Summa sidvisningar

fredag 12 augusti 2016

Djupa schakt och brända skogar


Resväskorna är uppackade och smutstvätten efter vår resa är inte längre smutsig utan hänger doftande av tvättmedel ute på tork. Vinden för med sig ett stråk av höst. När vi förmiddagsfikade ute på trappan kunde vi konstatera att sommaren börjar närma sig sitt slut. Inte längre något fågelkvitter, inte ens skogsduvorna hörs kuttra. Vet inte vart de tagit vägen, de feta duvorna.

Denna gång gick färden till Sala. Med en avstickare till Sätra Brunn där vi drack ur källan. Vad det skulle vara nödvändigt för begriper ingen av oss, hälsobringande sägs det, men vi tyckte mest att det smaka unket. Kanske en långtidsverkande dryck som gör sig gällande när vi minst anar. Vem vet.

155 meter rakt ner i urberget. En hissfärd på 4 minuter. Vi hade termobyxor på oss. Såg att de som endast var iförda shorts och tunna tröjor sneglade avundsamt på oss.
Sala silvergruva äger. Arbetsmanskap som mödosamt hackat sig genom det massiva berget är borta sedan länge. Lämnat ett kulturarv bakom sig som vi moderna människor får ta del av. En historisk resa på 90 minuter i slingrande orter och vattenfyllda schakt.

Minsann kom inte småtvillingarna, deras storasyster och föräldrar släntrande utanför Drottning Christinas schakt. Iförda hjälmar, beredda på att även de stiga ner i underjorden. När vi kom upp i ljuset igen åt vi lunch tillsammans innan vi skildes åt.

Vi sov i gruvområdet. I det hus som en gång byggdes åt ungkarlar som arbetade vid gruvan. Vår säng var utrustad med en blommig sänghimmel. Nyskapad romantik mitt i en miljö som en gång var fjärran från lyx och flärd. Vi sov djupt och drömlöst under tjocka bolster.
På värdshuset berättade krögaren medan han lade upp vårt frukostbröd i korgar att Jordskott spelats in i gruvområdet. Han hade sett hela serien mest för att den utspelades runt hans arbetsplats. annars var serien märklig, ansåg han och vi höll med.
Filmteamet var nöjda med att den västmanländska skogen brann så lägligt. Röken från eldhärden passade in i deras scener, sa krögaren och skakade sorgset på huvudet åt galenskapen.

13 800 hektar skog där endast svarta furor som sträcker sig mot himlen och kala stenar vittnar om vad som hänt.
Vi körde genom området som nu är ett naturreservat. Följde skylten Hälleskogsbrännan och hade svårt att ta in det dramatiska som utspelats där. Rallarrosen blommade bland de svartbräda trädstammarna. Tallar vars svarta brända rötter klamrade sig fast runt de kala stenarna. Som långa seniga fingrar i ett försök att hålla sig kvar i upprätt ställning spädde på den kusliga stämningen.
Vi talade lågmält som i vördnad med varandra när vi med knappt styrfart körde skogsvägen fram.

I Strängnäs stannade vi och drack kaffe. Åt citronmarängpaj och tittade på de pompösa bostadsrätterna som vuxit upp vid Mälarens strand. Bakom de höga fönstren till de inglasade balkongerna satt de som hade råd att bosätta sig där och blickade ner på oss flanörer.
I hamnen låg lyxbåtar. Besättningen vilsamt tillbakalutade i vilstolar ute på däck med fyllda vinglas.
Vi frågade varandra, maken och jag, om de som har stora lyxbåtar kan känna glädje över de där små, små glädjeämnen som ger livet guldkant.

Vi lägger en ny sommarupplevelse bakom oss.  En tvådagars upplevelseresa med hälsobringande vatten, djupa schakt och brända skogar. Där till var sin citronmarängpaj.