Summa sidvisningar

torsdag 18 augusti 2016

En mapp med gulnande blad och eftervärldens kommande släkte


Frustrationen höll på att ta överhand då jag skulle parkera min bil i de centrala delarna av Norrköping under tidiga morgontimman. Augustifesten är på gång vilket medför avstängda gator, uppsatta staket och Axels tivoli.
För ett svagt ögonblick frestades jag att parkera på olovlig plats men besinnade mig, tog några extra varv och hittade till sist en lucka där jag smidigt och proffsigt kunde fickparkera.

Jag har varit exalterad nästan i överkant inför dagens frilansuppdrag. Äntligen var det då dags att få, med viss vördad, beträda tröskeln in till det innersta av Norrköpings Stadsarkiv. Så som jag har längtat!
Först intervju och kaffe. Naturligtvis hoppades jag att stadsarkivarien skulle bjuda ner mig i källaren, men jag vågade inte på egen inrådan fråga. Att dörren med skylten "Endast personal" skulle ställas på vid gavel för mig. Men hon sa det själv och jag gick trapporna ner till det allra heligaste. Dit där ingen obehörig allmänhet har tillträde.
Jag ville röra vid de tjocka böckerna med vackra pärmar. Öppna och bläddra mig fram genom gulnande papperssidor med snirklig handskrift. Jag besinnade mig och nöjde mig med att fotografera men först ha förvissa mig om att fotografering var tillåtet.

Vi hamnar där alla en gång. I Stadsarkivet. Om inte tidigare så när ögonen slutits för alltid och kroppen förvandlats till mull. Då arkiveras vi i kommunens regi. Tanken svindlar. Tänk om flera generationer efter mig med en liten tillstymmelse av mitt dna ber arkivarien plocka fram uppgifter om mig för att på så sätt gå tillbaka till sina rötter. Eller så hamnar jag i en mapp bland alla andra med efternamnets begynnelsebokstav L. Bortglömd och gulnad. Men det ändå förtröstansfullt att mitt namn för alltid kommer att finnas kvar även om jag som person blir totalt bortglömd och betydelselös.

I en väl tillsluten kista låg brevet. Skrivet av kung Albert den 7 april år 1384. Kistan hade tre lås och krävde tre man för att öppna. Nycklarna skulle sättas i de tre låsen och vridas om samtidigt. Det var bara stadsarkivarien och jag där. Några nycklar såg jag inte till. Jag lade handen på kistlocket och kände historiens vingslag fortplanta sig från handflatan upp till mitt sinne.

Utrymmet var enormt. Sträckte sig under stora delar av Rådhuset. En underjord fylld med skrifter, fotografier och filmer av personer som inte längre finns. Kartor och ritningar över platser och byggnader från förr.  Allt arkiverat åt eftervärldens kommande släktled och forskare.

Tack Stadsarkivarie Pernilla för att du tog med mig dit! Känslan var magisk.