Summa sidvisningar

söndag 21 augusti 2016

Bortförda brudkronor och vapenskrammel


Känns som om jag befinner mig i ett växthus. Varmt och fuktigt. Mån tro om det blir ett bra svampår? Kantarellerna torde gilla det rådande klimatet. Inte för att jag är någon hängiven svampplockare. Verkar mest besvärligt att dra på sig stövlar och packa bilen för att bege sig dit där det borde finnas kantareller. Bara för att på plats konstatera att någon varit före oss. Det råder ett allmänt krig om läckerheterna. Så som det gjort i alla tider.

Skrollade mig igenom nyheterna medan maken förberedde vår frukost. Guld och silver till hemmanationen. Glädjeyra till oss.
I en närbelägen kyrka i vår församling har ett par skurkar brutit sig in och knyckt brudkronorna. Banditerna sitter bakom lås och bom men kronorna, en kulturskatt, är spårlöst försvunna. Precis som min moster Karins brudkrona. Den som hon gjorde i examensarbete och skänkte till Storfors kyrka, den ort där hon är född och uppvuxen. Moster Karin hade dock ritningarna kvar och en ny krona kunde tillverkas.
Själv har jag aldrig burit någon brudkrona. Vårt äktenskap har hållit i många år även om jag inte var någon kronbrud. Det är uppenbart att livslång kärlek inte enbart kommer an på en brudkrona.

I Turkiet har det också firats bröllop. Med ett tragiskt slut då en bomb exploderade mitt i festligheterna och trettio människor fick sätta livet till och nittiofyra personer är svårt skadade och kämpar för sina liv.
Självmordsattack, säger premiärministern.

Jag funderar över hur livet egentligen ter sig i dessa länder där attacker med svåra efterföljde hör till vardagslivet.
Folk gifter sig och vågar skaffa nya liv till världen trots det. Varför? För att visa att det inte finns en rädsla för terrorn? Att livet är starkare än ondskan? Människor blickar framåt och tror på en fredlig framtid? Många flyr för sina liv medan andra av olika anledningar väljer eller inte har något annat val än att stanna kvar. Hur ser vardagen ut för dessa människor?

Föräldrar följer sina barn till skolan. Tänker de att det kanske är sista gången de  ses när de vänder ryggen åt sina barn för att bege sig hemåt? Klungor av människor ute bland marknadsstånd, i butiker, på gator och torg. Känner de rädsla? Antagligen. Men de gör det de måste eftersom det svåra skulle bli ännu svårare om de inte gjorde det.

I går fick jag en förfrågan om att ta hand om stortvillingarnas lillebror varje tisdag förmiddag. Det är dags för mamman att åter bege sig ut i arbetslivet efter mammaledigheten. Nu ska hon mjukstarta innan gossen börjar i förskolan.
Självklart vill jag ta hand om vårt minsta barnbarn varje tisdag förmiddag! Ser det som ett privilegium. Vi kommer att lära känna varandra på djupet.

Våra barnbarn lever i en trygg värld. Det finns en nätverk runt omkring som sörjer för deras välmående och skyddar dem från katastrofer. Men med världsutvecklingen känner jag mig så osäker över deras framtid. Än så länge behöver vi inte undra om det är sista gången vi ser våra barn och barnbarn då de lämnas i förskolor och skolor. Att någon galning urskiljningslöst ska spränga sig själv eller kasta en bomb så ett helt kvarter med människor stryker med.

Det utkämpas många krig i vår värld. Några krigar om kantareller medan andra krigar för krigandets skull där religion är den bidragande orsaken.
I länder där det råder fred strider familjer inbördes om oliktänkande, makt, pengar och avundsjuka och näringsidkare krigar om kundernas pengar och köptrohet. Det har allt sedan människan skapats hörts vapenskrammel och strider inletts. Det lär med största sannolikhet aldrig upphöra.