Summa sidvisningar

måndag 31 oktober 2016

Ett hjärta i dörren och en gnutta torrmjölk


Tysta stod vi tillsammans i den lite sunkiga hissen. Fyra kvinnor fyllda 40 år och där över. Förlägna tittade vi på varandra. Vem skulle trycka på hissknappen? Den som stod närmast. Hon tryckte på knappen som var uppmärkt med en 4:a.
Dörren gick igen, det brummade i hisschakten och med ett knirrande läte strävade hissen uppåt.
Lite gungande stannade hissen och vi klev ut. En i taget, artigt väntande på sin tur. Vi gick på led genom den opersonliga korridoren och fram till väntrummet. Kösystemet hade redan bildats i hissen och en efter en rev vi av var sin gul nummerlapp. Slog oss ner och tummade på lappen medan vi väntade på att bli uppropade.
En hurtfrisk och leende dam öppnade dörren, hälsade välkommen och visade in oss i var sitt litet bås som istället för dörr var utrustade men ett oansenligt och ganska fult draperi.  Damen beordrade oss att ta av alla kläder på överkroppen, sitta ner tills våra namn ropades upp samt inte lämna kvar några värdesaker när båset blev tomt.

Jag stod huttrande med armarna rakt ut medan en nytillkommen leende dam undersökte mina tuttar. Granskade dem och frågade om jag märkt något ovanligt. Nej, allt är som vanligt.
Så bra, vänligen ta plats. Med varliga händer lade hon en tutte i taget mellan plexiglasen och tryckte till med hjälp av en svart pedal som hon vant styrde med sin högra fot.

Mina vanligtvis runda bröst, nåja runda och långa, plattades obarmhärtigt till och en märklig bild målades upp för mitt inre. Jag började skrattade och damen såg förvånat på mig.
Tänk om jag svimmar. Ramlar ner på golvet och blir hängande i mitt fastsatta och tillplattade bröst.
Omedelbart lättade trycket. Damen såg oroligt på mig och frågade om jag mådde dåligt.
Inte det minsta, jag ser bara det komiska i den eventuellt uppkomna situationen. Mitt bröst blev åter lika platt som ett stekt ägg mellan plexiglasens hårda tryck.

När brösten antagit den normala formen klädde jag på mig och åkte till den väntande vandringsleden. Där fick jag se hoppande laxöringar, grävlinggryt, fläckiga grisar och Bråvikens vatten. Nöden har ingen lag ens för en frilansande reporter. Jag fick uppsöka hemlighuset och sittande på den blå sittringen av frigolit spanade jag ut på gran och fur genom dörrens hjärtförsedda ljusinsläpp. När momentet var avklarat fortsatte jag förnöjsamt min vandring medan höstsolen värmde gott genom min stickade tjocktröja.

Utanför min skrivarbod är mörkret kompakt. Denna äventyrliga dag lider mot sitt slut. Nu får jag gå några veckor och vänta på ett brev med avsändare Landstinget. Känslan av obehag uppstår varje gång det dimper ner i vår brevlåda. Jag låter alltid maken sprätta upp kuvertet och först av oss båda ta del av resultatet. Än så länge har allt varit till belåtenhet. Men osäkerheten ligger och ruvar där inne bland fett och mjölkkörtlar som numera endast innehåller en gnutta av torrmjölk. Om ens det...