Summa sidvisningar

tisdag 16 augusti 2016

Tuppens vassa sporrar och ett infekterat finger


Nu blommar ljungen. Bland blåbärsriset. Jag är inte speciellt vidskeplig men avstår ändå från att ta in ljung för att dekorera köksbordet. Dumt att utmana ödet.
Även om det mesta blommat över växer ogräset. Av den anledningen har jag idag varit med sonen och rensat en enorm rabatt åt en av hans kunder. Perfekt temperatur med en sval bris gjorde jobbet ganska så angenämt.
Inte blev det sämre av att gårdens höns höll oss sällskap. De sprätte med fötterna där vi frilagt jorden från tistlar, nässlor och allt annat som ej bör växa i en välansad rabatt. Kacklade och skrockade medan den ståtliga tuppen höll ett vakande öga på sina brudar.

Vi kände en viss respekt för tuppen. Han blängde ont på oss, sträckte på benen och visade upp de imponerade vassa sporrarna. Vi mutade honom med våra frukostsmörgåsar. Men som den gentleman tuppen var lät han pullorna förse sig först av alla och de slogs högljutt om bitarna.

När min svärmor en gång i tiden hade höns med tillhörande tupp blev tuppen och hon osams. Han till och med gick till attack mot sin matmor varpå min svärmor tröttnade på tuppens olater och körde ner hans huvud i regnvattentunnan i uppfostringssyfte. Tuppen svarade med att riva henne på fingret med sporren. Sedermera uppstod blodförgiftning men då min svärmor var en rådig kvinna utan att göra så stort väsen av ett sketet finger där de röda ränderna hotade att närma sig mer vitala delar satte hon resolut på en kittel med vatten. När vattnet nådde kokpunkten stack hon fingret i kitteln och bekymret var ur världen. Det var i alla fall vad hon sa. Tuppen nackade hon och lät honom bli mör i tryckkokaren.
Min svärmor var av hårt virke och lät bli att vandra många meter i jämmerdalen.
Idag ringer vi till vårdcentralen för en sticka i fingret.

Själv har jag fått en blåsa i höger hand efter att ihärdigt använt diverse trädgårdsredskap. Maken blåste bort det onda och gav mig en skön handmassage med en väldoftande kräm.
Maken är av samma virke som sin mamma men då jag råkar ut för blessyrer tar han hand om mig på bästa tänkbara sätt. Han är min privata husläkare och tur är väl det. För när jag råkade hacka av mig halva vänster pekfinger med tillhörande nagel då jag var ovarsam med kökskniven satte han mig i sitt knä, bandagerade fingret och torkade mina tårar. Nageln och skinnslamsan kastade han på komposten sedan höll han koll så inte några röe ränner uppstod för att ta sig upp mot mitt hjärta.

Det är skönt att vi har varandra. I nöd och lust.