Summa sidvisningar

måndag 8 maj 2017

Prickiga bananer och Larssons kastrullresa


Köpte en klase bananer förra vecka. Banan tillhör dock inte min favoritfrukt men är ett bra mellanmål, praktiskt förpackad, lättäten och sprängfull med olika sorters vitaminer.
En enda banan ligger kvar i fruktskålen. Den har börjat ändra skepnad så som bananer gör. Det gula skalet har blivit mörkt prickigt och om inte någon av oss äter upp den snart är den mörk helt och hållet och åker därefter antagligen direkt ner i kompostpåsens innanmäte.

Mörka bananer lämpar sig väl till banankaka. Då ska den vara väl mogen och lättmosad. Så varför köper vi inte prickiga bananer som enligt expertisen är bättre än en helgul eller rent utav grön?
Istället petar vi undan klasen med prickiga bananer, ser till att den hamnar underst i fruktlådan och förser oss med de prickfria bananerna. På kvällen får den fruktansvariga samla ihop det vi konsumenter ratar och hiva ner allt i de väldiga sopcontainrar som är uppställda bakom livsmedelsbutikerna. Där för övrigt allt annat vi inte vill köpa på grund av kort datum, skönhetsfel eller trasiga ytterförpackningar hamnar.

Varje år kastas 74 kilo ätbar mat per person. Eller 717 000 ton om den summan känns bekvämare. Tänker att i dessa ton är inte jag inblandad, så kan det i rimlighetens namn inte vara. Ändå är jag en av alla som kastar mat som börjat bli aningen antik. Det konstaterandet går inte att komma ifrån. Jag är inte bättre än någon annan, trots att jag ofta piffar till gårdagsrester, smakar på grädden, luktar på grytbitarna och bakar banankaka på prickiga bananer.

I Norrköping finns Matbanken. Vilken utomordentligt bra idé! Ria hämtar en gång i veckan upp mat som vi konsumenter inte vill ha och kör sedan ut livsmedlen till olika församlingar som packar om och gör rätt. Idag var jag med och bevittnade transport, avlastning och vidare leverans till de som står utanför samhällets välfärd. Människor som av olika anledningar inte har pengar till sitt dagliga bröd. Föräldrar som är förtvivlade när skolorna har stängt på grund av lov och studiedagar. Då deras barns tomma magar knorrar på grund av utebliven skollunch.
Våra egna barns magar har aldrig knorrat några längre stunder. Därför är det svårt att sätta sig in i den situationen. Jo en gång var det verklig kris. Den gången då hela familjen plus dotterns tidigare ledarhund Tootsie begav sig ut i skogen runt Omberg sittande i en prärievagn dragen av en halt häst.
Vi skulle idka semesterliv i prärievagnen som var utrustad med köksutrustning, sovplatser och ett vattentätt kapell. Larsson kände sig som Pip-Larsson i Kastrullresan.

Kylväskan var välfylld vid avfärden. Innehållet minskade dock snabbt och vid dagens slut var även maten slut. Mitt ute i ingenstans skumpade vi fram i prärievagnen allt medan hungern slet och rev i våra bukar. Efter en övernattning spände vi på morgonkulan hästen framför vagnen och smackade på den hemöver. Då hade för övrigt hästens hälta ökat i styrka så vi hade egentligen inget annat val än att se till att kusen kom hem till sin rättmätiga ägare.
Om jag inte missminner mig stannade vi i Mantorp eller möjligen tidigare än så och åt pizza.

Det händer att vi talar om vår präriesemester. Skrattar åt våra öden och äventyr. Har roligt åt att maten sinade och frågar varandra hur vi (läs mamman) kunde missbedöma vårt behov av matförråd så totalt.

Nu ska jag nog äta upp den prickiga bananen. Under tiden ska jag tänka på att tio familjer i Klockartorpet har hämtat veckans matranson. Mat som ingen annan vill ha. Trots att den är helt och hållet felfri samt ätbar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar