När jag i morse klev upp ur sängvärmen visade uret på 05.15. Mörkret var kompakt men himlen stjärnklar. Jag stod en stund ute på trappan och andades in den kyliga morgonluften innan jag gav mig i kast med att skrapa is från bilrutan.
Vinterdäcken är redan monterade på min bil och snökäpparna längst vår väg sitter där de ska. Nu kan snön få komma när den vill. Även om jag personligen föredrar barmark, åtminstone ett tag till.
En av småtvillingflickorna med sin mamma behövde skjuts in till Norrköping och den väntande bussen som skulle föra dem ner till Jönköping.
En liten rosa resväska på hjul var färdigpackad och stod i hallen när jag kom. Höga förväntningar och lite resfeber, det hade hon, lillflickan. Ensam på resa med sin mamma. Rena rama lyxen.
Ledarhunden stannade också hemma med resten av familjen. Barnet är till viss del mamman behjälplig. Barn med funktionshindrade föräldrar lär sig snabbt. Många gånger förundras jag men även beundrar deras förmågor i det självklara att göra vissa saker som mamma inte ser.
Småprat under färden in till staden. Jag vinkade när resenärerna satt på sina bussäten och for sedan hemåt genom ett totalt öde Norrköping. Mörka gator, inga lysen varken från bilar eller fönster.
På Skärblackavägen skuttade en ensam räv. Såg ängsligt på min framrusande bil och försvann med ett språng ner i diket. Samma diken som skolbussen körde ner i häromdagen vilket skapade skrämmande rubriker i dagspressen. Bussen var dock förutom föraren tom och inga personskador uppstod.
Det kändes skönt att krypa tillbaka ner i sängen. Dra upp täcket till hakan och somna bredvid maken som vars lugna lite tunga andetag vittnade om att han inte vaknat av min ankomst.
När jag åter slog upp ögonen var frukosten framdukad. Perfekt kokta ägg, skinka, ost, bröd, varmt och ypperligt gott te samt fladdrande lågor från stearinljusen.
Den utlovade solen vet jag inte vart den tagit vägen. Höststormen viner och gula löv virvlar runt och lägger sig som drivor intill husväggen.
Vad passar väl bättre än att bjuda på höstfika en kulen dag som denna. I köket doftar det nybakad cheesecake och delar av vår familj är snart på ingång.
I Folkets hus pågår julmarknaden för fullt. Hantverk och bakat bröd. Beslutet är taget. Jag stannar hemma. Här trivs jag bäst. Hemmakär var ordet.
Det går vita gäss på Glan. Jag fryser och huttrar. Det fick räcka med stadsresan för idag. Vill inte ut i blåsvädret.
I natt ställer vi om våra klockor. Drar visarna tillbaka en timma. Mörkret blir ännu mörkare. Två månader kvar till nyår. Sedan vänder det. Sakta men säkert. Nya väggalmanackor hänger redan bakom de som fortfarande är i bruk.
Nu är det snart dag att duka kaffebordet. Höstmys och umgänge med några av de som betyder mest för mig i mitt liv.
