Summa sidvisningar

torsdag 1 september 2016

Ett skrivet papper och evig kärlek


1 september. Idag är det någon som har bröllopsdag. Inte vi, det är inte för än i december. Cementbröllop. Låter inte så där speciellt romantiskt. Mer stabilt.
Det par jag tänker på firar idag efter nio år som äkta makar linnebröllop.

Kvinnan och mannen som båda var över 80 år uppsökte mig. De ville att jag skulle skriva deras testamente. Samma efternamn, men de var inte gifta utan sambo. Dock hade de  tidigare varit gifta med varandra. Kärleken förändrades under tid och år. De beslutade sig för att gå skilda vägar. Nya kärlekar och ett annat liv utan varandra. Barn, barnbarn och barnbarnsbarn. De stretade på var och en på sitt håll så som vi alla stretar på under livet.

I mycket mogen ålder träffade de åter igen varandra. Kärleken som svalnat fick ny glöd och de började om där de en gång slutat. Blev sambo och började med all rätt att tänka praktiskt.
De ville ge varandra trygghet genom ett testamente. Sambolagen ger tyvärr inget fullgott skydd trots ett egenhändigt undertecknande där vittnet bedyrar att de som skriver under är vid sina sinnens fulla bruk. Inte då det finns särkullebarn.
Jag förklarade och såg oron i deras ögon. De ville ha förslag till åtgärd. Giftemål. Bröllop. Ge varandra nya löften om att försöka leva i kärlek och trohet och få det registrerat hos Skatteverket. Ett bättre skydd än sambolagen.

Kvinnan sken upp så mycket att hennes rynkor i ansiktet slätades ut. Mannen var mer skeptiskt inställd. Tyckte de var för gamla att stå inför prästen i någon kyrka för att åter igen ingå äktenskap med varandra.
Borgmästaren, föreslog jag. Nej. Kvinnan var mycket bestämd på den punkten. Skulle de gifta sig skulle de göra det på riktigt. En präst var tvunget att ingå i ritualen.
De gick hem för att fundera. Mannen vände sig mot mig i dörren, såg på mig och mumlade något om äktenskapsmäklerska.

Efter ett par dagar ringde kvinnan. De hade fattat ett beslut. Kunde jag ordna en präst samt två vittnen och sedan komma hem till dem. Dag och klockslag hade redan setts ut.
Eftersom vi har en präst inom räckhåll bokade jag vår dotter. Maken och jag skulle agera bröllopsvittne vid ceremonin.
Med ålderns rätt bar inte benen på det gamla paret. De satt i finsoffan. Höll varandras händer och en liten brudbukett vilade i den finklädda kvinnans knä. Vår dotter vigde mannen och kvinnan till man och hustru.
Jag höll min vita näsduk hårt i handen och torkade mig diskret i ögonen och under näsan.
När allt var klart sa vår dotter att nu kunde mannen kyssa sin brud. Den nyblivna maken ifrågasatte nödvändigheten i ett sådant agerande medan hustrun trutade med munnen och kyssen blev ett faktum.

Sedan åt vi smörgåstårta och skålade i cider. Satt i finrummet vid ett fint dukat bord som var täckt med en nymanglad linneduk.
Om det gamla paret lever idag firar de linnebröllop. Nio år som äkta makar.

Vi må bli gamla och skröpliga men blir aldrig för gamla att känna kärlek och lycka.