söndag 31 december 2017

Säkerhetskopior och tillrättavisningar



"Titta ut genom fönstret", sa maken när vi under gårdagskvällen skulle gå till sängs.
Tunga snöflingor singlade ner och lade sig som en matta på vår farstukvist. Nu ska våra barnbarn äntligen få inviga sina julklappspulkor. Tänkte vi. Men vi tänkte fel. Pulkaåkandet är avblåst. Om någon timma är snön borta.

Sista dagen på det gamla året. I år skriver jag inget nyårsbrev. För jag vet inte vad jag ska skriva. Året som gått har varit märkligt på många sätt och vis. Förändringarnas år med olika slags bud gällande glädje och sorg. En mix svår att sätta ord på. Både i tal och i skrift. Därför avstår jag från att skriva nyårsbrev, det är lätt hänt att mörkret överskuggar ljuset.

Vid frukost talade vi om nyårsaftonen 1977. Det som kom att bli den stora förändringen i våra liv. Då ett blev två. Början på något gemensamma med allt vad det innebär. I början av juni ska vi ställa till med kalas. Barn och barnbarn ska tillsammans med oss fira våra 40 gemensamma år. 23 år fyllda var jag när vi träffades. Stod mitt i livet bärande på en sliten och mycket tung ryggsäck samt stabila promenadskor. För då det blåser som mest gäller det att ha rejält på fötterna. Skorna hamnade ganska omgående i soptunnan medan jag gjorde allt för att tråckla ihop ryggsäcken samtidigt som jag försökte plocka bort det som tyngde. Vilket kom att ta runt trettio år. Sedan förpassades även ryggsäcken till soporna. Inte ens en liten rem är sparad som ett plågsamt minne.

Däremot minns jag när vi skulle kliva in i år 2000. Feta tidningsrubriker spådde om ett icke fungerande samhälle i det nya årets uppvaknande. Butikerna tömdes på spritkök, konservburkar och fyllda vattenflaskor. Datorer säkerhetskopierades och frysboxar lindades in i varma sovsäckar.
Men inget hände. Allt var som vanligt. Enkom ett nytt år som började med siffran två och efterföljande nollor. Däremot föranledde det nya året vilda diskussioner hur årtalet egentligen uttalades. Tjugotusen hävdade några medan andra envist höll på tvåtusen.

Sedan dess har utvecklingen stegrats. Det mesta sköts via appar och skärmar som styrs med våra pekfingrar. Även McDonalds är numera datoriserat. Vilket dottern och jag fick erfara då vi ämnade äta snabblunch efter att ha ränt på realisation i Linköping.
Jag hyser agg mot att bli mottagen av en maskin. Blir nervös och lättirriterad. Klarade inte av att göra vår beställningen. Kände mig tvingad till att be en anställd om hjälp. Hon flackade med blicken, försökte sig på ett leende och sa att hon inte kunde med systemet.
Med pekfingret på Big Mac-menyn fräste jag åt min älskade dotter varpå hon tillrättavisade mig. Lite hövlighet om jag får be!

Den nya almanackan hänger på plats intill mitt skrivbord i skrivarstugan. Med månadsbilder vilka jag med min kamera knäppt under året som gått. Inväntar ett nytt år som vi tar precis som det kommer, utan några förpliktelser. Vi har endast stora förväntningar på allt det goda som ligger framför oss.


GOTT NYTT ÅR!



fredag 29 december 2017

Ett svårtytt tecken och ett snett uppvaknande


Plötsligt bröt solen igenom det mörka molntäcket. Bildade en stjärna och jag förundrades över fenomenet som endast varade en kort stund.
Det kändes som ett slags tecken som jag dock inte kan tyda. Förhoppningsvis betyder det något bra  som jag fylld av förväntan kan se fram emot. 

Mycket finns att förundras över, inte enbart en stjärnformation som solen skapat. Till exempel människor beteende finns mycket att analysera omkring.
Direkt när vår lokala matvarubutik öppnade sina portar fanns jag på plats och hängde på låset. Innan ortsbefolkningen kom för att göra sina nyårsinköp. Jag vill ha gott om plats och svängrum när jag kör min kundvagn.

Snabbt och effektivt uträttade jag det som skulle uträttas. Langade upp varorna på varubandet, betalade och började plocka ner i mina medhavda kassar.
Efter mig stod en man som även han bunkrat upp inför den stundande högtiden då 2017 blir 2018.
Hans varor kom sakta mot mig, åtskilda av varubandets avskiljare. Några av hans inköp svajade till och hotade med att hamna på golvet. Blixtsnabbt sträckte jag ut min hand och höll varorna på plats. Kassörskan sneglade mot mig, log och nickade tacksamt. Min medkonsument såg däremot mindre road ut. Han blängde. Ilsket. Jag suckade inombords och gick ut till min bil. Som visade sig stå parkerad i rutan intill den buttre mannens bil. Precis innan jag slängde ner bagageluckan slöt mannen upp vid min sida.
"Du ska ge blanka fan i att röra mina varor"!
Häpet glodde jag på honom. Innan jag hann svara satte sig mannen i sin bil, lade i backen och försvann.

Antagligen hade han vaknat på helt fel sida. Värst för honom själv. Olyckliga människa. Eller så tillhörde han patriarkatet som hatar kvinnor. Kvinnor som vill hjälpa till. Men en bra karl reder sig själv, så ock i matvarubutiken. Det ska jag för all framtid lägga på minnet.

Min mormor sa alltid; "Carina, du måste vara snäll, trevlig, glad, visa hyfs och fason samt medmänsklighet under de sista dagarna på året. Risken finns annars att dålig sinnesstämning och uselt uppförande fryser fast och då får du och din omgivning dras med det under hela det nya året".

Något som makthavare och medborgare borde tänka på inför året som kommer. Hyfs och fason, tolerans och medmänsklighet. Några enkla grundstenar i samhälle som borde vara fritt från konflikter, hot, hat och våld.

onsdag 27 december 2017

Den obrukbara cykeln och en häpnadsväckande lista


Vaknade i morse av att ljuset silade in genom rullgardinsglipan. Hjärtat slog några extra slag ty jag drabbades av farhågor om något möte jag bokat upp mig på och nu missat. När tankarna i min trötta men utvilade hjärna sorterats till dess rätta fack sjönk adrenalinpåslaget till normal nivå.
Vi hade enkom tagit en rejäl sovmorgon, så som en frilansande pensionär stundom kan unna sig.

Visserligen har jag ett möte inbokat, men inte förrän under seneftermiddagen. Då ska jag slå min omgivning med häpnad och ge mig i kast med något som egentligen inte tillhör min image.
Men vi står inför ett nytt färskt år och jag känner att jag måste försöka vara vågad. Kliva ur ramarna och låta 2018 bli året då jag ska satsa på något nytt och uppseendeväckande.

Det är lätt att bli nostalgisk över året som gått. Summera händelser, tankar och det som aldrig blev av. Inför varje nyår beslutar jag mig för att göra en Bucket list, för vem vet. Jag kanske är död och begraven innan nästa nyårsklocka klämtar. Även om just den händelsen inte klottras ner på någon lista utan mer är ett projekt som ligger i framtiden. Om jag själv får bestämma.

Nu har mina tankar dragit sig så lång tillbaka som sju år bort i tiden. Mycket tack vare det evinnerliga bläddrandet bland mina bilder. Där dök cykeln upp. Det som kom att bli Norrköpings största attraktion decembermånaden år 2010. Även jag drogs som en magnet till den nerisade cykeln som någon ställt ifrån sig. Frågorna hopade sig. Vem är velocipedens rättmätiga ägare? Varför står den där i sin tragiska ensamhet? Och hur länge ska den stå där till allmän beskådan? Cykeln blev en snackis och väl fotodokumenterad.
Månaden var kall och istappar hängde från hustaken, beredda på att släppa sitt grepp och spetsa någon oaktsam krake i huvudet.

2017 slutar med regn och grådask. Vid vår trappa blommar en stackars ensam ros. Som en påminnelse om att vintern har ett slut. Oavsett om det regnar eller snöar.

Tre nya projekt står på min ännu oskrivna Bucket list. Det första ska infrias idag. Under seneftermiddagen. Om jag vågar. Vilket är min förhoppning. Jag har konsulterat maken och han säger som han alltid brukar då jag kommer med något nytt: "Vad i all sin dar, fundera inte så mycket utan gör det bara. Allt du gör brukar bli bra"!

Han är min största supporter. Utan honom skulle inga av mig uppkomna förslag bli annat än för evigt vilande. Det gäller att göra det roliga lite mer roligt, även utan någon Bucket list som troligtvis hamnar oläst i någon låda. När den så småningom kommer upp i dagsljuset kan allt vara för sent. Och istället för samlade planer bli ett arvegods som med en huvudskakning kastas bland soporna.






tisdag 26 december 2017

Att gå emot strömmen och riviga knippen


Datorn startade med en långdragen suck. Det lät näst intill anklagande. Jullov min kära medarbetare, jullov.
Jag har inte släppt in någon som jag normalt sett aldrig släpper in i vårt hem. Inte heller har jag klivit in i någon annans julpyntade hem. Var och en har fått sköta om sin egen jul och jag har ägnat mig fullt ut med vår egen.
Någon massjulhälsning på sociala medier har jag inte gått ut med. Kanske borde jag känna dåligt samvete över att inte flyta med i strömmen av julhälsningar. Men faktum är att hur jag än känner efter så finns det inte ett enda litet gnag inombords. Däremot känner jag mig aningen skamsen efter att ha fått julkort i postlådan av dem som vi inte skickat julkort till.

Annandag jul. Kyrkans julkrubba samt julottan är avklarad. Fina gudstjänster som gör oss påminda om det verkliga julfirandet.
Striden om SVT:s val av julvärdar har börja lägga sig. Utvärderingen har ägt rum. Det haglade både rosbuketter och riskvastar över det förinspelade paret. De som bojkottade SVT och julvärdarna firade in julen med Arne Weise i TV3. Den gamle legenden som i trettio år tänt juleljuset i direktsändning gjorde comeback. Efter att ha nyttjat svordomar i olika tidningsintervjuer över SVT:s tilltag med förinspelade julvärdar. Nu fick medborgarnas julilska rinna av medan Arne strök eld på stickan och tände lågan. Förinspelat. Men vad gör väl det, huvudsaken är att det blev revolt bland licensbetalarna.
Nu gäller det att ladda om inför nästa års julvärdsbeklagande.

Vi har haft familjen samlad i vårt lilla hus. Barnbarnen fick pulkor i julgåva av oss. Vi tror på en vit januari. Trots att pulkorna står ute på vår trappa och regnvattnet strilar i små pärlande fåror längst med den blå och röda hårdplasten. Vårt köksgolv och stupet ner till vardagsrummet som närmast liknades vid en störtloppsbacke fick duga i väntan på snön. Det går fortfarande att göra kossor av grankottar och tändstickor. Tack och lov har inte all fantasi i barnens värld datoriserats.


fredag 22 december 2017

En svart julnatt och prickiga kulor



Tipsen på hur en julgran ska skötas på bästa sätt är lika många som åsikterna hur den perfekta granen ska se ut. Inte för glest mellan grenarna, inte för kort, inte för hög, inte sned och helst av allt ska den inte barra. Jag har hört att magnecyl, sockerdricka, vichyvatten, glögg eller grogg med fördel kan skvättas ner i julgransfoten för att på så sätt förhindra barravlossning.
Sant eller falskt, så mycket vet jag att rejält med vatten ska granen ha för att må bra.

I kväll har maken och jag klätt vår gran. Den står nu på den nyinköpta julgransmattan och under granen ligger barnbarnens paket. Tre paket till dem var.
Det var länge sedan vi firade jul hos oss. Vi är ambulerande föräldrar som på julafton åker dit vi blir kallade. Låter barnfamiljerna bestämma hur de vill ha det. Precis så som vi själva gjorde när våra barn fortfarande var hemmavarande. Med andra ord, vi åkte aldrig någon stans utan firade hemma i lugn och ro. Utan stress och jäkt.
I år är ett beslut taget, barn och barnbarn kommer till oss för att fira jul, vilket vi tycker ska bli trevligt. Allt är förberett för mottagandet.

Varsamt har vi plockat upp de tunna glaskulorna och hängt upp dem på granens grenar. Vissa av kulorna bär på små svarta prickar som etsats sig fast och aldrig lär försvinna.
Varje år när granen ska kläs kan jag inte låta bli att le mot maken när dessa glaskulor kommer upp i lampans sken.
Glaskulorna bär dock inte på några behagfulla minnen utan minnen som faller tillbaka på den julen för många år sedan som kunde ha slutat i total katastrof. Om inte jag på ett rådigt och handfast sätt gripit in.

Natten före julaftonen vaknade jag och upptäckte att makens plats i sängen var tom. Jag försökte somna om men förstod efter en stund att allt inte stod rätt till. Varpå jag klev upp och hittade maken blek och kallsvettig i vardagsrumssoffan. Han upplyste mig om att han nog höll på att bli magsjuk.
Lagom till julaftonen! Vilket till varje pris måste avstyras.
I ett välsorterat hemmaapotek bör det finnas kolsuspension. I den händelse att någon råkar få i sig kemiska gifter, för mycket läkemedel eller bakteriegifter. Vilket giftcentralen upplyste oss om då vår son i späd ålder smakade på råttgift. Därefter fanns det alltid aktivt kol i flytande form i vårt medicinskåp.

Jag doserade upp en dram kolsuspension i ett glas och hällde därtill upp en extra slatt för säkerhets skull. Maken drack den svarta sörjan med darrande läppar och ynklig uppsyn allt medan jag uppmanade honom att svälja hela jamaren.
Knappt hade han svalt sista droppen innan allt kom upp med en rasande fart. Julgranen och de vackra glaskulorna och samtliga paket med julpapper och krusade snören dekorerades.
Jag grät och undrade om det var helt nödvändigt att sikta på julgranen och alla paket allt medan maken såg ännu jämmerligare ut än innan behandlingen. Därefter spenderade jag natten med att försöka befria julgranens grenar och glaskulor från kolsvarta uppkastningar. Samt göra om hela julklappsinslagningen.

På julaftonens morgon var maken i prima vigör och vi kunde fira julens fröjder precis som vanligt. Med ett undantag. Barnen klagade över att deras paket luktade spyor.
Efter den magtömningen har maken inte haft magsjuka en enda gång. Vilket jag bestämt tror beror på behandlingen med aktivt kol. En åsikt som maken dock ej delar med mig...



onsdag 20 december 2017

Skattefusk och sur mjölk


När det knackar på dörren och grannarna står utanför med en stor korg fylld av läckerheter kan det utan överdrift kallas  god grannsämja. Gåvan kan till viss del komma an på att vi lånat ut ett av våra hus till deras gäster under jul.
Grannar är viktiga. Men viktigast är goda relationer grannar emellan. Eljest kan livet bli riktigt besvärligt.
Ett påstående baserat på egna erfarenheter.

När vi bodde i Värmland fanns en fastighet tillhörande vår gård. Då vi inte själva var i behov av huset sålde vi det till ett par som hade en liten son. Gossen blev vår sons lekkamrat och de spenderade några timmar i veckan tillsammans.
En dag traskade vår son hem från en stund av lek och stoj men något var annorlunda än då han gick hemifrån. Utstyrseln av kläder skilde sig markant från det då jag vinkade av honom vid ytterdörren.
Vid en närmare granskning visade det sig att lekkamratens mamma på eget bevåg hade gjort ett klädbyte. Varpå jag travade dit för att hämta de kläder som tillhörde vår son och ställde samtidigt en fråga var i problemet bestod eftersom hon försett vår son med en ny kollektion.
Svaret kom snabbt som ett piskrapp. I hennes tycke var pojken olämpligt klädd, hon kunde inte ha på sitt samvete att låta ett gossebarn bära kläder som inte föll henne i smaken.

Klädbytet blev inledningen till en bitter strid som i sin tur ledde till otaliga polisanmälningar från grannfruns sida.
Poliskonstapel Håkansson i Degerfors fick bråda dagar. Varje morgon fick han påringningar av grannfrun som uppmanade Håkansson att upprätta en anmälan mot kvinnans svårhanterliga grannar.
Bland annat anklagade hon oss för att syssla med svarta affärer. Ärendet gällde obeskattad mjölkförsäljning.
I sitt ämbete låg det på Håkanssons bord att kontakta skatteförbrytarna. Jag hörde genom telefonluren hur  poliskonstapeln släppte från sig en djup suck då det gick upp för honom att det rörde sig om cirka tio liter mjölk i veckan där köparen var anmälaren själv och ingen annan.

Grannfrun var av segt virke och finskt hett blod pulserade i hennes ådror. Dessvärre led hon av svagt hjärta. På grund av våra elaggregat som var kopplade till de trådar som höll våra kossor på plats i hagen blev grannfruns hjärta allt svagare ju längre sommaren led. Vilket föranledde en ny polisanmälan. Denna gång gällande mordförsök på en värnlös kvinna.
Håkansson suckade ånyo, vässade pennan och skrev rapport. Vid det laget hade ytterligare grannar gett sig in i stridens hetta. De såg som sin uppgift i livet att försvara oss och gjorde allt för att reta gallfeber på vår stridslystna grannkvinna. Men då de i sin försvarsiver kom dragande med en burk surströmming som de hade för avsikt att hälla under motorhuven på kvinnas bil sade maken och jag stopp och belägg. Därmed övertog de kampen om makten och vi stod enkom på åskådarplats.

Polisanmälningarna mot oss fortsatte dock i oförminskad styrka varpå Håkansson kände sig nödd och tvungen att sammankalla till ett möte på polisstationen.
Grannkvinnan hävdade att vi fabulerade vilt och hämningslöst och att hon ville tränga in i pudelns kärna för att komma åt det verkliga problemet.
Håkansson tittade förvirrat upp från sitt block. Därefter slog han näven i bordet och uppmanade samtliga att genast bege sig hemåt och aldrig mer visa sig på hans polisstation. Han betackade sig för ytterligare telefonsamtal och strax därefter satt en skylt utanför grannhuset.
TILL SALU! Vi drog en suck av lättnad och livet återgick till sitt normala mönster.

På vår gata råder lugn och ro. Inga häftigt uppkomna konflikter men om det skulle uppstå någon form av divergenser är det inte värre än att vi kan prata med varandra. Som goda grannar emellan.

lördag 16 december 2017

Ett opassande tilltag och radiosportens dragningskraft


Jag har sagt det tidigare och jag säger det på nytt. Jag är inte bra på att leka med barn. Inget som jag har dåligt samvete för. Det finns inga naturlagar som säger att en vuxen måste kasta sig ner på golvet och köra runt små leksaksbilar, leka affär eller kamma dockhår.
Men ändå - när barnbarnen kommer på besök förväntas det att jag ska ställa upp på någon sorts aktivitet. Förväntningarna ställs av mig själv och ingen annan. Barnen är oftast nöjda med högläsning ur "Samlade sagoskatter" eller få vara med och röra om i bunken med sockerkakssmet.

Nu har jag dock införskaffat ett kit med en sorts lera i bjärta färger. Då får jag sitta vid köksbordet och vara kreativ. Min konstnärliga ådra är inte mycket att hurra för men barnen tycker det är roligt att få kladda och skapa tillsammans med mig.
Igår åkte leran fram då stortvillingarna var på besök. Även farfar kände sig kreativ och tillverkade snögubbar och fåglar. Själv lyckades jag åstadkomma ett slags djur som efter överläggningar klassades som en gris.

När pojken åkte hem stannade flickan kvar. Hon hade packat ner sitt nattlinne i väskan tillsammans med en flera meter lång tygorm. När vi lagt oss och slagit ihop sagoboken beslutade sig flickan för att bosätta sig hos oss för all framtid. Bristen på egen säng var ett smärre problem, farmors och farfars är stor nog att rymma tre samt en flera meter lång tygorm. Efter frukost blev hemlängtan dock allt för påträngande, inte minst med tanke på att farfar och hon skulle leverera en julgran som skulle kläs där hemma. Samt ett telefonsamtal där flickebarnet förhörde sig med samtliga övriga familjemedlemmars förehavande i hennes frånvaro.

Nu är vi barnbarnslösa och tänker fira vår "grafitbröllopsdag". Men vi började med att fira redan igår ty vad passar väl bättre med makaronilåda, kallt kranvatten och lättöl inför en bröllopsdag? Samt en puss. Vilket förfärade vårt barnbarn som fann det högst opassande att en farmor och farfar pussas.

Igår var det 6 år sedan min pappa lämnade jordelivet. Mamma och pappa hann med att fira "guldbröllop" plus sju år därtill innan döden skilde dem åt. Precis som maken och jag gifte de sig i all enkelhet. Därefter for de på bröllopsresa till Karlstad, närmare bestämt till ett sportevent. I hällande regn har jag fått mig berättat. Pappa var inger för glitter och glamour. Det enkla var gott nog bara det var någon form av sport inblandad. Då vi växlade ringar och jag som fröken Axelsson blev fru Larsson smet pappa ut till bilen för att lyssna på sportradion efter att först ha tagit sig en liten tupplur mitt under vigselakten.

Jag saknar min pappa. Men jag har tappat hans röst. Vilket jag finner mycket märkligt. Det är väl så det är kan jag tro. Efter en lång tid av varandras frånvaro upplöses röster och försvinner. Men aldrig alla minnen. De lever kvar så länge förmågan finns att minnas.

fredag 15 december 2017

Butikserbjudande och gasbedövning


Julsånger kan låta nästan hur som helst, huvudsaken är att sångerna framförs i glatt tempo. Inte minst i våra butiker där forskning visat att julmusiken som strömmar ur högtalarna ökar på vår konsumtion. Speciellt om musiken innehåller bjällerspel.
Om jag blev mer konsumtionsbenägen efter gårdagens upplevelse i Skärkind kyrka då vår dotter, en prästkollega samt kantorn bjöd på julsånger är tveksamt.
En dam i församlingen blev liksom vi övriga upplivade efter att ha lyssnat på trions örongodis. Hon lovprisade kantorn att inga sånger framfördes i moll. Om hon blev sugen på att bege sig in till stadens gator för att julhandla sa hon dock inget om.

Dottern och jag begav oss däremot in till Norrköping för att inhandla det sista på önskelistan efter att ha inmundigat gröt i församlingshemmet. Än så länge håller sig folk skapligt lugna, julträngseln tar nog fart först nästa vecka kan jag tro.
Det hjälper mig föga, jag blir alltid stressad när det gäller besök i butiker. Oavsett mycket eller lite medkonsumenter.
I en klädbutik påtalade kassörskan att jag skulle få den tredje varan gratis efter att ha lagt upp två paket underkläder till barnbarnen på disken. Genast slog stresshormonet till. Vilket dottern lade märke till och gjorde allt för att avstyra gratiserbjudandet.
Kassörskan stod på sig. Uppmanade mig att ta för mig, vad som helst bara hon fick ge bort gratiserbjudandet.
Svettig och stirrig rev jag åt mig en bunt sockor i juligt mönster och damen i kassan såg nöjd ut.
Antagligen först det statistik över gratisgåvor och den som prånglar ut flest belönas med en egen gåva.

Förutom julhandeln är grisens skinka på tapeten. I år liksom alla andra år. Djupgrävande reportrar dyker ner i skinkspat och ger oss skinkätare dåligt samvete. Denna gång handlar det inte om grisskit som förorenat köttet utan om den gasbedövning som grisarna genomlider innan de slaktas.
Trots det köper vi skinka, griljerar, skär upp i skivor och brer senap över hela härligheten. Utan att ägna de stackars grisarna en enda tanke.
Och när skinkan är uppäten, granen barrat klart och julklapparna bytts ut mot något bättre börjar våren göra sitt intåg. Därmed åker grillarna fram och den danska fläskfilén sprider sitt grillos över land och rike.

Det är tiden före jul som vi konsumenter värnar mest om grisar som ska slaktas. För vem vill äta en skinka som plågsamt gasats innan den ligger på vörtlimpan? Gissningsvis de flesta av oss för när snålvattnet rinner över de doftande skinkbitarna med den perfekta fettranden har gasmetoden fallit i glömska.

 

torsdag 14 december 2017

Prästkragar och stekta prinsar


"Det vänder snart", sa maken när vi stirrade ut i mörkret under vår frukoststund.
Jag nickade. Tänkte att det står inte på innan det är dags att plocka ner pyntet för att ersätta det med vårgardiner och tulpaner på borden.

Någon lucia såg vi under gårdagen inte röken av. I vår by fanns ingen lucia att uppbringa trots enträgna försök. Däremot höll hembageriet öppet från arla morgonstund. Jag har sett på sociala medier att bagerskan Camilla satt ljus i håret. Samt att två gubbar i tomteluva underhöll med dragspelsmusik medan gästerna avnjöt lussekatter och pepparkakor.
Någon möjlighet att besöka hembageriet fanns inte för vår del. Jag stod och knådade egen deg medan maken hjälpte sonen att skotta snö. Därmed gick vi miste om underhållningen.

För ett par dagar sedan blev jag bjuden på skinkmackor och ägghalvor med räkstjärtar. Ett gäng äldre herrar stod för inbjudan. Trivselnivån var hög ända till dess en i gänget beklagade sig över en präst som nekade hålla en kyrklig begravning för en man som under sin levnadstid gått ur Svenska kyrkan.
"Skandal", skallade ropen. Kyrkan är till för alla, speciellt för att hedra en död då denne ger sig ut på sin sista seglats.

Samtalen stegrades. Nu åkte samtliga präster med i ett och samma svep. Dessutom hotar kyrkan med att sälja församlingshemmen lite var stans i vårt avlånga land. Sannerligen, det är dags att lämna kyrkan!
Och prästerna, de gör så lite som möjligt. Står på kyrkbacken med hängande armar och lyfter sin lön.
Jag lyssnade och tuggade skinkmacka. Jagade runt ägghalvan på tallriken med min tilldelade gaffel.
Några ögon föll på mig. De uppretade ville höra min åsikt.
Ett par varv runt munnen med servetten, därefter lovade jag att ta med mig deras åsikter till vår dotter. Samt kastade fram ett erbjudande om att den som ville nog kunde få gå bredvid henne under en arbetsdag. Det kunde kanske passa en dag då hon jobbar 11 timmar för att få ut så mycket som möjligt av studiebesöket.

Tystnaden som uppstod kunde skäras med kniv. Även om kniven råkade vara trubbig och slö.
Jag har hört det förr. Anklagelser riktade mot prästmamman vars dotter njuter av fridagarna då hon stått en ynka timma i kyrkan och predikat en söndag. Fridagar som inte är helt lätt att plocka ut. Speciellt för präster i små pastorat med många kyrkor och där det jobbar få präster.

Julen står för dörren. En av de mest hektiska helger för präster och övriga anställda i kyrkan under kyrkoåret. Vi kyrkobesökare kommer när klockorna kallar samman till gudstjänst. Sätter oss tillrätta i bänkarna och sjunger "Hosianna Davids son". Åker därefter hem, värmer glögg och äter skinka, lutfisk och prinskorv. Allt medan tjänstgörande präster från norr till söder lättar på locken till deras medhavda matlådor för att få i sig lite av julborden innan det är dags att hälsa välkommen till en ny julgudstjänst.

"Ära vare Gud i höjden och frid på jorden", det finns ju fridagar...

tisdag 12 december 2017

Swix Blå extra och en ljusbrun man


Så kom vintern. Vi vaknade upp i ett vinterlandskap. Omgående åkte skidorna fram. Vallade med
traditionella fästvalla för nysnö, hällde varm choklad i termosen, skalade en apelsin och drog på mig knickersbyxorna med tillhörande röda långstrumpor.
Naturligtvis är inget av det där sant. Jag har inte skidat på många år. Äger inte ett par lagg att klämma. Inte ens pjäxor finns längre i min skogarderob.

Istället har jag suttit och jobbat. Jag måste göra det ingen annan gör åt mig. Och nu töar det. En helt normal svensk vinter med andra ord.

För några veckor sedan var jag inne i Norrköping. Gick utmed Strömmen, på väg till Arbetsmuseet för att beskåda gammalt hantverk i form av sömnad. Inte för att jag är speciellt intresserad av sömnad men besöket gav mig en slant in på kontot och då går det att stå ut med det mesta.

Människor i rörelse bland de kulturmärkta industribyggnaderna. Några gick snabbt och målmedvetet medan andra mest verkade strosa runt  i godan ro.
Ett äldre par kom mig till mötes. Hand i hand sedan ungdomsåren. Eller möjligtvis en nyuppkommen och spirande kärlek på äldre dagar. Om det vet jag inget utan spekulerar endast i största allmänhet. Kärleken kan slå till precis när som helst. Smygande eller häftigt, lika smärtsamt ljuvligt vilket som.

Det som var iögonfallande var mannens klädsel. Precis som min inledning var mannen klädd i knickersbyxor. Modell äldre. Pösiga upptill och åtsmitande strax under knäna där de hölls på plats med ett spänne. Mannens jacka och byxor gick i ljust brunt och strumpornas rutmönster matchade färgerna i den övriga utstyrseln.
Han såg, liksom sitt tillhörande sällskap, mycket nobel ut. Rak i ryggen och forskande blick. De småpratade med varandra, antagligen om arkitektur och dåtidens industribyggmästare.

Jag anfölls av en plötslig iver att stoppa paret. Säga att jag tyckte de såg stiliga ut. Speciellt stiligt att bära knickersbyxor vilket jag trodde var förlegat i dessa tider.
Men modet svek mig, den typiska svenska hövlighet att inte hoppa på främmande människor för att uttrycka min förtjusning, slog till.
Jag hade velat plocka fram kameran ur min kameraryggsäck, ställt upp paret framför den forsande Strömmen och förevigat dem digitalt.
Nu lät jag dem obemärkt passera. När jag kände mig säker vände jag mig om och såg efter dem. Han i ljusbruna knickersbyxor och rutiga strumpor. Men vad kvinnan bar för klädsel har jag inte den blekaste aning om. Ibland behövs det så lite för att bli sedd. Det räcker med att gå klädd i ljusbrunt. Om plagget är knickersbyxor, vill säga. Annars är främlingar mest osynliga för varandra. Även om det händer att vi vänder bort våra huvuden från de vi känner och låtsas som om vi inget sett.

måndag 11 december 2017

Bonvax och en argsint Ödla


Ingen jul utan julknäcke, är makens paroll. Annars håller han inte benhårt på julens traditioner. Möjligtvis när han på en dröm att jag ska bjuda honom på hembakade havrekex på självaste julafton. Så som det begav sig i hans föräldrahem då han var en hemmavarande gosse.
Lika nitisk som min svärmor har jag aldrig varit då det lackat mot jul. Även i hög ålder lutade hon fisk, stönkade korv, pressade sylta, lade in sill och rörde ihop ris a´la Malta. Samt stöpte ljus och bakade havrekex. Och bonade köksgolvet, ej att förglömma. Jag har fått höra att stundom blev just köksbonadet utfört i sista stund varpå familjens hemstickade raggsockor klibbade fast vid golvet då de tassade upp i arla morgonstund för att hälsa julaftonen välkommen.

Några havrekex har jag aldrig bakat trots att jag är av en mycket tillmötesgående natur och försöker efter bästa förmåga att tillgodose mina nära och käras önskemål. Efter det att svärmor av åldersskäl slutade baka havrekex som hon alltid försåg oss med under julen har det fått räcka med julknäcke.

Det där med traditioner är djupt rotat hos mänskligheten. Att rubba på det invanda kan bidra med själslig smärta hos många. Så har det nog varit i alla tider kan jag tänka mig. Inte minst julfirandet. Få traditioner är så starkt fästa i våra folksjälar. Dock finns det många traditionsbrytare. Sådana som börjar dricka glögg till Allhelgonahelgen, tända adventsljusstaken en vecka för tidigt, låta fler än en Lucia gå i tåget och klä julgranen till 2 advent. Blir inte förvånad om någon spelat in Kalle Anka för att förlusta sig i julaftonens höjdpunkt på midsommarafton.

Redan under 1600-talet hölls det hårt på traditioner. Inte minst i Kimstad kyrka. Jag syftar på det drama som utspelade sig under den tid då församlingen satte sig längst fram i kyrkbänkarna när det ringde samman till högmässa. Inte längst bak som dagens kyrkobesökare anser vara ett vedertaget handlingsmönster.
Visserligen var de främre bänkarna till för de förnäma och rika församlingsborna under 1600-talet och fram till modern tid. De mindre bemedlade satte sig antagligen lite längre ner bland raderna.
Den främre bänkraden till höger i Kimstad kyrka hade grevinnan på Löfstad slott markerat som sin egen. Därför rann sinnet till på Löfstadgrevinnan då hon upptäckte att grevinnan Ödla påpassligt hunnit slå ner sitt akterkastell på den markerade platsen. Varpå de båda grevinnorna rök ihop och ett vilt slagsmål utbröt i altargången. De rådiga kyrkvärdarna lyckades till sist sära på de adliga kärringarna och prosten kunde därefter påbörja sin predikan.

Kontentan av detta; det gäller att iakttaga största försiktighet då det utförs regelbrott mot traditioner.



lördag 9 december 2017

Förväxling och en bukett med sorgband


Har gått igenom sommarens bilder som ligger ostrukturerat lite var stans i min dator. Kunde konstatera att det ätits exceptionellt mycket glass denna sommar. På nära nog varje bild där barnbarnen fångats av kamerans lins sitter de med glasspinnar i händerna då de gästat oss.

Jag har fått för mig att jag är en omåttligt populär farmor/mormor, ej endast baserade på våra barnbarns intryck och en frys fylld med glass. Det tycks även förhålla sig så hos barnens förskolekamrater.
När jag häromdagen skulle hämta småtvillingarna uppehöll de sig i "rörelserummet". Vanligtvis släpper de vad de har för händerna och kommer rusande mot mig. Denna gång upptäckte de inte min ankomst utan hängav sig åt rörelserytmiken enligt frökens instruktioner.
Efter en stund frågade jag om någon ville följa med en mormor hem varpå hela flocken förskoleungar samlades runt mig. Taggade för avfärd ty samtliga ansåg det som ett trevligt avbrott i den ordinära förskoleverksamheten.
Eftersom vi inte är ägare av någon buss lyckades jag avstyra det hela med motiveringen att det inte fanns något lämpligt transportmedel. Snopna tittade de små barnen efter småtvillingarna då vi gick hand i hand till bilen. Lurade på mormorskonfekten.

Värre gick det för den morfar vars opublicerade namn florerar i media. Han tog helt enkelt med sig fel unge då han blivit tilldelad ansvaret att hämta på förskolan. Först efter ett par timmar upptäcktes fadäsen och barnet återlämnades till ett mycket upprört föräldrapar.
Tyvärr måste även jag erkänna att jag gjort samma sak när stortvillingarna en vintereftermiddag skulle hämtas av mig. Hela klassen uppehöll sig på skolgården som var dåligt upplyst. Flickan var inga problem att hitta men med hennes bror var det värre. Flickan kunde dock peka ut sin bror som snällt tog min hand och vi gick mot utgången. Efter några meter tog det dock stopp då fröken påkallade min uppmärksamhet. Det var fel gosse som utan tvekan ämnade följa med till Skärblacka.

Vi gör alla stundom våra fel någon gång under livet. Som då maken och jag under vår verksamma tid som begravningsentreprenörer skulle åka på 50-årskalas. Då vi hade god kontakt med kommunens samtliga blomsterhandlare ringde jag och beställde en blomsterbukett passande en man som tagit sig halva vägen till 100.
Jag gick under attributet "Begravnings-Carina" vilket jag ofta presenterade mig som under vissa omständigheter. Så även vid denna påringning varpå beställningen mottogs och noterades. Då vi skulle hämta blomsterkreationen överräckte blomsterhandlaren en praktfull sorgbukett med vit rosett. Vilket i mitt tycke var mycket opassande att överlämna till en jubilar som i goda vänners lag firade sina 50 år.
"Men du är ju "Begravnings-Carina" försvarade sig den arma blomsterhandlaren och undrade därefter vad som skulle ske med sorgbuketten.
"Jag har ett liv utanför boxen. Spara sorgarrangemanget då ett mer lämpligt tillfälle dyker upp", svarade jag och bytte ut sorgens blommor mot glädjens. Inslagna i cellofan och krusade band i läckra färger.

torsdag 7 december 2017

Rivalen i rutan och vägen mot slaktbänken


Årets julvärdar är korade och det stora rabaldret kunde därmed ta sin början.
Katastrofalt, anser vissa medan andra är nöjda över SVT:s beslut. De som beklagar sig tänker protestera genom att inte titta på teve under julafton. Förhoppningsvis kommer klagolåten övergå i ett hängivet umgänge tillsammans med nära och kära istället för soffhäng framför den moderna bildåtergivningstekniken.
Den som möjligtvis kan tänkas lida mest borde vara en av julvärdarnas före detta. Som efter separationen skrev en bok där den som ville ha inblick i hur det känns att bli utbytt mot en annan kunde få sitt lystmäte mättat. Att se rivalen tillsammans med den nya kärlek under hela julaftonen kan inte stå högt upp på den juliga önskelistan.

Själv har jag ingen åsikt. Teve är inte det jag prioriterar högst under julen men jag kan förstå alla som finner det som en nöjsam sysselsättning. Speciellt om det inte finns någon annan än teveapparaten att fira julen med.
I kväll tänker jag dock titta på julvärdarna när de på gammalt manér åker till Amerika. Ser verkligen fram mot den serien.
Jag hyser en stor förkärlek till allt det gamla, om det som hände förr i tiden.

Om allt var bättre förr är ett ämne för diskussion. Frågar jag dagens skolelever om de tror att skolan var bättre förr får jag säkert ett rungande NEJ! För vilken av dagens skolelever skulle till exempel  nöja sig med att titta på faunan och floran, bibliska motiv och historiska händelser uppvisade på planscher. Nu gnäller de att det finns för få eluttag i skolväggarna eftersom det förorsakar problem med deras mobiluppladdning. Utan mobila verktyg stannar skolarbetet.
Jag som är så gammal minns med glädje då dessa underbara planscher hängdes upp på kroken ovanför svarta tavlan. Fick jag dessutom följa med fröken till materialrummet för att hämta grannlåten var lyckan total. Pekpinnens skrapande mot den hårda pappen när fröken lärde oss allt om grisens födelse fram till slaktbänken.
För att inte tala om bildspelet. Projektorns surrande och dammet som rörde sig i ljusstålen. I mörkret följde vi spelet och drogs med i stillbildshandlingen med andlös spänning.

Idag är de gamla skolplanscherna en trendig heminredning. Helst med motiv som går i lantlig stil.
Vissa är beredda på att begå brottsliga handlingar för att komma åt åtråvärda planscher i original. Som att knycka dem från någon skola för att sedan idka försäljning via Blocket.

måndag 4 december 2017

von Past och den darrande mustaschen



Det är något speciellt med advent. Första ljuset hälsar det nya kyrkoåret välkommen och vad passar väl bättre än att gå på adventsgudstjänst. Trots en under natten uppkommen magsjuka för kyrkvaktmästarens räkning klarade präst, kantor, cellist, kyrkvärdar och den hastigt ditkallade vikarien för vaktmästaren som vanligtvis arbetar som församlingens pedagog, gudstjänsten med bravur. Visserligen uppstod en del förvirringar innan kyrkklockorna drog igång vilken påvisar kyrkvaktmästarens stora betydelse vid gudstjänster och högmässa. Ingen församling klarar sig utan vaktmästare!
Snart står vi också inför ett nytt kalenderår. Lika spännande varje gång. Ingen vet vad det nya året bär med sig på de ännu oskrivna bladen.

Detta års första advent gjorde vi tillsammans med våra grannar något så extraordinärt som att gå på stumfilm. Vilket för min del innebar både arbete och gratisnöje.
Stumfilmspianisten hade en mustasch jag sällan skådat. Men med det klingande efternamnet von Past borde jag inte blivit överraskad. Efternamnet och mustaschen gick i symbios med varandra.
Jag dristade mig till att fråga om den prydda överläppens behåring var äkta eller enkom ditklistrad som en extra finess dagen till ära. Den var äkta, sa pianisten och vred upp spetsarna ett varv. Tagit tre år att odla, tillade han stolt.
Bra att veta, kontrade jag och pillade på min egen mustasch som borde vaxas bort innan jul. 

Varför visas det inte oftare stumfilm? undrar jag efter gårdagens föreställning. Under en timma och fyrtiofem minuter satt vi, en ynka skara på tolv personer i biosalongen, som trollbundna. Pianisten spelade så mustaschen fladdrade, ökade och saktade ner på tempot utefter stämningen i de olika scenerna.
Vi försökte efter bästa förmåga att inte prassla allt för högt med pappret till det medhavda biogodiset. Minsta ljud kunde ha sabotera allt.
Men var befann sig publiken? Möjligtvis slösade de bort sina pengar på julmarknaden som gick av stapeln samtidigt. De visste inte vad de gick miste om. Vi andra tolv fick dock uppleva filmkonst när den är som bäst!




lördag 2 december 2017

Att kröka en märla och slipstvång


Hela veckan har jag känt mig som en fidget spinner. Det ena har avlöst det andra. Nu landar jag och lutar mig tillbaka. Tänker låna ledarhunden och ta en lång promenad. Jag får andas in den friska klara luften medan hunden med nosen tätt utefter marken drar i sig urindofter som andra hundar lämnat efter sig.

Fortfarande är jag uppfylld av förra helgens kusinträff. Efter tjugo år fick vi äntligen till det. Vilket firades med champagne i vårt kök. Samtalen flöt på. Om det som är viktigt i livet, då och nu. Vi talade om vår morfar som ingen av oss träffat eftersom han dog innan vi var påtänkta.
Träffarna med vår mormor, där två av oss gjorde mer praktiska besök medan den andra satt och sjöng visor tillsammans med henne. Vi är alla olika men har några gemensamma nämnare som kopplar oss samman till en enda enhet.

Efter frukosten i morse drog jag mig tillbaka till platsen för avskildhet. Eller som vi upplyser varandra i vår familj: "Du, nu går jag och sätter mig på"!
Då vet alla och envar att toalettdörren ska vara stängd även om vi aldrig reglar den.
När meddelandet ljöd då barnen ännu bodde hemma visste de att deras mor gärna satte sig tillrätta med en tidning. Vilket oftast var Kooperativ Förbundets tidskrift VI. Som kuriosa; Första upplagan utgiven den 1 mars 1913. Allt sedan jag flyttade hemifrån har jag fått denna fullspäckade tidskrift med proffsigt tagna bilder av mina föräldrar i julklapp. Om mina farhågor besannas blir det sista gången min mamma betalar in prenumerationsavgiften för min räkning.

För att återvända till mina företagande efter frukost satt jag på tronen av vitt porslin och bläddrade i det senast utgivna exemplaret av VI. Vilket pryds av vår konung som gärna vistas ute i skog och mark.
Det är där han pratar för sig själv och låter tankarna flyta. Allt medan säkerhetsstyrkan håller sig på avstånd så de inte blir delgivna kungens innersta tankar förmodar jag.
Han är propert klädd vid sina skogsutflykter, vår konung. Bruna byxor, mörkare brun blazer, vit skjorta med diskret blå ränder, naturligtvis hatt, samt slips. Slipsen verkar för mig aningen överdrivet. Men det kanske krävs av en man i hans ställning då han vistas ute i skog och mark.

Min egen make avskyr slips. Då det är slipstvång ser han närmast strypt ut. Trots att han passar i denna accessoar, vilket jag alltid påpekar då han drar den förhatliga snaran runt sin hals.
Morgondagens begivenheter kräver ingen slips. Vi kommer att starta dagen i Kullerstad kyrka med adventsgudstjänst. Därefter åker vi tillsammans med våra grannar till Finspång. Vi ska gå på stumfilm med en livs levande stumfilmspianist. Se hur den döende slumsystern Edit vill träffa den alkoholiserade David Holm. Naturligtvis åsyftar jag på Körkarlen efter Selma Lagerlöf roman med samma namn,
Skräckfilm när den är som bäst och jag ser verkligen fram mot en händelserik 1 advent. Men fram till dess ska jag göra som kungen, prata med mig själv och låta tankarna flyta då jag tar en lång hundpromenad.

torsdag 30 november 2017

Färgade kulor och oväntat besök


Jag klänger mig fast vid julens traditioner likt en reva vildvin vid en grindstolpe. Dock har jag lugnat ner mig gällande bestyren. Vi har till exempel inte längre någon gris att slakta. Ej heller några hemmavarande barn med tindrande ögon behjälpliga med julpyntandet och för varje år blir allt mer av julpyntet liggande kvar i lådan.

Varje år tillverkade våra barn julpynt i skolan, främst då de gick i de lägre klasserna. I samband med inträdet till jullovet forslades detta pynt av skiftande kvalité och kreativitet hem i skolryggsäckarna. Kreationer ämnade som utfyllnad till det mer kommersiella pyntet.
I föräldraskapet ingår hänförelse för barns egenhändiga knåpande och skapande av kräppapper, flirtkulor och piprensare. Vad är då mer lämpligt än att införskaffa två julgranar? Vilket vi själva praktiserat under ett antal år. I den stora granen hängdes de tunna färgade glaskulorna och tjockt glitter. Den lilla granen, vilken placerades i närheten av barnens rum på övervåningen, fick barnens alster dingla från granens grenar.

Förra året kom maken och jag oss inte för att införskaffa någon gran. I år tänker vi inte frångå traditionen. Dessutom kommer hela flocken av barnbarn och då måste vi ha en gran med tillhörande julklappar.
Någon jultomte har vi inte beställt. I vår familj är tomten överskattad. Den kan även tyckas rent livsfarlig för ett litet barn. Vilket är vetenskapligt bevisat. Jag har själv testat reaktionen på ett av våra barn genom att dra på mig en tomtemask och sedan kräla mig uppför trappan till övervåningen. Bara
för att få se mitt barns förvånande min som enligt min egen bedömning skulle åtföljas av ett skratt.
Resultatet blev allt annat än muntert, kan i och för sig bero på att det var mitt i sommaren och ett oväntad besök av en tomte blev aningen skrämmande för ett litet aningslöst barn.

Jag har för övrigt läst att i Nederländerna blir mindre snälla barn stoppade i en säck och förda till Spanien av tomtens medhjälpare. Det kan mycket väl vara en skröna, eller fake news som mister president Trump säger.

För ett par år sedan intervjuade jag en pensionerad präst om hur han firade jul. Helt traditionsenligt lät han meddela. Med tomte, gran och hela den juliga verksamheten. Han var den som agerade tomte, sa han och jag hörde en smula stolthet i rösten.
Jag kunde inte hålla mig utan ställde frågan vem han trodde mest på. Tomten eller Jesus. Faktiskt tyckte jag att prästen tvekade en sekund för länge men det var nog inbillning. Han skrattade och berättade vem som stod honom närmast hjärtat. Det var inte tomten...


måndag 27 november 2017

Armhålesniffare och tuggmotstånd


Jag fick en förfrågan gällande fotografering av tomteklädd personal i en matvarubutik. Naturligtvis tackade jag inte nej till detta schangtila erbjudande.
Medan personalen styrslade ut sig plockade butikschefen fram tre blå backar. Han staplade dem på varandra och beordrade mig att kliva upp på dessa för att komma i höjd. Dock misstog han sig på min förmåga att klättra på staplade backar varpå den högsta fick bli ett lämpligt steg upp till höjden.
Där stod jag sedan och väntade. Länge och väl medan kunder storögt tittade. En dam höll på att köra på mig och backarna med sin rollator. Hon föreföll ej förvånad enbart förgrymmad över att jag spärrade hennes framfart.

Inför en fotosession är det mycket att tänka på enligt expertisen. Bland annat gäller det att vara utvilad. Därtill avlägsna överflödig ansiktsbehåring (för kvinnor på överläpp och haka), noppa ögonbrynen, raka ben och armhålor och avlägsna gammalt nagellack. Samt ha rena och skrynkelfria kläder.
Några sådana krav ställer jag inte på butikspersonal utklädda till tomtar. Jag bara fotar och skickar därefter en faktura. Med det är jag nöjd och belåten.

Jag känner ett stort välbehag över att vara frilansare och ägna mig åt det jag gillar bäst. På topp ligger frilansande pensionär tätt följd av skribent och fotograf. Jag har alltid själv valt vad jag vill syssla med och det som inte passat mig har jag sållat bort. Vilket inte är alla förunnat. Vissa är tvingade att ta de jobb som erbjuds hur motbjudande de än må vara.
Som till exempel armhålesniffare.Vilket går ut på att lukta i andra människors armhålor för att ge de som jobbar i luktlaboratorier en hint om vilka produkter som passar bäst att använda i armhålor. Eller lukta på kattsand som katter kissat i för att därefter ta fram en produkt som inte luktar efter det att katten kissat.  Allt för att behaga luktsinnet hos kattägare som har till uppgift att tömma kelgrisarnas avträdeslådor.
Att jobba som ersättare åt kunder som köar i väntan på att få betala sina varor verkar nästan värre än att sniffa folk i armhålorna. Eller vara hundmatsprovsmakare. Där ska hundmatens konsistens, tuggmotstånd och smak utvärderas. Det måste ändå vara värsta tänkbara yrke. Då föredrar jag att damma av skelettdelar från dinosaurier och andra hudlösa djur på Naturhistoriska museet.

Nu behöver jag dock inte fundera över framtida försörjning. Jag har mitt på det torra. Även om jag en gång i tiden fick frågan huruvida jag ska klara av att bli pensionär. Med tanke på att jag enligt frågeställaren aldrig haft ett ordentligt jobb och därmed aldrig kommer att få någon pension. Jag har  dock skrapat ihop så pass mycket att jag kunnat påbörja mitt pensionärsliv i förtid utan att behöva nalla på min folkpension. Ej heller tvingas att äta hundmat i brist på annat.

torsdag 23 november 2017

Adventscamping och femstjärnig lyx


Det pågår för fullt. Förberedelserna inför den stundande högtiden. Jag hänger med och har inlett med ett lussekattbak. Varm choklad och färska lussekatter strax innan sänggående ger en god natts sömn.

Att fira advent och jul i vårt pyntade hem har alltid varit en självklarhet. Tillsammans med de som står mig allra närmast. Vilket inte är alla förunnat. För många är julen långt ifrån glädjens högtid.
Som för de vilka har funnit sin bostad nere vid idrottsplatsen i Skärblacka. I närheten av de uppställda sopkärlen för återvinning. Kanske kommer de att tillbringa advent, jul och nyår i den för oss betraktare bristfälliga bostaden.

Många är bekymrade över detta plötsliga härbärge bestående av ett par bilar och en till synes ruffig husvagn. Det lyser svagt ur fönstren där kondensen rinner i tunna strilar över rutorna.
Vilka är dessa människor? undrar ortsbefolkningen. Och var kommer de ifrån?
Busar och löst folk, resonerar vissa. Utlänningar, säger andra.
En del har till och med gett sig på en vild gissning att det är en läkare med anställning på vårdcentralen som ställt upp sin husvagn på den asfalterade planen. Ty enligt rykten bor läkaren i husvagn.
Men ingen vågar sig fram för att fråga utan hoppas på att polismakten ska ta sig an det medborgerliga bekymret.
Det är mycket möjligt att det finns en helt naturlig förklaring. Att det är några gästarbetare som slagit läger för en liten tid. När jobbet är klart försvinner bilar och husvagn lika fort som när de kom till platsen.

När jag kör förbi det lilla lägret ryser det till i mig. Inte för att det stör mig utan för att det ser kallt och otrivsamt ut. Men inte heller jag vågar mig fram för att knacka på och fråga om det finns något jag kan göra för att underlätta. Vill inte störa eller bli tillintetgjord i den händelse att personerna som bor där har valt att göra det av praktiska skäl. Den svenska fegheten slår till,  jag väljer att köra förbi och inte låtsas om att jag ser något.

Det jag funderar mer över är den femstjärnig lyxsemester på Malta som jag fått. Gratis dessutom. Via sms. Bara att klicka på länken så är resan bokad och klar. Synd att den troligtvis går av stapeln nu när det ska bli jul och allt. Har så mycket att dona med inför helgerna så det blir ingen tid över för någon resa. Kanske kan jag få ha trippen innestående till fram i januari. Ska mejla researrangören och fråga. Om det finns någon mejladress i den bifogade länken vill säga. Eljest får jag stanna hemma vilket går bra det också. Allt som är gratis behöver nödvändigtvis vara till belåtenhet.

tisdag 21 november 2017

Papperskonst och en evighetslång natt


Vissa människor påverkar mig starkt. Då det handlar om positiv energi tackar jag och tar emot. Idag har jag träffat en kvinna som förutom kaffe därtill utsökta kakor gav mig en sådan energiboost att jag sjöng högt i bilen hela vägen från grannkommunen till vårt hem.
Där maken väntade med påtår och morotskaka. Mellan tuggorna berättade jag hänfört om min upplevelse. Maken nickade och lyssnade tålmodigt.

För över två decennium sedan blev kvinnan änka. Alldeles för ung för att konfronteras med döden. Kreativiteten kom att dra henne ur mörkret. Hennes fantastiska tavlor gjorda av små sönderklippta papperslappar vars ursprung är reklamblad, dagstidningar och magasin har inte enbart gett kvinnan tröst utan skänker glädje åt varje betraktares ögon.

Apati och undvikande är fallgropar då livet förändrats. Men kreativiteten kan vända hopplöshet mot nya ljusa höjder. Det gäller bara att hitta rätt.
Själv är jag inte konstnärligt lagd. Ej heller musikalisk. Vid sömnad slår tråden knut på sig själv och knyppling verkar komplicerat. Däremot kan jag skriva. Vilket hjälpt mig genom stunder som känts motiga. Ofta styr sinnesstämningen över mina texter och det pendlar mellan ljust och mörkt. Där oftast de ljusa partierna ligger i framkant.

Att ta sig ur svårigheter är en styrka, inte alla förunnade. Något maken och jag talade om igår efter ett tv-inslag vi såg.
"Du är starkare än vad du egentligen tror. Det är mest synd om de som ger sig på dig", sa maken.
Jag funderade över vårt samtal. Kom fram till att styrkan kommer med åldern. Vilket nödvändigtvis inte behöver bero på ökad livserfarenhet. Idag kan jag unna mina eventuella motståndare sista ordet.
Vilket var helt otänkbart för tjugo år sedan. Då kämpade jag verbalt till dess orken och orden tog slut. Utmattad föll jag samman i en evighetslång natt där jag brottades med negativt tänkande.

Jag är född som en glad människa. Men när jag för många år sedan drabbades av utmattningssyndrom försvann all glädje. Sakta men säkert kom glädjen tillbaka, visserligen med många djupa dalgångar men idag ska det mycket till för att rubba glädjen som finns inom mig.

Efter förmiddagens möte känner jag mig extra glad och tillfreds. Vackra tavlor, samtal om livets mysterium, lyckan över våra barn och barnbarn, katolsk respektive protestantisk lära, gudstro och att rida ut sorgen då döden knackat på gav mina goda endorfiner en extra kick. Dessutom har jag lärt känna en kvinna som jag gärna vill knyta en närmare kontakt med. Orädd tänker jag skicka henne ett vykort med en inbjudan till en vänskaplig återkoppling. Bara tanken är något att glädjas över!

måndag 20 november 2017

En svart dag och stark begärelse


Min smarttelefon blinkade till, först en gång sedan en gång till. Meddelande på ingång. Min vana trogen klickade och skrollade jag för att inget skulle undslippa mig.

Första meddelandet handlade om att minst femton personer dödats då gratis livsmedelsransonering delades ut. Hungriga människor trängdes för att hinna fram. Panik uppstod med tragisk utgång.
Platsen belägen inte allt för långt från en turistort där ett femstjärnigt hotell kostar i snitt 758 kronor per natt för två personer.
Turister med paraplydrinkar i händerna bekvämt tillbakalutade i solstolar. Halvliggande under samma sol som torkar upp grödorna för fattiga bönder. I brist på mat finns ingen annan råd än att med risk för sina liv bege sig till platser som delar ut gratis föda. Allt medan turisten beställer mer att dricka och samtidigt klagar över rummets bristfälliga luftkonditionering.

Nästa meddelande gällde Black fredag. Denna magiskt härliga dag då vi välbeställda beger oss ut på jakt efter extra billigt. Med fara för liv och lem, det måste vi ha i åtanke. Vilket Ö&B i en svensk stad kan vittna om. 70 vattenkokare till extra lågt pris skapade ett liknande kaos som vid utdelandet av matransoneringar i fattiga länder.
Då vattenkokarna slumpades bort ramlade en äldre dam omkull. Utan att någon av hennes medkonsumenter tog någon större notis om henne. Folkmassan pressade på och damen fick ett blått öga. Precis som delar av personalen vilka gjorde sitt yttersta för att lugna horden  som var i skriande behov av en billig köksattiralj som värmer friskt och rent vatten på några ynka minuter.
När hyllan var länsad begav sig flocken ut på lagret i den tron att personalen undanhöll ytterligare vattenkokare. Vilket slutade med högersvingar mot personalstyrkan som under tumultet tagit sin tillflykt ut på lagret där de förskansat sig bakom lagerhyllor. Resultatet slutade med skrubbsår, blåtiror och tårar. Samt tillkallande av en vaktstyrka i ett försök att eliminera uppretade kunder.

Tacka vet jag näthandeln! Alla dagar året om. Letar jag noga kan jag hitta varor till låga priser tillverkade i länder med billig arbetskraft. Det främjar min plånbok och jag får råd till fler inköp.

torsdag 16 november 2017

Fantasin omkring en ensam sko och en låda fylld med mystik


Damskon stod uppställd på fönsterbrädan i den tomma lokalen. Vart den andra skon tagit vägen är höljd i dunkel. Ingen visste, därmed ingen förklaring. Jag kände en lätt förvåning, det måste märkas om promenaden hem utförs med endast en sko. En sko med klack dessutom. Gången borde därmed vara aningen haltande.
Skon är ett fall för hittegodsavdelningen då den såg ut att vara välskött och ämnad tillhöra en dam med relativt god smak. Även om det aldrig skulle falla mig in att införskaffa skor med höga klack såg den tilltalande ut. Min förhoppning är att skon så småningom kommer den rättmätiga ägaren till del. Vilket nödvändigtvis behöver vara en kvinna. Den kan lika gärna tillhöra en man, eller en hen.
Kanske det till och med har förekommit en dragshow i den lantliga hembygdsgården. Även om jag finner det föga troligt eftersom det då kommit till min kännedom. En frilansande reporter är alltid på plats om det händer något stort i bygden.
Tänk vad en ensam sko kan sätta fart på fantasin...

Hittegods i centrala Stockholm får dagligen in runt 300 föremål som folk glömt då de kliver av sin resa med kollektivtrafiken. det har till och med hänt att någon glömt sin hund. Vilken därmed räknas som hittegods. Däremot inte hästar, kor och grisar. Om nu någon händelsevis får för sig att ta med sig sin kossa under resan med kollektivtrafiken. För dessa kreatur gäller helt andra regler.

Som barn var jag ofta med min pappa i hans arbete som virkesmätare. Det var vid en av mina strapatser i skog och mark som jag hittade unikaboxen. Förväntansfullt petade jag upp spännet och öppnade locket. Där låg en hel bunt med ovikta sedlar i stora valörer. Vilket kunde ha varit grundplåten till en kommande rikedom. Det fanns dock ett hinder för upptakten till att bli miljonär. Min pappa. Utan ett ord satte han tillbaka locket och ställde unikaboxen med hela dess innehåll i den svarta folkvagnens baksäte.
På kvällen ringde en åkare. Han undrade med skakig röst om pappa händelsevis sett till en unikabox då han mätte det virke åkaren skulle lasta på sin timmerbil.
"Jodå, dotra hittade den och nu finns din unikabox här hos mig".
Ett par timmar senare stod åkaren i dörren och med allvarsam min överlämnade pappa lådan med det dyrbara innehållet.
Åkaren drog upp ett paket cigaretter som han tryckte i pappas hand.
"Som tack för hjälpen", sa åkaren och försvann.
Cigarettpaketet åkte i soporna eftersom min pappa endast nyttjade snus.
När jag gått och lagt mig om kvällen hörde jag pappa muttra till mamma något om att flickan ändå kunde ha fått en tia eller mer som hittelön. Men antagligen var de upphittade pengarna omgivna  av mystik.
Morgonen därpå tittade pappa på mig och började tala. Lade tonvikten på att aldrig någonsin behålla det som upphittas, oavsett vad fyndet bestod av.

Min pappa hade också ett regelverk där ärlighet och att inte falla för ekonomiska frestelser var de viktigaste punkterna. En unikabox till bredden fylld av tusenlappar kunde aldrig rucka hans moral.

onsdag 15 november 2017

Kristendom och böneutrop


Läste i Norrköpings Tidningar att den högt älskade 116-åriga Femöresbron genomgått en obduktion.
Gångbron som i alla tider varit förbindelsen över Strömmen mellan Kneippen och Himmelstalund har styckats och befaras nu fått bestående men.
När det blev allmän känt att bron av åldersmässiga skäl behövde flyttas till Bråvalla för översyn och en eventuell reparation lät inte reaktionerna vänta på sig. Folk föll i chock. Sociala medier svämmades nära nog över av kommentarer där de uttryckte sorg och bestörtning.
Medborgarna är enhälliga. En ny bro måste till, kosta vad det kosta vill. Vilket är omkring 30 miljoner kronor.

Något Norrköpingsborna inte är eniga om är det påtänkta moskébygget som den Bosniska Islamska församlingen vill bygga. Arbetet med detaljplanen påbörjades redan 2013 vilken efter demokratisk ordning fastställdes. Nu verkar det också som om byggnadsnämnden med flera ger församlingen grönt ljus.
Kyrkoherden i Svenska kyrkan Norrköping, kommunstyrelsens ordförande samt flertalet politiska partier menar att det inte finns några problem med bygget. De hänvisar dessutom till religionsfriheten.
Andra tongångar gör sig hörda hos SD. De vill utlysa en folkomröstning. Blir det så kommer jag att rösta JA. Med reservation om böneutrop. Trots att böneutroparen knappast lär höras så långt som till Skärblacka.

Då vår kyrkoherde uttalade sig i frågan hotade kristna med att lämna Svenska kyrkan. Jag undrar stilla hur de kristna som vill lämna kyrkan tänker kring religionsfrihet. Skulle vara intressant att veta.
Jag har full förståelse om det finns rädsla med i bilden. Människor är rädda och rädslan har trängt sig in både i det civila samhället och i politiken. Rädsla som grundar sig på extremism och intolerans. Bränder, våldtäkter, mord, hedersmord, terrorism och förföljelse. Vi är rädda för religionen islam som ingen av oss begriper sig på.

Att vi däremot skulle behöva vara rädda för ett moskébygge i Norrköping förstår jag inte. En plats dit muslimerna kan gå för att utöva sin tro. Precis så som vi kristna går till våra kyrkor. Det viktigaste är att vi aldrig någonsin försöker pådyvla varandra det vi tror på utan istället gemensamt försvarar det demokratiska samhället vi har förmånen att leva i. 

I kväll ska maken och jag åka till vår kyrka. En plats som ger oss andrum och påfyllning av vår kristna tro. Det kan ingen hindra oss från vilket jag är evigt tacksam för.

tisdag 14 november 2017

Ivar den starke och vaccinerade fötter


Jag stod ensam i mörkret på kajen i Norrköpings inre hamn. Endast några sjöfåglar simmade i sakta mak förbi utan att göra någon större notis av mig. Bortifrån Bråviken syntens den första morgonstrimman som färgade himlen rosa.

Trafiken på hamnbron tätnade, människor på väg mot sina arbeten. En gång i tiden var Norrköpings hamn en livlig plats. En viktig del i Norrköpings logistiknav. Textil och papper som skeppades ut till världens alla hörn under 1800-talets industrialisms blomstrande era.
Fartyg som ökade i längd och omfång vilket under 1900-talet ställde till med problem då inseglingsleden blev för trång.
I början av 1960-talet byggdes en oljehamnanläggning ute vid Händelö och efter det växte den yttre hamnen allt mer.
Sveriges starkaste kran Ivar jobbade hårt i den inre hamnen, det krävdes en Ivar för att lyfta turbiner och transformatorer som tillverkats hos Siemens.

Nu ligger den inre hamnen tyst och stilla, inga skepp kommer för att bli lossade och lastade. Inre hamnen ska bli Norrköpings nya stadsdel. Bostadshus, restauranger, caféer och kultur. Samt träningslokaler som främjar hälsan och figuren.
Om det skulle jag tala med mannen jag i morgonljuset väntade på.
Han stannade sin bil strax intill mig och jag hoppade in i passagerarsätet. Han såg trött ut. Hade spelat fotboll framför teven större delen av gårdagskvällen.
Så även jag upplyste jag honom. Så till den milda grad att jag tvingades ta en dusch i pausen mellan första och andra halvlek,

Sverige har gjort en bragd! Italien rasar och skyller allt på domaren. I båda matcherna. Tårarna flödade bland grabbarna på planen när slutsignalen ljöd. Glädjetårar som blandades med vanmaktens tårar. Samt ett avslitet främre korsband.

Under eftermiddagen har maken och jag tagit var sin spruta med influensavaccin. Även det en bragd ty enligt mig  är sprutor jämställt med ett avslitet främre korsband.  Vår eminenta hembrödsbagare Camilla som satt i väntrummet försökte sig på att ge mig några tröstande ord. Så nu vet jag att sprutor i fötterna är mycket värre och gör mycket ondare än en spruta i armen. Bra att veta i den händelse jag någon gång i framtiden behöver få mina fötter vaccinerade.

måndag 13 november 2017

Adelsmän och småtjuvar


Maken och jag har talat om det länge. Att vi borde börja släktforska. Men allt som ofta faller saker och ting ihop likt ett korthus på grund av tidsbrist eller att annat som inplanerats tar överhand.
Nu har vi ånyo lyft frågan och det verkar som om vi eventuellt börjar närma oss det som lagts på is. Tack vare mitt jobb som under förmiddagen var att besöka ett gäng släktforskar.

Varken maken eller jag har någon större koll på våra respektive förfäder, det stannar vid våra mor-och farföräldrar även om vi båda har vaga minnen baserade på hörsägen omkring generationen före dem.
Kanske är vi sprungna ur en adlig släkt eller så blir vi chockerade då det visar sig att våra ättlingar var dräpare eller simpla småtjuvar.

Jag ångrar mig bittert att jag inte då det ännu fanns tid förhörde min farfar och mormor. Eller min egen pappa. Frågade och antecknade. Morfar dog innan jag ens var påtänkt och farmor finns som en svag skugga eftersom hon lämnade jordelivet då jag var sex år gammal. Mamma finns ännu kvar så hos henne kan jag göra en djupdykning för att höra efter vad hon vet.

Kan jag avskärma mig från det faktum att historien eventuellt möter mig med ond, bråd död? Troligtvis. Generationer har överlevt vilket jag är ett bevis på. Det som oroar mig är den generation som nu är på uppväxt. Vad går de för öde till mötes? Kommer det att finnas en ny nyfiken generation efter dem?
Barnbarnen känner inte av min oro. De lever i nuet och ser på livet med barnens ögon. Skratt och tårar, snabbt övergående bekymmer och tryggheten i att det närliggande skyddsnätet omfamnar dem efter bästa förmåga.

När jag kom fram till dagens jobb parkerade jag i närheten av småtvillingarnas storasysters skola. På gräsplanen utanför skolan pågick en utomhuslektion i idrott och hälsa. Mitt barnbarn stannade upp mitt i aktiviteten och jag såg genom bilrutan på hennes mun att hon ropade "mormor". Vi vinkade till varandra men förstod olämpligheten i att springa fram för att ge en kram. Jag klev ur bilen och tittade en stund på barnen som sprang runt några uppsatta blå koner. Flickan tappade koncentrationen och jag hörde läraren mana på henne varpå jag vinkade en sista gång och lämnade därefter platsen.
Vårt barnbarn som tillsammans med de övriga barnbarnen är en länk i generationskedjan.

För några år sedan bad vår yngsta dotter mig att skriva ner den livshistoria som jag hittills hunnit med. Men även skriva ner mitt ursprung så långt som jag kunde. Eftersom jag tog kopia på min berättelse finns den troligtvis kvar i någon låda. Kanske borde jag rota fram skriften, göra ytterligare några kopior och ge till våra barnbarn. Så de har en dokumentation för eventuella framtida behov.
Börjar vi nu att släktforska ska jag se till att berättelserna om våra rötter inte stannar i vår ägo utan förs vidare och förvaltas av de som finns kvar då vi inte längre kan berätta. En dag kan hända att även barnbarnen anser det som spännande att veta sitt ursprung och då har vi hjälpt dem en bit på traven.

lördag 11 november 2017

Novemberrusk och kärleksfulla plankor


Det snöar på sociala medier. Hos oss, i det verkliga livet, regnar det. Tunga droppar blandar sig med blåsten och dunsar hårt mot fönsterrutan.
Men vad gör väl det när vi väntar besök från Värmland. Jag känner en spänd förväntan. Som när jag var barn och vaknade på julaftonsmorgon.

Vårt besök är nära vänner sedan fyrtio år tillbaka i tiden. När maken och jag var i början av vårt förhållande var Hasse och Iris de första jag blev presenterad för. Det klickade omgående mellan oss och trots att vi inte numera träffas regelbundet har vänskapsbanden aldrig brutits.

Hasse och Iris förmedlar en känsla av hemmatillhörighet. Min längtan tillbaka till Värmland har inte avtagit trots att det är tjugoåtta år sedan vi flyttade till Östergötland. Längtan har förvisso mattats av men finns rotat djupt inom mig. När vi träffar våra nära vänner känns det som om en bit av vårt gamla liv återkommer. Precis som det en gång tedde sig. Allt det vi talar om är igenkännande. Jag kan återuppleva platser och personer trots att tiden som gått lett till förändringar även där vi en gång hörde hemma.

Men skulle jag vilja återvända "hem"? Nej, blir mitt svar. Det är här i Östergötland vi hör hemma, det som en gång varit kan aldrig återskapas. Det är dömt att misslyckas för det har jag sett på nära håll. Människor som återvänder och inbillar sig att allt kan börja om där det en gång slutade har blivit gruvligt besvikna.
Min saknad efter Värmland och vår röda lilla stuga Nybäck är sammankopplat med tiden då vi var nykära, nygifta och våra barns ankomst till världen. Dessutom kom Nybäck att bli mitt allra första riktiga hem efter det att jag lämnat mitt föräldrahem.
Ett öde torp som vi köpte för 62 000 kronor. Mycket pengar ansåg maken men torpet skulle bli vårt och så blev det. Vi rev och renoverade. Folk körde förbi på vägen, gruvade sig och sa att nu har Larsson tagit sig vatten över huvudet.  Vi värmde soppa på röret till vedpannan, snickrade och murade. Tapetserade och satte efter dåtidens renoveringsmode furupanel i samtliga tak.
När vi flyttat in kom nyfikna på besök. De liknade vår boning vid ett rart litet dockhus.

Det händer att vi kör förbi vårt gamla hem. Ser med vemod hur det under åren hamnat i förfall. Men då tänker jag att tillsammans med varje spik som slagits in i virket och varje penseldrag som färgat plankorna röda är uppblandat med vår kärlek. Torpet står där ännu intakt på stadig grund trots väder och vind.  Precis ett långvarigt äktenskap som stundom utsätts för hårda stormar. Är bara grunden stadig och rejäl så håller konstruktionen.

torsdag 9 november 2017

Tre ledsagare och en styrd morsa


Varannan onsdag är vi vår dotter behjälplig med barnen eftersom hon arbetar sent. Fem timmars tillbakablick i hur livet ter sig med små barn. Något som vi lämnat bakom oss sedan många år.
Nu mera flyter vi enkom omkring, äter när vi blir hungriga, lägger oss för att sova när tröttheten tar överhand och sover till dess vi vaknar av oss själv på morgonen. Rutiner är lätt att bryta och låta ett annan livsmönster ta vid.
Vi käkar godis, bullar, kakor och andra onyttigheter när helst det behagar. Vi äter dessutom sådant som våra barn inte gillade. Blodpalt med stekt fläsk och vit sås, levergryta och stekt sill med löksås för att nämna några av de kulinariska rätter som vi aldrig lyckats lära våra barn att uppskatta.

Vi hämtar barnen på skola och förskola. Ryggsäckar, vantar och mössor. Viktiga informationsblad och notering av diverse skriftliga upplysningar som är uppsatta vid utgången och som föräldern bör få veta. Allt ska kommas ihåg och förmedlas vidare.
Matlagning, tevemys, tvagning och godnattsaga. Stoppa om tre täcken, pussa, krama och starta cd-spelaren med stillsam sovmusik. Därefter däckar morfar och mormor i soffan till dess ytterdörren öppnas och barnens mamma hänger upp sin kappa på kroken.

Under gårdagen var barnen ute och lekte medan jag lagade maten. Med upphetsad röst rusade en av tvillingarna in och skrek att nu mormor tänker en av mina systrar rymma!
"Hälsa henne att hon får vänta med det till efter maten", ropade jag tillbaka och vände på fisken i stekpannan.
Med alla ungar i en intakt skara satte vi oss till bords. De viktiga samtalen kunde ta sin början.
Mörkret, vi pratade om mörkret som nu är över oss. Problemen med att ta sig till och hem från skolan och förskolan när det är som att ha en säck över huvudet.
"Det är nog värst för mamma. Vi måste styra henne annars går hon in i bommen på gångvägen. Varje gång".
"Men hon har ju Sigge. Styr inte han åt henne"?
"Nej han ser inte han heller när det är mörkt. Vi måste styra honom också".

Jag fascineras över barnen som redan vid späd ålder förstod att deras mamma inte ser lika bra som alla andra. Till exempel hur de spontant lärde sig att lägga saker i hennes händer för att hon skulle "se" vad de ville visa.
När vi var till Malmö, småtvillingarnas storasyster, mamma och jag gjorde vi som sig bör i en främmande stad. En shoppingrunda. Jag höll avståndet, lät mor och dotter botanisera bland kläder och accessoarer. Flickan hittade en klänning som hon ansåg skulle passa mamma perfekt. Hon läste på de fästade lapparna, tog fram rätt storlek, upplyste om priset och klänningens färgsättning. Följde sin mamma till provhytten och tillsammans granskade de passformen.

När jag såg på dem svämmade mitt hjärta över. Insåg hur mycket de faktiskt behöver varandra. En mammas omsorg över sina barn men också mammans stundom uppdykande behov av hjälp från barnen. Att deras mamma inte ser så bra är inget de ordar om eller bekymrar sig över. Förutom de gånger jag föreslår att mamma kan få köra bilen när vi ska ut och åka. Då brukar de av någon anledning protestera vilt, barnen som är vana vid att mamma normalt sett klarar det mesta. Förutom de gånger hon måste styras upp för att inte gå in i bommen.

onsdag 8 november 2017

Frostiga rosor och partykalsonger med fot


Iskristallerna lägger sig som en hinna på de ännu blommande rosorna. Trots att jag fryser måste jag ändå erkänna att frosten tillsammans med rosorna bildar ett vackert konstverk.

Stortvillingarnas lillebror har fått en ny overall. Eller funktionsoverall som plagget heter. Robust vinterutstyrsel i lättskött material. Håller barnet varmt och torrt. Annat var det då jag som barn tumlade runt i snön. Ty då var vintrarna snörika och kalla. Vilket inte hindrade oss barn att vara ute och leka.
En klick Nivea från den runda plåtburken smordes in på kinderna sen var det bara att ge sig ut och sätta fart på kälken.

Höststrumporna byttes ut mot tjocka strumpor vilka blev upphov till ett vansinnigt kliande. Strumpor som hakades fast i livstyckets strumpeband men där en bit hud mellan underbyxorna och strumporna blev bar. Tillbaka inne i stugvärmen bildades en röd rand högst upp på låren. Det sved och stack när huden tinades upp och jag rev frenetiskt i ett försök att stilla den värsta klådan.

En dag kom mamma hem från postkontoret med en försändelse från ett postorderföretag. Hon hade skickat efter kalasbyxor. Under tydliga instruktioner stack jag ner mina magra ben i dessa tingest. Jag hatade kalasbyxorna från allra första stund. De snodde sig kring låren och benen ingick i ett sorts kvävningstillstånd. I ett försök att befria mig från plågan spolade jag ner kalasbyxorna i toaletten.
Med ett ljudligt slurpande gjorde det vita porslinet allt som stod i dess makt att pressa ner benklädseln men gav kort därefter upp och släppte istället ut vattnet på golvet.
Mamma kom rusande och lyckades med nöd och näppe få fatt i det som stack fram ur kröken. Det blev en dragkamp, toalettstolen höll kvar sitt grepp men mamma var starkare.
Kalasbyxornas befrielse var ett faktum och jag fick snällt falla till föga.

Det är inte alltid som nymodigheterna faller i smaken. Det hade kanske fungerat bättre om funktionsoverallen uppfunnits när jag var liten flicka. Då skulle jag ha sluppit striden mellan mamma och mig om de förhatliga partykalsongerna med fot. En strid där mamma alltid korades som segrare och jag fick foga mig i ödet att genomlida vintrarna iförd slutet av 1950-talets strumpbyxutveckling.


måndag 6 november 2017

Firma Ruffel och Lås


"Han var från Östergötland. Det hördes när han pratade", sa min mamma.
Jag förstod inte, vem var från Östergötland och vad hade mamma och han haft för sorts kontakt med varandra?
"Ja han som kom för att kolla mina lås".

Jag blev iskall inombords. Hade min mamma, som är en hängiven vän av försiktighetsåtgärder släppt in en helt främmande man i sin boning? En man som hon aldrig kallat på eller som inte hört av sig för att meddela sin ankomst.

Min första fråga blev därför om mamma sett hans legitimation. Vad han hette och vilket företag som skickat iväg honom med uppdrag att se till äldre, ensamstående kvinnors dörrlås.
Absolut, mamma hade sett legitimationen och jag kände mig något lugnad.
"Han hade ju en skylt på jackan. En namnskylt. Det såg jag tydligt även om jag inte precis såg vad det stod på skylten. Han sa för övrigt att han var låssmed".

Jag kan också låta tillverka en skylt och sätta på mig. Firma Ruffel och Lås. Greta Gustafsson om jag får lov att presentera mig.
Mamma såg skeptisk ut. Påtalade att han hade haft verktyg med sig men inte lyckats ta bort altanlåset med dessa medhavda instrument. Trots att han idogt försökt under en ganska så lång tid.
Låssmeden hade tittat oroligt på altanlåset. Det var inte av ett godkänt märke, dessutom skulle låset inte sitta på en altandörr utan på ett fönster. Nu skulle han byta ut det, naturligtvis mot ersättning.

"Är du inte riktigt klok! Har du släppt in en man som ville ta bort ditt altanlås"?
Mamma nickade. Försäkrade att han var vänligt sinnad. Han hade kollat att hon hade larm samt att ytterdörren såg stabil ut med en plåt överst som garanterade svåråtkomligheten för eventuella inbrottstjuvar nu när mörkret är här.

Eftersom den vänligt sinnade mannen inom rimlig tid inte lyckades ta bort altanlåset för att byta ut det mot ett mycket säkrare ansåg mamma att han nog borde plocka ihop sina grejer och bege sig mot nya mål. Till dörrar vars lås var mer instabila än hennes.
Mannen gjorde som mamma sa. Innan han tackade för sig kollade han säkerhetskedjan. Uppmanade mamma att aldrig öppna dörren utan att först kedja fast den.
"För man vet inte vem som kommer på besök".

Jag känner att jag borde göra en insats. Speciellt då jag berättade om händelsen för min make.
"Han var ingen riktig låssmed om han inte fick bort altanlåset", var hans första reaktion.
Vilket inte har lugnat ner mig nämnvärt.
Nu vet jag dock inte vart jag ska vända mig. Har inget signalement, eventuellt bilmärke eller andra viktiga kännetecken. Det jag kan göra i nuläget är att kontakta mammas grannar för att höra efter om också de haft påhälsning. Eljest får jag ringa polismyndigheten. Om de nu tar sig an ärendet. Inget brott verkar ha begåtts ty mammas bohag och värdesaker finns kvar.

Mamma kan känna sig säker. Hon har larm, ett rejält altanlås, stabil ytterdörr med tillhörande överhängande plåtskydd samt säkerhetskedja. Mamma bor i ett fort. Skulle någon mot förmodan olovandes ta sig in kan hon även trycka på säkerhetslarmet hon har runt handleden. Då rycker hemtjänsten ut i den tron att hon ramlat omkull.

Men den där östgöten med verktygslåda skulle jag tros allt bra gärna vilja byta ett och annat ord med.

lördag 4 november 2017

Bensprattel och gravpynt


Denna vecka och inledningen på helgen har bjudit på stora variationer av bilder i det sociala flödet.
Gravar, ljus, spindlar, monster och lysande pumpor. Vi sörjer, minns och skräms.Tårar, skratt och bus eller godis.
Även i det verkliga livet har jag stött på människor vars utstyrsel anspelar på det amerikanska påhittet Halloween.
Damen sittande vid receptionsdisken i Norrköpings Rådhus, för att ta ett exempel. Hon hade dagen till ära spänt på sig ett diadem där glosögda spindlar vippade käckt från uppåtstående spiraler.
Jag skrattade mot henne, sa att hon var fin. Hon nickade i medhåll och spindelbenen sprattlade i takt med huvudrörelsen.

Igår när mörkret lagt sig var jag med vår dotter och låste dörren till Skogskapellet. Människor, boende i Skärblacka och utsocknes, hade dagen före Alla Helgons dag vallfärdat till gravar och minneslund för att tända ljus. Därefter suttit ner i kapellet, druckit kaffe, lyssnat på musik och med lågmälda röster talat bort en stund. Kanske delgav de varandra minnen från tider då den de tänt ljus för fanns med i livet.
Allhelgonahelgen är en känslosam helg på många sätt och vis. Dagar då vi kommer varandra nära så  som vi aldrig gör under årets övriga dagar. Vi söker stöd och tröst hos varandra. Bekanta eller obekanta spelar mindre roll. Ljuständningen förenar oss. Vissa är i början av sorgearbetet medan andra är mitt i den eller har klarat av den tid som krävs innan sorgen lägger sig till rätta. När minnen inte längre smärtar utan istället skänker en välbehövlig glädje.
Vid gravvårdar fladdrar ensamma ljus men i minneslunden står de tätt. En kollektiv plats för sorg och saknad.

Maken och jag tänder dagligen ljus för att skapa mysfaktor. Dagen har mindre betydelse. Men ganska ofta tänder jag ljus för att få fart på tankeverksamheten. Ett ljus för några vars röster för alltid har tystnat, för de som  finns kvar och  för de som ännu inte är födda. Ibland får var och en dela på ett och samma ljus, ibland får de var sitt. En fladdrande låga som ger plats åt tankar och böner. Tysta ord om tacksamhet över det som varit, det som är och det som förhoppningsvis ligger på framtiden.


onsdag 1 november 2017

Resedrömmar och en tur genom sjumilaskogen



Jag har tillsammans med vår dotter och småtvillingarnas storasyster varit på resande fot under ett par dagar. Tre generationer med ryggsäckar fyllda av äggmackor, godis och reseunderhållning.
Två hotellrum var bokade. Ett enkelt och ett dubbelt. I den smala sängen sov jag. Med utsikt över Malmö Centralstation.
Innan jag drog för mörkläggningsgardinerna satt jag en stund och tittade ut över rörelsen av människor. Människor som var på väg till andra platser eller just hemkomna.
Jag funderade en stund över de för mig okända som jag från mitt hotellfönster studerade. Vilka de kunde tänkas vara, vart de kom ifrån och vart de var på väg.
Kanske någon lämnat en relation bakom sig. Med ett stråk av smärta och ensamhet i bagaget. Eller kan hända med en känsla av lättnad och frihet. Andra kanske stod på Malmö Centralstation för att ta emot sin längtan. Ett par korta dagar innan det blev dags för avskedstagande och en ny längtan.
Det kan mycket väl hända att någon kom hem för att stanna. Gjorde liksom vi, en kortare resa för att få lite omväxling i vardagslivet.
För några kan resandet vara en del i vardagen. Tåg och buss till och från arbetet.

Jag blev sömnig, ringde hem till maken och sa god natt. Tittade en sista gång ut genom fönstret. Det hade börjat glesna på människor och en bit bort glimmade fönstren från Turning Torsos fasad mot den svarta himlen.
Klockan sex på morgonen knackade det försynt på min dörr. Ingen roomservice, däremot ett klarvaket barnbarn som inte fick den uppmärksamhet av sin mamma som hon önskade. Hoppet stod istället till mormor som sömndrucket öppnade dörren. Därmed tog dagens första samtal sin början.

Idag har jag gjort en annan sorts resa. Tillsammans med en gammal hund. Vi satt i samma vagn, dragen av en 4-hjuling genom storskogen. Det märktes tydligt att hunden hade vanan inne. Själv kände jag mig ängslig, klamrade mig fast ömsom vid hunden ömsom vid vagnens kant. Föraren kastade då och då till mig lite hundgodis som jag förmodade var ämnat åt hunden.
Det lutade betänkligt när vi färdades över kala, sluttande stenhällar och det stänkte om hjulen då vattenfyllda hålor forcerades. Stundom svettades jag nervöst, stundom frös jag. Inget var på något sätt lagom.
När färden var över blev jag bjuden på kaffe och hembakade kakor. Kändes som en belöning, precis som när hunden fick sitt godis. Den som är duktig belönas rikligt med beröm och något ätbart.
Själv är jag i denna stund mest glad och tacksam över att jag överlevde den vådliga färden.