Summa sidvisningar

fredag 26 augusti 2016

En fallucka i taket och hormonbehandling


Vi körde under gårdagsmorgonen genom ett regnigt Värmland. Stannade till i Kristinehamn och fikade i bilen. Då bröt solen igenom, värmen steg och lade som som ett våtvärmande omslag runt kropp och själ.

Under resans gång har vi lärt oss hur en bidrottning odlas fram. Enkelt sa biodlaren, komplicerat tänkte jag. Sedan åt vi en måltid för att avsluta det hela med kaffe och tårta. Kram och på återseende. Till Kullen är vi alltid välkomna.

Natten har vi tillbringat strax intill vår Värmländska gård som sedan 27 år tillbaka inte är vår. Vi låg nära varandra och jag sökte makens hand som genast slöt sig runt mina fingrar.
Ångrar du att vi sålde? viskade jag rakt ut i mörkret.
Lite.
Jag visste redan svaret men ville ändå höra det. Att jag inte var ensam med tankarna.

Livet blir utifrån de val vi gör, sa svågern och svägerskan under förmiddagskaffet.
Bortom trädstammarna syntes gaveln på vår ladugård som inte är vår utan någon annans.
Men hur hade livet blivit om vi valt att ta försäkringspengarna efterladugårdsbranden branden och istället för att bygga en ny ladugård satsat på en annan sorts ekonomibyggnad och bostadshuset?
Det får vi aldrig veta så det är inte värt att spekulera.

Istället lyssnade vi till makens lillebror som berättade om då han en gång för länge sedan renoverade en lägenhet hemma i Frankrike. Plötsligt trampade han ner i en slags gömd lucka och for rakt genom golvet som var någon annans tak. Två damer satt i våningen under och blev vitnande ansikten vittnen till hur en man dråsade ner från taket och hamnade mitt ibland dem. med
Svågern reste sig, strök bort träflisorna ur kalufsen, hälsade artigt och försvann ut genom dörren.
Precis som i en actionfilm. Hade han stannat kanske damerna hade bjudit honom på en kopp kaffe.
Då det kommer oväntat besök,..
Sedan tittade vi på gamla bilder från den tid då bröderna och deras syster var små.
Nästa vecka far svågern och svägerska hem till sitt Frankrike.
Hej då och kram, vi ses nästa år igen.

När vi skulle åka hemåt stannade vi till på vår före detta gårdsplan. Maken strök mig över armen och sa att nu åker vi hem.

I vår östgötska grannkommun stannade vi och åt lite mat på en restaurang. Krögaren tittade upp när vi kom in och sa vad vi ville beställa, Han vet vad hans stamgäster vill ha. Inga krusiduller på hans restaurang.
När vi fått maten kom han med en egen tallrik och gjorde oss sällskap. Han var glad för hans fru genomgår just nu en hormonbehandling och vill inte längre skiljas. Vilket hon alltid ville vid en viss tidpunkt varje månad. Nu stundar andra tider, sa krögaren belåtet. Vi nickade i samförstånd.

Nu är vi hemma och vi har det allt bra fint. Tog svängen om vår lokala matvaruaffär och på parkeringen stod vår son med stortvillingpojken i handen i beredskap att inhandla lite matvaror de också.  De hälsade oss välkomna hem och det kändes mycket gott.
I kväll sitter vi bredvid varandra i soffan och tittar ut över Glan. Långt där borta i Värmland ligger vår gamla gård och förfaller sakta men säkert. Men det är inte vårt val så det har vi inget med att göra.
Så säger förnuftet, men känslorna talar ett annat språk.