Summa sidvisningar

måndag 25 juli 2016

En vit gardin och träck mellan fingrarna


När vi satt och åt frukost kom plötsligt en liten fågelunge inflaxande. Skärrad fladdrade den snabbt runt i köket. Slog i det vita kaklet över diskbänken och vinglade vidare. Kraschade in i fönsterrutan och föll till golvet med en liten duns.
Snabbt fick jag en kökshandduk över den lilla kroppen och kunde varligt ta upp den och försiktigt hålla den kvar för att ge utrymme till lite vila.
Jag kände hur det pyttelilla hjärtat pickade hårt och som att skydda sin kropp drog den in benen under vingarna.

Jag gick ut på altanen och vände handflatan uppåt. Fågeln låg kvar en stund med öppen näbb medan pepparkornsögonen tittade stadigt på mig. Så placerade den en vit markering mellan mitt lillfinger och ringfinger, reste sig och flög snabbt iväg.
Jag tvättade händerna och återgick till min rostade macka med hemmagjord nektarinmarmelad.

Maken dukade av bordet och jag gick till sovrummet för att bädda. Vad fick jag då se om inte den lilla fågeln som vettförskrämd klamrade sig fast i den vita sommargardinen. Det fick vara slut med daltandet. Resolut plockade jag ner fågeln och släppte ut den utan några större åthävor än att jag önskade den lycka till med förmaningar om att inte flyga in i främmande människors hem. Alla är inte lika välvilligt inställda fast jag gärna vill tro det.

Fågeln var rädd. Utan förmåga att reflektera över varför den skulle vara rädd. Instinkten sa att den var ute på extraordinära strapatser. Här fanns dock en räddare i rädslan. Hos oss människor är det ofta tvärt om. Vi är våra egna livräddare grundade på mod, tillit och färdigheter. Visst, vi kan söka hjälp med att ta fram, stötta och förse oss med nya möjligheter men det slutgiltiga beslutet ligger enkom hos oss själva.
Det svåra kan vara att släppa taget om rädslan. Även i stor sorg kan det ligga en rädsla. Den är oftast skamfylld. Att släppa taget om sin sorg och gå vidare kan upplevas som ett svek mot den vi mist.
Tiden läker alla sår, så sägs det och det är sant. Såren läks men skarven finns kvar. Som ett krus som tappats i golvet och limmats ihop till brukbart skick med superlim. Dras tumnageln över skarven känns den lite ojämna kanten tydligt. Samma själsliga ärr finns kvar efter ett trauma, förlust eller sorg men det kan vi till sist lära oss att leva med. Bara vi inte är rädda för att släppa taget om det som känns svårt.

Att våga släppa taget ger frihet till ett fridfullt liv. Jag vet att det går men först när tiden är mogen.