Gårdagskvällen tillbringade vi i grannkommunen. Efter att ha utfört det vi skulle göra kom maken på den strålande idén att äta kvällsmat ute på restaurang.
Vårt stamställe var stängt så vi testade en närbelägen pizzeria. Jag blev sugen på kebab. Kycklingkebab. Maken beställde sin favoritpizza. Hawaii. Med ananas. Inget annat än hawaii för hans del. Själv tycker jag att det lutar 1970-tal över den pizzan. Antagligen är ananasen den bidragande orsaken. Vem minns väl inte kassler med ananas?
Just 1970-talet ger mig dåliga minnen. Av den anledningen gillar jag inte varm ananas ihop med annan mat.
Makens pizza kom ganska omgående till bordet. Värre var det med min kebab. Eftersom maken ogillar kall mat lika mycket som jag ogillar varm ananas ihop med mat startade han sin måltid med ett ursäktande om att han inte väntade in mig.
När tallriken började bli tom stegade jag ut till pizzabagaren och undrade om hönan inte var slaktad och erbjud mig att hjälpa till. Hönan var slaktad men jag var bortglömd.
Så obetydlig var tydligen hans betalande matgäst. Eller så föll hela maträtten på den mänskilga faktorn. Jag väljer att tro på det senare.
Medan vi väntade på min kebab talade vi om sommaren. Om att den varit så bra. Om allt vi gjort och upplevt. Att vi verkligen sugit ur det göttaste under de här sommarmånaderna. Bästa sommaren på mycket länge. På precis alla plan och då menar jag verkligen på precis alla sätt och vis.
Plötsligt sa maken att han hoppades på att få hänga med mig även nästa sommar. Det undrar han i och för sig varje höst och de tankarna har även jag. Att vi ska få vara friska och tillsammans få uppleva en ny vår och sommar. Om det vet vi så lite.
Maken och jag har en sund inställning till döden. Mycket beroende på att vi levt så nära den under många år. Vi vet att vi en gång ska dö, vi vet dock inte när det är dags. Men vi är inte rädda att tala om det. Till skillnad mot många andra som tycks tro att de är odödliga.
I Hovås rasar innevånarna över det nya hospice som planeras byggas. Föräldrar vill inte att deras barn ska gå förbi där varje dag och bli påminda om döden. Barn som en dag blir vuxna och plötsligt står inför det faktum att deras föräldrar närmat sig slutet av levnadsvandringen. Att de då kan känna en tacksamhet och trygghet i vetskapen om att deras föräldrar blir vårdade på allra bästa sätt när slutet närmar sig. Personalen på hospice kan det där med god omvårdnad.
Känner att de här föräldrarna gör barnen en otjänst genom att projektera sin egen rädsla för döden på sina barn.
När maken och jag öppnade vår begravningsbyrå kom en granne inrusande. Han skällde och svor för han ville inte bo granne med en begravningsbyrå av den enkla anledningen att varje gång han såg mig blev han påmind om sin dödlighet. Den mannen och jag blev för evigt fiender. Det gick så långt att han hotade mig och smockan från hans sida hängde i luften. Till sist blev jag nödd och tvungen att kontakta hyresvärden som i sin tur hotade med att den ilskna dödsförskrämda grannen skulle bli vräkt om han inte skärpte till sig. För att blidka mannen bjöd jag honom på tårta som jag fått medskickad efter en minnesstund. Visa att jag inte önskade livet ur honom utan enkom ville honom väl. Inte ens en tårtbit hjälpte. Han hatade mig över allt annat. Jag såg mannen en dag när jag var inne i Norrköping så han lever fortfarande. Men jag tror inte han slutat hata...
