Summa sidvisningar

söndag 11 september 2016

Nagelvård och trasiga isolatorer


Vill du måla mina naglar? frågade dottern och lade sina händer på köksbordet.
Naturligtvis. Jag penslade på ett svagt rosa, lite glittrande lack. Hennes tånaglar var redan målade och jag frågade vem som hjälpt henne. Kanske småtvillingarnas storasyster? Hon är redig och klarar det mesta, även att måla sin synskadade mammas naglar.
Nej, det visade sig att naglekonstnären är pappan i familjen. Förutom att måla sin frus tånaglar i en läckert grön färg målar han även sina tre döttrars naglar. Det blir 40 naglar, 80 om även tånaglarna ska färgas med lack. Det inger respekt. Ty att måla naglar är tidskrävande och tarvar en stadig hand. Om en av familjens flickor vill ha sina naglar målade ställer sig de andra på kö utan hänsynstagande till något tidsmellanrum.

Maken och jag laddade gårdagskvällen med nötter och var sitt glas vitt vin. Hängde i soffan och lät en film roa oss genom teverutan. Jag gillar att sitta och sticka framför teven. Just nu håller tre tröjor av mjukt ekologiskt bomullsgarn på att växa fram. Stortvillingarna och deras lillebror ska få nya tröjor lagom till höstkylan.
Stundom kommenterade vi filmen, Sippade på vinet och knaprade salta nötter. Stickorna slamrade hemtrevligt mot varandra och garnnystanet krympte sakta men säkert.
Plötsligt blev allt svart och tyst. Efter en kort stund brummade det till i kyl- och frys, lamporna blinkade för att åter slockna.

Vi satt stilla en liten stund. Väntade på att det åter skulle bli ljust men inget hände.
Varje vrå av vårt hem är välbekant. Var sak har sin egen plats och ingen behöver tänka på vart allt finns att tillgå. Men i det plötsligt uppkomna totala mörkret blev allt med ens främmande.
Har vi ljusstakar i sovrummet? Vart är tändstickor och tändare? Kommer du ihåg om vi har långa ljus eller bara stumpar i ljusstakarna på köksbordet? Vart har vi ficklampan? I snickarboden! Ja visst ja, i snickarboden, men jag undrar var i snickarboden? Står skorna ute på trappan eller i hallen? Och var är jag i min stickning? Rätt eller avigt varv? Jag mindes inte. Bara att jag var mitt i någonstans

Trevande på köksbänken och i lådor letade vi efter något att tända ljusen med. Det bekanta blev för en stund obekant.
Så här är det att leva i skugga och mörker, tänkte jag. Minsta rubbning av det normala som att till exempel ställa en tillbringare i ett annat skåp än där den alltid står skapar oreda och irritation. Eller att inte skjuta in en stol intill bordet då den som suttit på den lämnar sin plats. Eller att låta en dörr som vanligtvis alltid är stängt stå halvöppen. Eller vända en kastrull på spisen med handtaget utåt. Små alldagliga moment som vi normalt sett inte tänker på men som kan vålla obehag för den som inte ser.

Vi gick till sängs. Det var ingen idé att sitta kvar i soffan och stirra rakt ut i det svarta i väntan på ljusets återkomst. Golvljusstaken i sovrummet med de fladdrande ljusen gjorde skuggor i taket. Bjällerklang, bjällerklang hördes dingelidång. Jag fick vibbar av advent och skam till säges så kände jag en liten ilning av längtan till att få plocka fram advent- och julsakerna. Men bara en hastigt övergående längtan.

Det är väl nåt tekniskt fel i nån transformator i Kimstad, Eller trasiga isolatorer. Kan ta tid att åtgärda, sa maken och blåste ut de fladdrande ljusen så vi inte skulle somna i från dem och av oaktsamhet starta en eldsvåda.

Nu rustar vi oss för att åka hem till stortvillingarna och deras lillebror. Det vankas fika. Tur att elen kom tillbaka. Eljest hade vi fått dricka saft och äta Mariekex. Har egentligen ingen betydelse vad vi äter, det viktiga är samvaron. Att vi håller ihop både i ljus och i mörker.