Summa sidvisningar

tisdag 12 april 2016

Navelludd och vardagslyx


Våren fortsätter sin entré. Dock var gräsmattan vit av frost när vi hissade upp sovrumsfönstrens rullgardiner i arla morgonstund. Bilens framruta hade en tunn isskorpa och det krävdes stjärtvärme i förarsäte, men endast för en kort stund.
Himlen är klarblå och solen varm. Fjärilar och pollinerande insekter fladdrar förbi. Landar tungt på krokus, vitsippor och skilla. Jag vill hålla fast tiden.

På vägen utanför hör jag hur maken kommer hem. Stegen skramlar i släpkärran. Han har varit med sonen och beskurit fruktträd. Sista rycket. Knopparna spricker snart och släpper fram ljuvliga blomster. Då är det för sent att beskära men tid finns för fika ute på altanen. Jag har längtat efter att maken ska komma hem. Att sitta ensam på förstutrappan och vårfika känns vemodigt. Två är vi och två ska vi vara.

Dagens arbete är klart även för mig. Text och bilder på väg till redaktionen. Snabbt och enkelt med internets fantastiska möjligheter. Resten av dagen är jag fri. Känner mig fortfarande förvånad att den dörren öppnats, att det getts mig möjlighet att göra det jag vill, när jag vill och hur jag vill.

Arbetat har jag gjort sedan den dag jag slutade grundskolan. Vägrade vidareutbilda mig. Inget jag ångrat eller något som för mig satt käppar i arbetsmarknadens hjul. När jag var ung fanns det jobb i överflöd. Den som ville försörja sig gjorde det. Jag har aldrig varit arbetslös. Utan betänkligheter har jag kastat mig i det som erbjudits. Arbetstagare och egenföretagare. Verkstadsmekaniker, städerska, sjukvårdsarbetare, taxichaffis, busschaufför, grusbilschaufför, deltidsbrandman, lärarvikarie (gud hjälpe mig och alla elever), fotograf till en bygdebok, lantbrukare, skribent, kyrkvaktmästare, begravningsentreprenör, föreläsare och kursansvarig. Meritlista kallas det visst.  Min barndomsdröm var dock att bli kirurg eller bensinmacksföreståndare. Alla drömmar kan inte slå in.
Nu måste alla ha kompetens oavsett vilket yrke det gäller. Ingen utbildning, inget jobb.

Jag har under förmiddagen mött några unga kvinnor. Snart tar de studenten. De kände sig pressade. Mycket ska hinnas med innan de trär den vita mössan på skulten och springer ut i det verkliga livet.
I deras utbildning har det ingått att starta ett företag. De hittade ett koncept som omgående slog igenom på marknaden. Företaget blomstrar men ska inom kort läggas ner. Även det ingår i deras utbildning. Blandade känslor. Vemod och lättnad. De vill ut och resa. Se sig om i världen innan de går vidare. Nya utbildningar, jobbansökningar eller kanske ånyo starta upp företaget de avlutat.
Unga kvinnor med framtidsplaner.

Själv njuter jag av dagen som är. Suger långsamt ut sötman som mina jobb inbringat. Vickar på tårna och pillar bort navelludd då latheten slår till med full kraft. Är tacksam att inte längre tillhöra ungdomens skara. Meritlistan är hopvikt. Ligger längst in i någon låda. Gömd och glömd och kommer aldrig att plockas fram. Jag är endast ett med nuet och här vill jag stanna. Srtävar inte längre mot några mål. Tänker inte ens på min förestående död. Den kommer då det är dags utan att fråga om jag har någon utbildning eller om valt att avstå från förkovring.