag dagligen, från kända och okända håll.
Jag har ställt in min mejl så skräppost hamnar direkt i skräpboxen. Men det finns rackare som lyckas smita mellan barriären. Då gäller det att vara försiktig och studera avsändaradressen med yttersta noggrannhet.

Idag kom ett sådant mejl där nyfikenheten tog överhand. Ingen bifogad länk så jag fann det harmlöst.

"Besta fru Gud Carina" löd inledningen. Smickrande måste jag erkänna.
"Min koliega kines and me hyres en dödlig slakting med arv on fonder. Du var utvald att dela arv for du tror mycket gud och barnhem. Vanlig skriv ditt nationellt id-handling, nummer till bank och kod. Pengar in konto samma dag för du stå som anhörig utan släkting".

Sannerligen mycket förvirrande läsning. Nigeriabrev, skrivet från något av världens alla hörn, tänkte jag. Samtidigt som jag funderade över hur mycket pengar som jag, upphöjd till Gud, egentligen skulle erhålla. Vad barnhemmet anbelangar kan de få den största delen av summan bara jag får reda på vilket barnhem som skribenten åsyftar.
Tyvärr är jag ganska dåligt bevandrad med hur fonder fungerar. Det är makens område så jag får rådgöra med honom. Eller den kollegiale kinesen. Någon av dessa två får bli mina ekonomiska rådgivare i arvsfrågan.

söndag 30 juli 2017

En spegelbild av sig själv och Dolphs kalkoner



Genom hela min skoltid plågades jag under matematiklektionerna. Orden dyskalkyli var troligtvis inte uppfunnet eller så ansåg min fröken att jag enkom var obotligt dum i huvudet. Siffror blev till en enda hoptrasslad härva som jag inte visste hur jag skulle hantera.
Otaliga var de timmar som min pappa lade ner på med att lära mig multiplikationstabellen.
Enligt honom var det grunden till allt matematiskt, kunde jag tabellen skulle jag klättra högt på karriärstegen. Jag ylade och tjöt, försökte räkna ut med hjälp av mina nagelbitna fingrar för att få ekvationerna att gå ihop. Försäkrade min pappa att jag inte ville göra karriär, såg vädjande på fröken som tappade tålamodet och till sist ställde mig i skamvrån. Till mina klasskamraters stora förtjusning. Visserligen fattades dumstruten men förnedringen var ändå total.
Pappa gav till sist upp, klappade mig på huvudet och sa att det finns räkneapparater samt att det skulle bli folk av mig också. Trots oförmågan till matematisk inlärning. Pappa har genom min uppväxt stöttat mig och trott på mina övriga förmågor. Han visade alltid sin stolthet över sin flicka. Även när jag blev vuxen. Ända fram till sin död. Timmarna innan han slöt ögonen för gott låg han på rygg i sin säng och arrangerade en skidtävling i vilken jag var med och skidade. Hans fasta övertygelse var att jag skulle stå högst upp på prispallen. Han slutade aldrig att visa sin stolthet och att han trodde på mig. Trots att jag inte kan räkna ut matematiska tal.

I vår moderna tid är det inga större problem att inte kunna räkna. Vi bär ständigt med oss redskapen som en hjälp i vardagen. Jag skäms inte längre över min matematiska okunskap och tänker att det finns det som är värre. Som att vara ansiktsblind, till exempel. En kvinna jag känner kan inte avgöra vem jag är då vi träffas trots att vi känner varandra mycket väl. Jag måste alltid säga mitt namn innan hon förstår. Har jag däremot min fotoryggsäck på mig känner hon igen mig direkt men inte på grund av min ansiktsbild utan av ryggsäcken.

Då och då tittar maken och jag på film. Ofta händer det att jag inte vet vilka skådespelarna är. Känner väl igen deras ansikten och röster men kan inte placera dem i raden av skådespelare i skådespelarlistan.
Maken och jag gissar och stundom småträter om vem skådisen heter. Som i går kväll. Maken hävdade att det var Peter Stormare medan jag envisades med att det var Arnold Schwarzenegger. Vår vana trogen fotade vi av personen i fråga från teverutan och sände bilden till vår son. Han är en rik källa att ösa ur ty han vet namnen på dem alla. Resultatet av utfrågningen landade på Dolph Lundgren.
Vilken maken visste hela tiden men inte kom på det. Därför drog han till med Stormare.

Nu kan det gå an att inte känna igen skådisar. Det är inget att göra något större väsen av. Visst kan det bli upphov till pinsamheter som den gången  Cecilia Frode klev ombord på ett tåg och satte sig mitt emot mig. Jag morsade glatt i den tron att jag kände henne väl. Påpekade att det var länge sedan vi möttes och frågade av ren artighet hur det stod till med hälsan.
Måste ändå tillstå att det är värre att inte känna igen sina familjemedlemmar, släkt, vänner, grannar och värst av allt, sin egen spegelbild.

För övrig kan jag inte redogöra för vilken kategori av film Lundgren spelade med i under gårdagskvällens film. Stundom lagade han mat så det kan möjligtvis ha varit en matlagningsfilm. Dessvärre med många våldsamma dödsfall inblandade i smeten. Eller så var det en form av naturfilm eftersom det fanns många kalkoner med i manuset.

lördag 29 juli 2017

Köttets lust och gamla spisar


Gårdagen hade en äventyrlig anda över sig. Ett jobb i Rejmyre slutade med supé på Vikbolandet. Vid min sida fanns maken och då han följer med mig på uppdrag förgyller det hela tillvaron. Dessutom blir det sällan en resa från hemmet till jobbet tur och retur då han är med utan vi passar på att utforska nya platser.
Denna gång gick resan över Sörmland. Visserligen är Katrineholm och Nyköping inga för oss främmande orter, däremot är vi inte så välbekanta med Nävekvarn. Ej heller är Vikbolandet obekant där vi tidigare haft vår hemvist under fjorton års tid.

Katrineholm bjöd på sin bästa sida. Solsken och läckra bakverk. Meningen var att vi skulle inmundiga var sin räckmacka men då priset visade sig vara 105 kronor per stycket avstod vi och lämnade istället plats för var sin bakelse á 39 kronor stycket.
Stora Djulö är en medeltida herremansbostad, numera ortens inneställe där det serveras både mat och underhållning. En man grabbade tag om min arm, frågade om vi ville gå på en gratisunderhållning som Katrineholms bibliotek stod bakom och som vilken skulle handla om dinosaurier. När jag tackade nej såg han besviken ut. Dinosaurieskötaren hade rest ända från Småland, fortsatte han och såg vädjande på mig. Beslutet stod fast, mannen suckade och trodde att det säkert skulle komma 500 personer. Jag hoppas att han inte blev besviken i sitt antagande.

Färden gick vidare till Nyköping där vi sakta mak strosade längst med Nyköpingsån vilken är 157 kilometer lång och flyter genom hela Sörmland. Dock gick vi endast genom den del av flödet som sträcker sig genom stadsdelen.
Plötsligt stötte vi på ett konstverk. Maken antog att den huggits ut direkt från trädstammen meden jag själv ställde mig tveksam. Till konstverket hörde en inskription med texten:
"Hanen spänns, remmar sträckes när köttets lust finner rov".
Vi studerade konstverket och kunde inte få något sammanhang mellan konsten och texten. Erkänner att det verkade aningen förvirrande men att det med all säkerhet hade med konstinstallationens utförande att göra fast vi inte begrep oss på det. Konstnärer har en förmåga att låta betraktaren bilda sig egna uppfattningar omkring deras verk. Därmed lämnade vi text och skapelse med vår gemensamma tolkning omkring ord och den fint mejslade skapelsen.

Nävekvarn var även det en trevlig upplevelse. Där serverades saffranspannka av en yngling iförd ett käckt förkläde. I brännvinsbränneriet hade det för länge sedan bränts klart och där stod nu järnspisar uppradade för allmän beskådning. För endast 20 kronor fick vi se hur länge vi ville på spisarna men tidspressen över att hinna med Skenäsfärjan via Bråvikens vatten till den väntande Vikbolandsbuffén hindrade oss från att stanna någon längre tid.

Min fasta övertygelse är att utflykter behöver inte vara allt för påkostade. Det räcker med att bege sig till relativt närbelägna orter för att nya betraktelser och händelser ska ge extra skimmer över vår dag.





torsdag 27 juli 2017

Ont i fyra magar och gamla ullstrumpor


Häromdagen träffade jag Åke. En spänstig pensionär som promenerar sex kilometer varje dag. I ut och skur. År in och år ut.
Han brinner för friskvård och försöker dra med sig gemene man i hans ålder och äldre för att de ska få ett längre liv. Det är Åkes fasta övertygelse, motion förlänger livet. Det räcker med att sitta på en stol och sträcka armarna mot taken så plussar det på livet med en dag. Minst.

Jag är glad över att Åke inte frågade mig hur mycket jag motionerar. Jag, en dam i mina bästa år, borde nog röra på mig mer än vad jag gör. Inleder med liv och lust olika sorters träningspass men lika snabbt som de uppkommit så försvinner armhävningar, knäböj och språng på stället tillsammans med min brist på motivation. Försöker trösta mig med att jag varken är sjuk eller äter några som helst mediciner. Former och fasthet på sina ställen har jag också så det duger.
Jag får nöja mig med att leva den tid jag blivit tilldelad, det är inte mer med det.

För att återgå till Åke. Förutom sina stärkande promenader ser han som sin nykomna livsuppgift att plocka upp tomburkar som folk kastat omkring sig. Vännerna förfasar sig. De skulle aldrig komma på tanken, dessutom kan någon bekant se hur de plockar upp en burk värd en krona och tro att de plötsligt blivit fattiga.
"Jag gör det för kossornas skull", säger Åke och jag kontrar med att upplysa honom om att det inte finns så många kor på gatorna i Finspång.
Han ser strängt på mig. Håller trots allt med om att Finspångs gator är fattiga på kossor. Men ändå. Kan folk kasta tomburkar på Finspångs gator kan de också kasta burkar på bondens gärden. Burkar som sedan följer med i slåttermaskinerna och bli vasst i fodret. Med förödande konsekvenser som följd.

Jag håller med Åke. Nickar i samförstånd och tänker på våra barnbarn som är Miljöspanare. En uppgift som förärat dem körkort i miljöspaning.
Det tar naturen 200 år att bryta ner aluminium. Att spotta ut ett tuggummi, så som de flesta av oss gör, tar 25 år men rekordet tar nog en fiskelina. Den försvinner först efter 600 år. Till skillnad från toalettpapper som har en nedbrytningstid på upp till 4 veckor. Ullstrumpor tar däremot 5 år. Kan vara bra att veta om någon tröttnar på sina gamla ullstrumpor och väljer att kasta bort dem i någon skogsbacke.

Själv har jag blivit en fena på sopsortering. Tack vare våra förnämliga soptunnor Norrköpings kommun kört till kommuninnevånarnas tomter. Ibland gör kommunen goda insatser, det gäller bara att som god medborgare hänga på och inte kasta sopor hur som helst.






onsdag 26 juli 2017

Att tämja en talgoxe och konsten att vara trygg


Mitt i rosendoften har jag tagit mig en välbehövlig vila. Stängt ute IT-skandalen, regeringskrisen, löften och bortförklaringar.  Det styrande skeppet som är på väg att sjunka till botten med samtliga inblandade ombord. Utan livväst och överlevnadsmöjligheter. Så som det för stunden verkar vara.
Möjligt att vi vaknar upp i morgon bitti med en ny regering.

Uppe på allt elände har Miss Li druttat i spat. Mitt under pågående konsert. Och en vårdare har satt kaninöron på en brukare och lagt ut konstellationen på instagram. Det finns inte längre några roliga nyheter utan enkom sådana som gör sinnen nedstämt.  Då kan det kännas skönt att vila bland rosendoft.

En nyhet av det mer personliga slaget är att jag idag har inlett projektet "att tämja en talgoxe". Då maken och jag satt vid utomhusmöbeln och åt överbliven pannkaka med socker och smör kom en talgoxe flygande. Den sträckte fram sina smala ben och landade mitt i smörbyttan. Genast omgående beslutade jag mig för att få den att äta ur min hand. Då pannkakan var slut försökte jag med bröd. Nu förstår jag att det är ett långsiktigt och tålamodsprövande projekt. Men det gäller att inte ge upp så där på direkten.

Det är dock lätt att ge upp om det bär emot. Vilket jag ofta säger till våra barnbarn. Speciellt till stortvillingflickan som har en förmåga att påstå att hon inte klarar det hon satt sig i sinnet. Antagligen har hon blivit påverkad från något håll att inte klara av det hon vill försöka sig på.
"Testa", säger jag till henne. "Du vet ju inte om du klarar det innan du har provat".
Kanske blir det lätt så när något inte riktigt är så som det ska vara. I hennes fall en medfödd cp-skada som gör att benen inte riktigt hänger med. Men att hindra henne från att utnyttja de förmågor hon har tror jag innebär en begränsning för henne.

Med detta påstående relaterar jag till vår dotter. Varken jag som mamma eller maken som hennes pappa har någonsin satt oss på tvären då hon velat testa nya utmaningar. Enda gången jag sa ifrån var när hon ämnade åka runt i Europa sittande bakpå en motorcykel. Konflikten blev genast ett faktum och maken kände sig nödd och tvungen att bryta in. Resan blev således av och lugnet lägrade sig. Förutom i mitt inre. Det återfanns sig då jäntan helskinnad var hemma från äventyret. Kanske berodde min ängslan inte enbart på hennes grava synskada. Jag hade nog slagit i bromsen även om hon varit seende.

Dotterns hästar har passerat revy. Varje gång hon sålt sin häst har jag dragit en lättnadens suck. Till det varit dags för nästa ök. Eller som den gången då hon provkörde sin brors moped. Eller klättrat på klättervägg. Testlistan över vad hon kastat sig in i kan göras hur lång som helst, ibland med inslag av blodvite, en utslagen framtand, skador vid ett fall från en cykel, en bruten arm och skållade lår uppkommet från kokande vatten. Men vi har aldrig hindrat henne från att försöka. Men det viktigaste av allt, hon har aldrig hindrat sig själv från att testa de utmaningar hon kastat sig in i. Därför står hon där hon står idag, stark, trygg och modig vad som än händer.

Så tänker jag att det även ska vara för stortvillingflickan, vår dotters brorsbarn, den dag även hon är vuxen. Att ingen hindrat henne från att bli stark, modig och trygg. Trots sitt medfödda handikapp.

.



tisdag 25 juli 2017

Värdet i uttalade ord och en svävande fågel


Det händer att jag söker i mina dagböcker för att se efter hur min dag såg ut för ett antal år tillbaka i tiden. Oftast blir det en läsning där jag känslomässigt kastas fram och tillbaka. Glädje blandas med sorg. Flydda tiders saknad, upplevelser som aldrig kommer tillbaka. Upplevelser som jag kan känna borde vara ogjorda, uppsatta mål dit jag kom ända fram eller mål som aldrig blev nådda. Små händelser och stora, vardagliga ting och festliga tillställningar. Nya kontakter och brutna. Människor i en ständig ström, vissa för alltid kvar i mitt hjärta medan andra bleknat bort. Bildat en suddig ansiktslös massa. Röster som kommit och försvunnit, vissa för alltid.

Precis idag för tre år sedan var småtvillingarnas storasyster hos oss på besök. På håll hörde vi glassbilens glada trudelutt. Den som pålyser att något gott är på gång.
"Glass", sa vi till varandra, barnet och jag. Ett ord och en enda tanke som fogades samman till en enighet.

Vi stod på vägen utanför vårt staket. Hand i hand. Förväntansfulla inför det som komma skulle. I ett dammoln bromsade glassbilen in och ut hoppade chauffören. Glad och igenkännande. Bilen full av olika sorters glass, bara att välja från den uppsatta skylten på ekipaget baklucka som med text och bild visade utbudet.

"Du har världens bästa mormor som köper glass åt dig, va"? sa glassbilsförsäljaren till flickan.
Lika stadigt som greppet runt mina fingrar såg hon upp på honom med sina klarblå ögon.
"Det har jag även om hon inte köper glass", sa hon utan att röra en min.
Glassbilsförsäljaren blev ställd, han tappade ord och såg aningen vilsen ut.
"Får jag isglass"? frågade mitt barnbarn och jag svarade att du får det du vill ha.

Jag kände det som om jag svävade likt en fågel högt över marken där vi stod. En liten händelse och några uttalade ord från en liten flicka som med sin hand i min uttryckte det hon då i den stunden kände för sin mormor.

Under dagen när jag suttit i bilen och tagit mig fram mil efter mil på vägarna har jag tänkt på just den händelsen. Tänkt att jag hoppas komma förbli en värdefull person för den nya generationen som tagit sin plats i vår familj. En mormor och farmor som finns till i både glädje och sorg, framgång och motgång. Att kontakten aldrig bryts även om någon annan till äventyrs vill att den ska brytas. Händer som aldrig glider ur den andres kärleksfulla grepp. Oavsett vad som sker genom livets vindlande labyrinter.

Jag är glad att jag skrev ner det som skedde och sades utanför vårt staket. Den där soliga och varma sommardagen för tre år sedan. Det är det där lilla som betyder så mycket.

måndag 24 juli 2017

Att bemästra min rädsla och röda strimmor som leder till hjärtat


Jag stod framför det elektriska stängslet. Tvekade i det längsta och kom till den slutsatsen att jag är lika rädd för åsnor som för hästar. I mina ögon verkar de minst lika farliga och jag kunde helt enkelt inte förmå mig till att kliva in i hagen där fyra åsnor nyfiket iakttog mig.

Nu är det inte bara hästar och åsnor som skrämmer mig. De flesta djur gör mig nervös, om det inte gäller småkryp vill säga. Eller kor. I alla fall har jag tidigare inte varit rädd för kossor, nu vet jag inte eftersom det var många år sedan jag närmade mig en ko.

När sonen träffade sin sambo sa han lite så där i förbifarten att hon var hundägare. I min naivitet trodde jag lite fördomsfullt att en jänta från staden ägde en liten hund. En sån där som med god marginal får plats i en handväska.
När det så visade sig att det var en pitbull sov jag inte på sju nätter utan låg och funderade över hur jag skulle tackla problemet med min hundrädsla. En rädsla sprungen ur ett hundbett jag i ungdomens dagar råkade ut för.
Helt omotiverat, utan att jag provocerat hunden, flög den på mig och högg sig fast i mitt ena bröst. Bröst som nyss formats passande den minsta behåkupan. Således var jag mycket rädd om mina nyutsprungna behag och såg med stor tillförsikt dem växa och mogna vart efter tiden gick.
Eftersom jag sedan tidiga barnsben också har en obotlig rädsla för sprutor vågade jag inte berätta för mina föräldrar att jag blivit hundbiten. Risken var överhängande att de då skulle ta med mig till distriktsläkaren som i sin tur skulle ge mig något slags motgift i sprutform gällande hundbett.
Sålunda gick jag omkring med ett tuggat bröst och det var inte för än såren började vara som jag kände mig nödd och tvungen att lätta på blusen och visa upp mina skador.
Pappa blev förbannad på hundägaren och den galna hunden medan mamma i vanlig ordning vred sina händer och letade efter röda strimmor som kunde ha letat sig in mot hjärtat. Det skulle då vara förenat med en omedelbar död.

Hela den smärtsamma händelsen ledde varken till röda strimmor, dödsryckningar eller sprutor. Om mamma inte hindrat pappa så hade han med största säkerhet gett hundägaren och hans hund var sin rejäl käftsmäll. Det enda som hände var att jag för alltid blev hundrädd.

Nu visade det sig att sonens sambos hund var fredligt sinnad och vi kom mycket bra överens då vi bekantat oss med varandra. Min sömnlöshet var därmed helt obefogad. För henne kände jag aldrig någon rädsla, ej heller räds jag dotterns ledarhund trots att han stundom har ett kraftfullt strupljud. Vi är de allra bästa vänner och jag är gärna hundvakt då det behövs.
Däremot kände jag mig nervös då jag besökte grannen och deras lilla söta lånehund kom springande mot mig, gläfsande och morrande. Utrustad med Länstidningen motade jag bort hunden allt medan grannarna försäkrade mig om hundens kärvänliga beskaffenhet. Vilket visade sig vara med sanningen överensstämmande så nu är jag inte längre rädd för den gråa lilla tussen.

Däremot är jag rädd för främmande hundar. Och åsnor vilket jag fram till idag levt i ovisshet om. Men nu träffar jag sällan på åsnor så det kommer inte att bli några större problem som inskränker på mitt dagliga leverne.


söndag 23 juli 2017

Lurad av en stare och ett språkligt bruk


Klick, klick, klick, drrrrrrr. Klick, klick, klick, drrrrrrr....
Jag vaknade strax för klockan sex i morse. Hörde hur vår vattenspridare jobbade på.
"Nej", tänkte jag. "Nu glömde maken att stänga kranen igår kväll och nu har vattenspridaren gått hela natten".
Låg stilla och lyssnade, funderade på om jag skulle kliva upp för att gå ut i trädgården och göra en åtgärd. Då kom jag till insikt om att det var en stare som satt helt nära vårt öppna sovrumsfönster och härmade vattenspridaren. De är ena riktiga experter på att härmas, de där stararna. Troligtvis har fågeln suttit i ett träd och memorerat ljudet då vår vattenspridare under gårdagen varit aktiv. I arla morgonstunden passade den så på att praktisera sin nya kunskap. Nöjd med den insikten vände jag på mig och somnade om.

Det går att lära sig härma olika ljud och språk. Gäller både människor och vissa djurarter. Själv är jag ingen språkbegåvning, har utan någon större framgång gett mig i kast med tyska, franska, finska och engelska. Engelskan är det språk jag behärskar även om uttalet haltar betänkligt. Tyskan är som bortblåst, finskan finns det ännu kvar några fraser av men franskan gav jag ganska omgående upp.

På de sociala medierna varnas nu om en man, kommen från ett annat land, som går omkring på gatorna i en stad i en annan kommun än vår. Han närmar sig den inhemska befolkningen och gör några trevande försök att härma vårt språk. Något som är mycket uppseendeväckande, ja rent utav riktigt farligt. Så farligt att mannen nu figurerar under rubriken VARNING.
Han kan säga "Hej, vad heter du"? vilket tyder på att han är ute i onda avsikter.
Den inhemska befolkningen är utrustad med ett vokabulär så som Idiot, djävul, galning, peddo, avskum, pack och utvisning. Ord som nyttjas flitigt i den sociala tråden.
Men den enträgne mannen fortsätter sin vandring på okända gator och försöker härma okända människors inhemska språk. Det är rent utav förfärligt och kommer helt och hållet an på att många av oss inhemska röstar på fel parti.

Vi inhemska är så uppfostrade att vi tror gott om våra egna, vi som inte skiljer oss i någon större utsträckning från mängden. Därför är det förvånande att en inhemsk kvinna överlämnade bilnyckel till en man som till viss del lärt sig härma, förstå och uttala vårt språk. Bilen skulle provköras och det blev en så pass lång provkörning att kvinnan som stod kvar på plats och ställe för att vänta på sin återvändande bil står kvar där än idag. Fly förbannad, vilket inte är något att undra över.
Åter igen kommer hjälpen av vårt vokabulär till nytta på de sociala medierna. Den lömske bilprovaren har hängts ut med bild, namn och fullständigt personnummer. En av oss inhemska har till och med gått ytterligare ett steg längre och tagit fram adress och lägenhetsnummer till biltjuven så alla ska få veta vem han är. Inlägget delas hej vilt och alla tycker synd om kvinnan som lämnat ifrån sig bilnyckeln istället för att sätta sig i passagerarsätet och följt sin bil under färden. För henne gäller inte de starka kraftuttrycken, hon har ju inte gjort något fel utan tillhör endast det inhemska folket.

Jag funderar över om hela historien om mannen på okända gator och bilen på villovägar
är med sanningen överensstämmande. Fasar vid tanken om någon av mina närstående eller jag själv en dag får se min nuna i de sociala medierna under rubriken VARNING. Bli delad över hela världen till bestörtning för mina närmaste, övrig släkt och vänner. På lösa grunder dessutom.

Men risken är nog minimal. Jag är ju inhemsk och kan vårt språk med endast en brytning av värmländska och lite östschötska.
 Ty vi inhemska är befriade från skuld, vi röstar enkom på helt fel parti. Och delar det andra säger åt oss att dela på de sociala medierna.

fredag 21 juli 2017

Ett uppriggat tält och All inclusive


De flesta i vår bekantskapskrets har begivit sig till Gotland. Allt genom dokumentation på sociala medier. Resten av befolkningen är ute och campar, enligt SCR Svensk Camping. I husbil men även ett och annat tält slås upp. För frihetens skull, säger camparna och stoppar polletter i gemensamhetsanläggningens duschautomat.

Eller så har det svenska folket begivit sig utomlands för att förbättra på den svenska solbrännan.
All inclusive och hotellets egen pool. Samtliga All inclusive jämförda och bokade till lägsta pris.
Bufféer med lokala specialiteter och glass till barnen. Med en ny fräschör kommer resenärerna hem för att möta den svenska hösten. Där är vi snart. Kvällarna mörknar allt mer och det ånyo blir dags att längta bort till de varma länderna för att på så sätt förlänga sommaren.
Utlandssolbränna slår högre än svensk bränna, tänker jag där jag sitter i den svenska sommaren och vickar med tårna. Ser rallarrosen blomma med Glan som fond. Jag har ingen längtan åt något håll, tycker det är bra som det är. Med den svenska sommaren.

Dock hittade jag ett tält i vårt förråd. Vems det är vet jag inte, inte heller har jag forskat närmare i frågan.
"Kanske vi ska campa", sa maken vid frukostbordet i morse när jag förde det upphittade tältet på tal.
Tanken kittlar. Det var länge sedan vi satte ner tältpinnarna i marken och med gemensamma krafter krängde tältduken på plats. När barnen var små var vi hängivna campare de gånger vi packade tält, sovsäckar, liggunderlag, spritkök och barn i bilen. Det hände att vi slog läger långt från campingplatser med den påföljd att jag kände en ängslan att bli överfallen i nattens mörker. Eller bortmotad av någon nitisk markägare som inte beaktade allemansrätten. Vilken ger tillstånd att campa en natt förutsatt att camparen är rädd om naturen och inte stör nämnda markägare.

Vi tog nästan ett beslut. Om att campa bakom vårt hus. I den händelse att vi börjar längta hem då vi ligger i våra sovsäckar på knöliga liggunderlag. Beslutet kvarstår, vi måste först kolla väderleksrapporten. Vill inte riskera att campa i hällande regn. Den svenska sommaren kan vara förrädisk med sina tvära kast mellan sol och blöta.

Vi får fundera vidare. Tältet ligger där det ligger så tillvida inte någon kommer och gör anspråk på det. Än så länge är det sommar. Vi hinner campa bakom vårt hus när vi väl fattat det beslutet.
All inclusive helt utan någon som helst extra kostnad och lång resväg dessutom.
Sämre kan vi ha det, som turisten säger i sina inlägg under sina bilder på de sociala medierna.

onsdag 19 juli 2017

Kärleken till en gjutjärnspanna och ett upprättat testamente


Efter snart fyrtio år tillsammans består vårt hem av pinaler som vi gemensamt införskaffat. Inget från våra tidigare liv finns i vårt bohag, förutom den svarta stekpannan i gjutjärn. Den fick jag av min mamma när jag som sextonåring packade ihop mitt flickrum och flyttade hemifrån.
Anledningen till denna gåva var att mamma hyste en oro över att jag skulle drabbas av anemi på grund av järnbrist.
"Stek all mat i gjutjärnspannan så får du i dig järn", förmanade hon.
Denna stekpanna jämte en av mig inköpt gul temugg med orange blommor blev således mina allra första hushållsartiklar i mitt första egna hem.
Vart den gula temuggen med orange blommor tagit vägen vet jag inte. Däremot kommer jag ihåg att den så småningom blev naggad i kanten och slutade som pennställ. Därefter är muggens öde dolt i det förgångna.

Jag vårdar min gjutjärnsstekpanna ömt och kärleksfullt. Diskar den aldrig med diskmedel utan drar med lätta tag diskborsten över stekytan samtidigt som jag låter hett vatten rinna över den för att skölja bort flottet. Stundom smörjer jag in den med en skvätt av den finaste jungfruoljan innan den ställs tillbaka i grytskåpet. Där stekpannan av teflon står tillsammans med grytor och kastruller.

Min stekpanna i gjutjärn är min absolut käraste vän i matlagningskonsten eviga labyrinter. Isterbanden blir aldrig så goda som då de muntert fräser i den svarta pannan. För att inte tala om pannkakor. Frasiga och med den rätta färgen smakar  de ljuvligt. Tack vare stekpannans utomordentliga beskaffenhet. Eller pyttipanna, gjort på rester av potatis, kött, lök, fläsk och grönsaker. Till det ett stekt ägg, vändstekt till maken, rinnande gula till mig.

Sköter jag min stekpanna som jag hittills gjort i fyrtiosex år kan den bli flera hundra år gammal. Fortsätta att förvaltas generation efter generation. Om nu någon vill ärva den efter min död vill säga. Kanske hamnar den i återvinningsstationens container för järnskrot. Omvandlas i en gjutprocess till ett motorblock eller ett brunnslock. Anses som produktionseffektiv istället för att konkurreras ut av material av mer modernare slag.

Min välanvända stekpanna i bästa sortens gjutjärn går en oviss tid till möte den dag jag inte längre vakar över den. Funderar över att upprätta ett testamente där testamentstagare är våra barn. De kan ha delad vårdnad av stekpannan. En vecka i taget. Byte på måndagar. Allt nedskrivet och undertecknat av mig för att förhindra någon uppkommen vårdnadstvist.
Dessutom är de uppväxta med stekta rätter ur just den här stekpannan av gjutjärn vilket kan bidra till ett visst affektionsvärde.

Alla borde ha rätten att äga en stekpanna i gjutjärn!


tisdag 18 juli 2017

Gräsklipparmannen och fem cm över svålen


Vår trädgård är en blandning av en villatomt och vildvuxen vegetation. Maken och jag vill ha det så, det är en del av charmen vilket vi trivs med. Runt huset växer blåbärsriset och när bären är plockade ger de oss ett helt vinterförråd av blåbärssylt. Bekvämligheterna vet inga gränser. Sittande på altangolvet med hinken mellan fötterna fyller jag den med blåa bär, reser mig, går in i köket och slänger bären i kitteln.

Dessutom växer det tusensköna i vår gräsmatta. Ogräs enligt vissa, vackra enligt oss. En märklig blomma som liksom viker undan från gräsklipparens vassa och snabbt snurrande blad för att sekunden efter resa sig i all sin prakt och obekymrat fortsätta blomma vidare.
Den mest hängivne gräsmattsägare vill ha gräset cirka fem cm kort och lägger ner mycket energi på att hålla gräset kort och välansat. Håller dessutom mossa, ogräs och klöver stången.  Om naturen själv får bestämma är odling av en enda växtart uteslutet och någon monokultur tillåts inte. Därför bör klöver och tusensköna släppas fria. Om man vill ha en gräsmatta fylld av annat än gräs vill säga. I detta är varje trädgårdsälskare olika beskaffade.

Någon som inte ville ha varken tusensköna eller annat i gräsmattan var den gräsklippande man vi under förmiddagen träffade på.
Maken och jag besökte ett hembygdsmuseum tillika ett byggnadsminne. Medan vi väntade på mannen som jag skulle intervjua satt vi tillsammans med en annan besökare på en bänk. Njöt av solen och den vackra omgivningen. Om det inte hade varit för gräsklipparmannen skulle utflykten ha tett sig fulländad.
Som en vettvilling framförde han fordonet, sittande fast förankrad i sadeln med ett stadigt grepp om ratten. Parkbänkar flyttade han brutalt med hjälp av gräsklipparen krafter, brädor som stod lutade mot en vägg for runt likt ett tappat paket spagetti och det blixtrade när gräsklipparaggregatet körde över dolda stenar.

Damen som satt bredvid oss vred sig oroligt på bänken då gräsklipparmannen närmade sig vär bänk.
"Tror ni att han är riktigt klok i huvudet"? frågade hon oss. Vi svarade att vi inte visste men att han antagligen var aningen hetlevrad i sätt och sinne.
Parkerade bilar låg i riskzonen att bli repade i lacken vilket inte bekymrade gräsklipparmannen nämnvärt.

Till sist fick vår bänkkamrat nog. Hon reste sig och for hem till lugnet i Mjölby medan maken och jag fortsatte att beskåda skådespelet fram till dess att gräsmattan uppnått det sedvanliga fem centimeter i gräshöjd. Då stängde han av motorn och gick för att dricka kaffe. Lugnet lägrade sig över hembygdsmuseet och vi fick en stund av ro innan det blev dags för mig att börja jobba.

Hemma hos oss blommar tusenskönan och gräset det gror. Om en dag eller två är det dags att klippa den gröna mattan.Till  fem centimeter i gräshöjd över svålen om vi vill vara riktigt noga.



måndag 17 juli 2017

En jovialisk värmlänning och en nöjd östgöte


På de sociala medierna går att läsa; Nu, äntligen semester. Eller; Nu är semestern slut, plikten kallar åtföljt av en gråtande emoji.
Ett är då säkert, Sverige står stilla. Det är rent hopplöst att få fatt på de som jag verkligen behöver tala med. Telefonsvarare, mejl och sms ger samma budskap. "Jag är på semester och kan därför inte ta emot ditt samtal/meddelande".

Blicken min mamma gav mig då vi stod framför apotekaren för att lösa ut ett recept talade sitt tydliga språk. Panik och frustration. Läkaren har gått på semester men innan dess skulle han skriva recept. Vilket han dock glömde i glädjeyran över att få hänga undan läkarrocken. Till råga på allt var det den ursnygge grekiske läkaren men nästa gång vi ses är det ytterst tveksamt om vi blidkas av hans vackra utstrålning. Om vi någonsin träffar honom igen, vill säga. Han kanske har rest till Grekland där en vacker flicka väntar. Sverige kan tänkas enkom var en mellanlandning. Läkare behövs antagligen även i Grekland där en fast tjänst tillsammans med den undersköna flickan väntar på honom.
Vid nästa läkarbesök ska doktor Anders ta hand om mamma. En av de sjutton läkare hon redan träffat. Greken inräknad.

Sedan fyra år tillbaka har jag hela 52 veckors semester. Varje år fram till döddagar. Därför behöver jag aldrig planera och hetsa med allt jag annars skulle hinna med på fyra-fem veckors ledighet. Nu har jag dock de senaste 40 åren aldrig haft semester i någon större utsträckning. Endast ett par dagar då och då. Som mest en veckas sammanhängande ledighet som stundom innehöll min huvudsakliga syssla. Arbete.
Nu tar vi dagen som den kommer. Känslan av frihet sitter kvar trots att det gått fyra år sedan vi överlämnade vårt företag i en annans vård och omsorg. Mest njuter jag av morgonen. Vid frukostbordet. Det bord som maken dukar så fint varje morgon medan jag ligger kvar i sängen och funderar över just ingenting.

Helgen har vi tillbringat i Värmland. Trafiken dit och hem var tät. Semesterfirare på väg någonstans. Fullpackade bilar, svajande husvagnar och husbilar med fastspända cyklar i aktern. Själva tog vi det lugnt. Stannade och gjord oss av med lite pengar, utforskade en skogsväg utanför Askersund för att till sist svänga in bilen på gårdsplanen vid vårt slutmål där grillat älgkött väntade. Samt släktens nytillskott, lilla Wilma.

När vi satt i bilen under hemfärden kände jag en stark hemlängtan. Hem till vårt, till våra barn och barnbarn. Det verkar som om de värmländska rötterna inte sitter lika djupt som tidigare. Efter 28 år har jag för första gången släppt taget på riktigt och känner att i Östergötland, ja här hör jag hemma.
Det räcker att åka till vår forna hemby och hälsa på våra goda vänner lite då och då. Med det känner jag mig tillfreds. Den gnagande vemodiga känslan av saknad efter vår gård med den lilla röda stugan är borta. Kanske beror det på det förfall gården numera befinner sig i. Eller så beror det på något helt annat. Några närmare funderingar känns överflödigt, jag är nöjd med att vara en värmländsk östgöte vilket är det viktigaste av allt.

fredag 14 juli 2017

En mycket vass moped och ett grönt vegantåg


Jag och vår dotter var hembjudna till dotterns väninna på eftermiddagskaffe. Med var så klart småtvillingarna och deras storasyster samt ledarhunden. Grannens boxertik försökte omgående få kontakt genom maskorna på det avgränsande uppsatta nätstaketet. Nos mot nos möttes för en kort stund, sedan vände ledarhunden och lade sig tillrätta bland oss andra under äppelträdets svalkande grönska. Kvar stod den snopna boxern, gnällande och smågläfsande till dess att hennes husse sträckte upp en arm i luften och knäppte med fingrarna. Genast sprang hunden till honom och sjönk ner vid hans fötter. Ett hastigt hundmöte som inte ledde till någon fortsatt relation.

Dotterns väninna har nyss köpt sig ett litet hus och jag blev inviterad till husesyn. Ett charmigt hus som nästan påminde om ett hus på den engelska landsbygden. Jag gillade det skarpt. Häftigt möblerat med en blandning av gammalt och nytt. Men så slog det mig, jag såg inte till någon teve. Eller datautrustning. Det som annars är en mycket vanlig syn i våra hem. Kvinnan har en liten son och jag tänkte att han kanske precis som jag får en uppväxt utan televisionsapparat.
I mitt barndomshem kom det inte in någon teve för än jag stod flygfärdig. I mina lekkamraters hem var teven vardagsrummets centralpunkt. Tjock och med en välputsad skärm stod den där, gärna prydd med en löpare och prydnadssaker.

Vad jag minns i dag saknade jag aldrig det som mina kamrater fick sig serverat i svartvitt. När fredagen kom gick jag en trappa ner och ringde på tant och farbror Lindbergs dörr. Sedan satt jag i fåtöljen bredvid farbror Lindberg och vi tittade gemensamt på Familjen Flinta. Tant Lindberg bjöd på kakor och saft. I gengäld klädde jag mig varje Lucia i vit skrud och med ljuskronan på huvudet vilken tändes med hjälp av ett fyrkantigt batteri med tillhörande sladd sjöng jag luciasånger i deras hall.

Jag tänkte att den lille gossen som vi under gårdagen besökte precis som jag skulle klara sig utan någon barndoms teve. Han kan pyssla med annat, skapa sina egna fantasier och berättelser. Få ett eget kreativt tänkande som kan överföras i bilder och ord.

Hans mamma gick in i köket för att hämta mer saft. Vi andra satt kvar under äppelträdet och väntade.
"Vill ni se min moped"? frågade pojken."Den är väldigt vass och låter så högt att ni får hålla för öronen".
Genast blev jag förvirrad. Ingen teve men en vass moped, kanske till och med trimmad, det har mamman köpt till sin lille son. Hur kunde det ens vara möjligt?!
Vi ville se den vassa mopeden, självklart ville vi det. Vår dotter frågade dock om han inte menade en gräsklippare, en sådan där liten i plast som brummar och som lämpar sig för barn som vill leka att de klipper gräs. Nej, en moped var det, inget annat.
Gossebarnet travade iväg och försvann bakom kökstrappan. Vi var spända och förväntansfulla över vad vi skulle få se.

Så kom han då med sin moped. Visade stolt fram den varpå småtvillingarnas storasyster utbrast;
"Men det där är ju en sån där som man använder vid blåbärsplockning"!
En röd och lagom stor bärplockare var pojkens moped. Vass och högljudd. Vilket bevisades då han körde den fram och tillbaka på gräsmattan. Vi höll för öronen, ty en sådan vass och högljudd moped hade vi aldrig tidigare skådat.

Innan förevisningen av mopeden berättade pojken att han tidigare på dagen åkt med ett vegantåg. Det var grönt och han hade rest med det från Stockholm till Norrköping. Den gossen behöver ingen teve för att få hjälp på traven med att skapa egna historier. Det räcker med en bärplockare och ett grönt tåg för att få hans omgivning att bli glad.


torsdag 13 juli 2017

Spontanbesök och ett namn med stjärnglans


Det knastrade i gruset utanför vår ytterdörr. Där stod grannarna, inställda på att göra ett spontanbesök hos oss. Kaffe, kaka och vispad grädde tillsammans med goda samtal bidrar i all enkelhet till en trevlig kväll.

Grannfrun jobbar på Skatteverket. Där har hon bråda dagar nu när det är fritt fram att byta sitt namn efter den nya personlagen som trädde i kraft den 1 juli. Eller lägga till något eller några extra namn.Vissa  kvinnor vill ha mansnamn och män vill heta som kvinnor gjort i alla tider. Eller helt enkelt byta till något namn som någon alltid trånat efter att få heta. För enkom 250 kronor går det att ändra inte enbart en gång utan flera gånger om så önskas. Dock finns det vissa regler som måste följas. Det går inte att ansöka om att få ett mellannamn men den som redan har ett sådant får behålla det, ta bort det eller helt enkelt låta det gå in i efternamnet och således få ett dubbelt efternamn.

Själv är jag glad över det namn mina föräldrar gett mig och har inga planer på något namnbyte. Och jag hoppas att våra barn är nöjda med de namn vi gett dem. Vi har i alla fall inte hört några klagomål framföras.

Det skulle vara intressant att veta hur många gånger jag sagt mitt namn sedan jag som barn lärde mig uttala det.
"Jag heter Carina". Det känns bra att säga. Tycker det är ett mycket fint namn.
Dessutom mycket gammalt. Redan på 300-talet fanns det en Carina vilken var en kristen martyr som skulle komma att bli helgonförklarad. Minsann!
Carina letade sig till Sverige på 1800-talet men det blev inte populärt att döpa sina flickebarn till Carina för än på 1960-talet. Mina föräldrar var således lite före i tiden.

Vissa Carinor hävdar att namnet betyder vacker. Det får stå för dem. Själv hävdar jag att det betyder kär för det är så jag lärt mig. Från latinskans carus som betyder just kär. Naturligtvis har ett sådant klingande namn som Carina kejserliga rötter och är sprunget ur Carinus som var en dåtida kejsare.
Alla Carinor kan också känna sig stolta över att även kunna förknippas med en av stjärnhimlens ljusstarkaste stjärnor, Kölen, som betyder Carina på latin. Går att skåda i den östra delen av Vintergatan.

Så varför hitta på att byta bort namnet Carina mot något annat? Ett namn som både är kejserligt och har stjärnglans.
För övrigt finns det en person som skickat in sin ansökan till Skatteverket om att få inte mindre än 40 förnamn. Verkar besvärligt enligt min åsikt. Inte minst med tanke på hur alla namn ska få plats i passet. Eller komma ihåg vad man egentligen heter.

"Hej, jag heter Carina". Vilket jag är mycket glad över!

onsdag 12 juli 2017

En stinkande kärlek och kniven i hjärtat


När klockan ringer i arla morgonstund och jag får pallra mig upp för att köra stortvillingarna in till dagis i Norrköping blir dagen utrustad med betydligt fler timmar än brukligt är. Vilket i sin tur medför en viss hög verkningsgrad av snabbt genomföra åtaganden. Redan klockan tio på förmiddagen var allt färdigställt och därefter blev tiden endast min egen. Vilket sannerligen inte tillhör vanligheterna.

Vad passar då bättre än att koka en kopp kaffe, skära upp en rejäl bit röda vinbärskaka och sjunka ner i trädgårdsmöbeln med en bok. Den litteratur jag nu hänger mig åt har titeln Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske.
Inget är omöjligt då kärleken slår till, vilket denna bok bevisar. Den speglar även hur andra människor förhåller sig till udda förälskelser som inte drabbat dem själva.
Trots att mannen i busken stinker värre än en sophög är den kvinnliga huvudkaraktären störtförälskad. Efter en välbehövlig grovrengöring kastar de sig vilt och ohämmat in i det som älskande par vanligtvis gör. Med mycket lyckat resultat.
Att boken är baserad på författarinnans och hennes makes kärlekshistoria gör den inte sämre. Snarare tvärt om. Att det faktiskt finns de som väljer sin käraste med hjärtat trots andras förmaningar.
Min ålder till trots så är det den första kärleksroman jag någonsin läst och jag följer spänt den rafflande upplösningen. Måtte den blir lika bra som i verkligheten.

Normalt sett brukar jag ge mig i kast med hårdkokta spänningsromaner. Ju mer invecklad storyn är ju bättre är den. Men nu har jag som sagt lämnat de skrynkliga och frånskilda kommissarierna som oftast dränker sina hjärtesorger i ett och annat glas starkt. De får lösa morden utan min inblandning.

Dock blev jag indirekt inblandad i ett icke fiktivt  mord för snart tjugo år sedan. Detta baserat på ett krossat äktenskap med tillhörande vårdnadstvist. Som sedan åtföljdes av ett brutalt mord. Två små barn blev plötsligt på olika vis föräldralösa.
En dag skickade en nära anhörig till offret mig hela den tjocka luntan innehållande rättegångsprotokollet. Personen i fråga ville att jag skulle läsa det och sedan uttrycka min personliga åsikt gällande domen. Jag bör tillägga att jag tidigare varken sett den mördade, mördaren eller den nära anhöriga. Vi hade således ingen som helst relation med varandra men genom mitt dåvarande yrke kom vi i kontakt med varandra.
Jag lovade läsa men slutade tvärt när det blev allt för obehagligt och närgånget. Det tjocka kuvertet hamnade i en låda och glömdes därefter bort. Fram till idag. Tjugo år senare. Då hittade jag det när jag rev runt i lådan på jakt efter något annat. Nu har jag läst alla sidor och inser att de små barnen idag är vuxna människor. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera hur deras liv blev efter den tragiska händelsen.

Från att älska något hett och innerligt kan kärleken övergå i sådant starkt hat att den som älskat har förmågan att ha ihjäl den som älskat tillbaka. Ibland är livet så svårt att begripa sig på.

tisdag 11 juli 2017

En skyltlös stolpe och långkalsonger med förgylld knopp


Det händer mycket i vårt bostadsområde vilket det som oftast sker då det tillkommit kommunalt vatten och avlopp. Vilket i sin tur medför att nyfikenheten hos allmänheten stegras och vår lilla lite slingrande grusväg nyttjas av icke boende längst med Bäckstugevägen. Det har hos vissa skapat en gnutta irritation och ett beslut om att sätta upp en återvändsskylt klubbades igenom. Kanske skulle det avskräcka någon att i onödan köra ner på vägen om det står klar för trafikanten att det faktiskt är en återvändsgata.

Styrelsens vägansvarige Krister samt min egen make fick det hedervärda uppdraget att montera upp skylten. Gemensamt for de till uppställningsplatsen, maken vid ratten och Krister med skylten i famnen, lika ömt som om det vore ett lindebarn.

Tacksamheten över den uppsatta skylten visste inga gränser. Irritationen lade sig och biltrafiken fortsatte i oförminskad styrka. Men vägföreningen hade dock fått en egen återvändsskylt och det är ju alltid något att glädjas över.

Häromdagen fastnade min blick på stolpen där skylten för ett par dagar sedan suttit. I sin tragiska ensamhet sträckte sig stolpen mot den klarblå himlen. Skyltlös. Någon illbatting har troligtvis haft med sig en liten trappstege och lämpliga verktyg för att helt sonika på olaglig väg införskaffa sig  en egen återvändsskylt. Nu har styrelsen ånyo tagit ett beslut om att köpa in en ny skylt och jag i egenskap av ordförande i vägföreningen har slagit klubban i bordet.

När vi bodde på vår gård i Värmland blev hela byn indragen i en synnerligen fräck stöld av vår svenska fana. Efter en allmän flaggdag vajade fanorna på sina stänger. Vi liksom många halade inte fanan vid solens nedgång, förutom mina svärföräldrar som nogsamt följde flaggandets regler. Alla vi andra blev under natten av med våra fanor så även flaggstångslinor som kapats med kraftig kniv.
Nu hade som sagt mina svärföräldrar helt enligt reglementet halat och omsorgsfullt vikt ihop sin fana samt lagt den i tryggt förvar. Dock hade svärmor inte tagit in tvätten som hängde på tork ute i trädgården. Häpen stod hon om morgonen och spanade upp mot flaggstången där svärfars långkalsonger muntert fladdrade i vinden. Förgylld av flaggstångens guldglänsande knopp.
Svärmor halade ner kalsongerna medan vi andra i byn hjälptes åt att fälla varandras flaggstänger för att med gemensamma krafter trä dit nya linor.

Funderingarna gick varma. Var det en värmlänning eller en närking som i skydd av nattens mörker bestulit en hel by på deras svenska fanor? Mitt i Letälven som rinner genom byn går gränsen mellan Värmland och Närke. Det hela kunde ha slutat med ett smärre krig mellan Närke och Värmland om det inte uppdagats att det var tyska turister som införskaffat sig svenska souvenirer. Turister begåvade med ett visst mått av humoristisk ådra. Med tanke på min svärfars långkalsonger.

måndag 10 juli 2017

Hårdhudade gångexemplar och en jämrande gasström


"Ska vi ha någon julgran i år? Jag menar, nu när vi har så gott om plats".
Maken såg förfärad ut. Poängterade att det fortfarande är sommar och att julförberedelserna bör vänta än ett tag till.
Jag vill dock vara ute i god tid med min planering. Tittar jag på almanackan hugger det till. 10 juli, på fredag har halva den här månaden avverkats. Endast fyra och en halv månad kvar sen är det dags att hugga den där granen. Beroende på om vi ska ha någon eller ej.

Trots allt är det sommar. Jag har sommarfina fötter. Mjuka, lena och släta hälar, perfekt ansade tånaglar och därtill fettinsmörjning av fotsulor såväl som skinnet på ovansidan. Ängshults fotterapi klarar även de mest hårdhudade gångexemplaren. Nu kan jag traska på med lätta fjät.

Som vanligt for jag hemifrån i god tid för att inte missa den bokade tiden hos fotvården.  Så pass god att jag fick köra bort till Glansgruvan, slå av bilmotorn och telefonera bort en stund med min mamma. Som även hon anser att vara ute i god tid är att föregå med gott exempel.
Vi avslutade vårt samtal men ännu fanns tid kvar. Jag öppnade bildörren och satt i mina egna funderingar omkring temat Vara ute i god tid. Kom då att tänka på den gång för väldigt många år sedan då maken och jag varit på en utlandsresa.
I god tid packade vi våra väskor inför hemfärden, lämnade hotellnyckeln och intog en sista  måltid i det främmande landet. Begav oss därefter till flygplatsen för att bli informerade om att vårt plan var mycket försenat. Men som kompensation blev samtliga resenärer bjudna på mat, helt utan extra kostnad. Jodå, så kunde det gå till på den tiden.
Redan mätta inmundigade vi gratismaten bara för sakens skull. Bäst att passa på när det inget kostar.
Dubbelmätta och dästa knatade vi ånyo till flygplatsen där nu äntligen planet stod och väntade. Men säg den glädje som varar allt för lång tid. Nu visade det sig att självaste piloten intagit så pass stor mängd av alkoholhaltiga drycker att två ur kabinpersonalen kom släpande på honom mellan sig. Lade försiktigt ner honom på en bänk mitt bland den publika reseskaran, rättade till pilotmössan som halkat på sned och bad sedan oss alla om ursäkt att detta förorsakat ytterligare väntetid. En ny pilot skulle skaffas fram och det kunde tyvärr dröja ett tag. Jodå, så kunde det gå till på den tiden.

Slutligen landade vi välbehållna på Arlanda flygplats och satte oss därefter i den buss som skulle föra oss hem till Värmland. Med ett litet kaffestopp i en håla som hade ett kvällsöppet fik. Då hade mina dubbla måltider i fjärran land samt flygplansmåltiden börjat göra sig gällande. Gasfyllda tarmar gjorde det besvärligt för mig där jag stod tillsammans med maken samt resterande bussresenärer och köade för att göra rätt för sig i kassan.

"En liten smygare", tänkte jag. "Bara för att lätta på trycket". Och släppte därmed ifrån mig en långdragen och mycket jämrande gasström. Alla blickar föll på mig. Maken log och jag rodnade. Djupt och färggrant.

Detta hade aldrig hänt om planet varit i god tid jämte det att piloten hållit sig nykter.


söndag 9 juli 2017

Tillbaka till livet och småbubblor över kanten



Äntligen! Nu är det fullbordat och vi har flyttat in i vårt nya rum. Klivit ut ur renoveringsbubblan och återtagit det liv som försiggår utanför den.
Vi är numera experter på att skruva ihop möbler. Både till oss själva och till andra. Som vår dotters möbler till exempel.

Nu är vår all vår ork för tillfället förbrukad. Så till den milda grad att vi ombokade vår resa till Värmland. Men kommer inte vi till Värmland kommer Värmland till oss då vi under morgondagen får ta emot och spendera ett par dagar tillsammans med en värmlandsjänta från Kristinehamn. Vår egen resa till vårt hemlandskap är dock inbokad men först ska vi återfå den förlorade energin. Om inte några energitjuvar korsar vår väg vill säga. Sådana finns det tyvärr gott om men med åren har jag lärt mig att hålla dessa på behörigt avstånd. Inser att för dem handlar det enkom om missnöje med livet.

Det är inte endast vi som rumsterat om med vårt boende. Grannen mitt över vägen har färdigställt sitt nybyggda hus och slagit ner sina permanenta bopålar på Bäckstugevägen. Nu fixar de med sommarvattnet och när jag hängde tvätt kom mannen i huset släntrande över vår gräsmatta. Han upplyste mig om att han tog en genväg och jag svarade att allt är tillåtet.
Vilket för mina tankar till den ljumma sommarkväll då det ringde i min mobiltelefon.
"Kom ut ett tag", sa en annan granne och jag åtlydde uppmaningen.
Där, vid vår utomhusmöbel hade grannen med fru och ytterligare ett par som gästade dem slagit sig ner och dukat upp med en flaska vin och sex glas. Vi blev således inviterade till vår egen trädgård för att avnjuta ett glas vin och trevlig samvaro.

Just sådana händelser sätter guldkant på tillvaron. Besök utan förestående inbjudningskort. I all enkelhet och med en stor dos spontanitet. Det är en del av den livsviktiga påfyllningen av energi som vi alla så väl behöver.

En kväll som denna, då den sista handen är lagd på vårt nya rum i form av upphängda nystrukna gardiner som vår dotter förärats oss med borde vi fira med var sitt glas champagne. Nu har vi dess värre ingen sådan dryck men vi har jordgubbssaft. Kokt på jordgubbar som jag skördat i vårt eget jordgubbsland. Häller vi i en skvätt bubbelvatten i saften så spritter det över glasens kanter och vi kan låtsas att det är rosa champagne.

Vi slår ihop glasen och tackar varandra för väl utfört arbete. Vad nästa projekt blir återstår att se men känner jag maken rätt så plockar han fram något som han har funderar omkring. När orken kommit tillbaka. Nu ska vi endast njuta av det färdiga projektet som avslutats en solig dag som denna.







tisdag 4 juli 2017

En märklig maskin och en egen present


En flytt medför inköp. Trots att det tycks finnas allt i ett hem så finns det ett kompletteringsbehov.
Bland annat en apparat som har förmågan att spela cd-skivor.

Dottern och jag steg in i den elektroniska specialaffären. Haffade en yngling och bad honom visa oss på vilken hylla vi kunde hämta oss en liten behändig apparat med inbyggda högtalare ur vilka det strömmar musik när cd-skivan är insatt och knappen är i on-läge.
Ynglingen stirra stumt på oss. Antagligen mumlade vi fram vår fråga så vi upprepade oss. Han fortsatte stirra, harklade sig, vred huvudet till höger och vänster och försökte sig på ett litet leende.
Av allt att döma tycktes det som om vi frågade efter någon mycket märklig maskin som en välsorterad butik specialiserad på elektronik inte saluför.
"Men jösses"sa vi. "En typ radio eller nåt som går att spela cd-skivor på.
Du vet, det går att öppna en lucka där cd-skivan placeras sen är det bara att köra igång det hela."
Ynglingen skakade dystert på huvudet. Han begrep uppenbarligen inte vad vi var ute efter trots att vi nogsamt förklarade.
"Glöm det hela, sa jag vänd mot dottern. Pappa och jag har en sån som du kan få av oss."
Den unga mannen såg lättad ut men jag undrar vad han egentligen tänkte. Innerst inne. Han som med största säkerhet streamar musik och pluggar in en snäcka i örat. Något annat sätt att njuta av musik är helt otänkbart. Eller ålderdomligt.

Idag fyller för övrigt vår dotter år. Något kalasande av större mått har inte hunnits med. Förutom hembageriets läckra jordgubbskaka bakade av Annika. Samt riskakor med smör och ost.
Present har hon ordat själv. Öppnad i förskott under gårdagen. En egen nyckel till sin egna ytterdörr.
Tårta får det bli en annan dag. När krafterna efter Ikeas ritningar på inte mindre än tjugosju språk återfunnit sig.
Dock har vi något på lut. En överraskning som vi presenterar för henne då det är dags. Fram till dess kan hon fundera över om hon för första gången under sin levnad inte ska få någon födelsedagsuppvaktning av sina kära föräldrar. Men var sak har sin tid, på torsdag ska vi hjälpas åt att hänga upp gardiner. Sen kan vi firar vår dotter med tårta och presenter.