Summa sidvisningar

söndag 16 oktober 2016

Snålvatten och syföreningstanter


Efter en natts orolig sömn kändes det som om jag befann mig i ett töcken när morgonljuset letade sig in mellan glipan vid rullgardinen och fönsterfodret.
Vilket är mycket ovanligt ty min nattsömn är god och välgörande. Men så händer det ibland, när kroppens aktivitet är långt ner på skalan, blodet sprängfyllt med melatonin och blodtrycket som lägst att jag i vargtimmen slår upp ögonlocken och blir liggande för att stirra rakt ut i mörkret.

Min ljudbok tog slut, tankarna snurrade och det kändes i halsen som om jag skulle bli förkyld. Dessutom tvingade min värkande rygg mig upp för att svälja ner en Panodil.
Makens lugna trygga andetag bredvid mig. Jag frestades att väcka honom, be om att få bli kramad men lät bli.
Inte ens mitt trick hjälpte mig att hitta tillbaka till sömnen.
Tio förnamn med början på A.
Anton, Alfred, Axel, Alfon, Andreas....
Bertil, Bert, Bo, Birger...
Christer, Carl, Curt...
Douglas, Dan, Dag...
Edit, Elsa, Ester...
Där brukar det för det mesta ta stopp. Vid bokstaven E. Hjärnan orkar inte med att leta upp fler namn utan beslutar sig för att stänga ner.

Jag kände en oro. För våra barn och barnbarn. Kanske berodde det på att när småtvillingarna, deras storasyster och mamma åkte med mig hem på kvällskvisten efter att ha varit på kyrkans syföreningsauktion hade vi ett samtal om fosterhem. Det var mest dottern och jag som talade om fosterhemsplacerade barn med anledning av att jag för några dagar sedan träffade en man som haft trettio barn placerade hemma hos sig och sin fru.
Storasystern i den trefaldiga barnaskaran lyssnade uppmärksamt. Frågade varför det finns barn som inte bor hemma hos sina föräldrar.
Det är svårt att förklara, svarade min dotter sitt barn. Men det kan bero på olika orsaker. Mammor och pappor kan ibland inte ta hand om sina barn. De kanske är sjuka eller bara har den oförmågan. De har ett rörigt liv och då är det bättre för barnen att bo i en familj där allt är tryggt och lugnt. Till den dag då det förhoppningsvis ordnat upp sig och barnen kan få flytta hem igen.
Flickan nickade och jag funderade över om vi var obetänksamma att vi tog upp ämnet när barnen var med.

En hel timma satt vi i församlingshemmet och glodde på faten med bullar och kakor. Vuxenprat och välkomsthälsningar innan det blev dags för att hugga in på fikat. Snålvattnet hade blött ner framsidan på våra blusar.
Småtvillingarna klängde lite otåligt på sina stolar medan deras storasyster satt i mitt knä. Hon ritade en häst, hovkratsar, dynggrepar och halmstrån på ett papper med en lånad kulspetspenna vi hittat i min ryggsäck.
Längst ner, med spretiga versaler skrev hon MORMOR ♥ MORFAR

Jag tänkte på pappret när jag låg och tittade ut i mörkret. Pappret jag omsorgsfullt vikt ihop och lagt i ryggsäcken. Glädjen över att vara mormor/farmor tillsammans med morfar/farfar. Sen bad en bön för alla barn. För de som har det svårt och för de som har det bra. Att det ska finnas föräldrar, mor- och farföräldrar men också fosterföräldrar som lyfter och bär då det behövs i livets alla skeden.
Min nattliga oro är obefogad. Barnen har det bra. Men livet kan vara nyckfullt. Om en timma, ett dygn eller en vecka kan det se helt annorlunda ut. Nu ska vi äta av äppelkakan jag ropade in på auktionen. Mitt ekonomiska bidrag till de som har det svårt.

Länge leve syföreningstanterna!