Summa sidvisningar

söndag 14 augusti 2016

När tiden står stilla och sorgen känns tung


Idag inser jag att jag under gårdagen levde i villfarelsen att sommaren återkommit. Hällande regn och småkyla bekräftar det jag i skrivandets stund anar. Nu är det höst.

För exakt sex år sedan idag packade  maken och jag våra väskor och lämnade de lappländska fjällen för att vända åter till Östergötland. En hel veckas vandring i orörd natur, porlande bäckar och där skenande renar syntes på behörigt avstånd. Tystnaden som vi nästan kunde röra vid och inga myggor.
Tidlöst land...där och då fann jag titeln till min diktsamling...

Då fick vi ett telefonsamtal som kullkastade stämningen som omhuldat oss. Beviset för att livet innehåller glädje men även smärta. En ung människa hade mist sitt liv och vi stod plötsligt inför vårt livs svåraste uppgift. Att på ett professionellt sätt ta hand om familjen som slagits sönder och samman samtidigt som vi bearbetade våra egna känslor var inte enkelt. Vi var inte bara yrkesmän, vi var också familjens nära vänner och grannar. Begravningsentreprenörers dilemma. Att hålla styr på sin egen sorg.
Vi gav vårt yttersta. Stöttade känslor och ordnade det praktiska. Vår dotter som sett pojken sedan han var liten förrättade begravningen i egenskap som präst men även som familjens vän. Hon såg så liten ut där hon stod framme vid kistan trots att hon då var höggravid. Hon bar sitt barn under sitt hjärta. Ett nytt litet efterlängtat liv som väntades medan ett annat föräldrapar satt i kyrkbänken och tog farväl av det liv de en gång i kärlek skapat tillsammans.

Varje gång jag tänker på vår fjällresa tänker jag även på John.

Mina tankar letar sig vidare i den mänskliga hårddisken där minnen lagras.
Idag för exakt två år sedan var vi och cyklade på Gotland tillsammans med småtvillingarna, deras storasyster och föräldrar. Redan på morgonen anade vi oråd. Himlen var askgrå och efter ett par kilometers ivrigt trampande bekräftades våra värsta farhågor. Himlen öppnade sig, blixtarna delade den mörka himlen och åskan dundrade.
Vi hade inget annat val än att fortsätta vår färd. Trettiofem kilometer som delvis gick genom en skog på en skogsstigsliknande smal gräsöverväxt väg. När vi kom fram till civilisationen var precis allt genomblött.
En händelse som ter sig ofantligt munter så här i efterhand.

Två minnen som utspelades på en och samma dag fast med olika tidsintervaller som har två gemensamma nämnare. Glädje och sorg vävs samman till ett. Vi har gått vidare i livet och kan endast betrakta de som med en fot står kvar i dåtid. Även om livet till viss del gått vidare också för dem kommer de aldrig ifrån dagen som för alltid förändrade det självklara till det ständigt ofattbara.
En kall hand kramar om mitt hjärta när jag tänker på vad som kan hända med våra liv. Ett liv som aldrig går i repris.