Summa sidvisningar

lördag 9 april 2016

Art LAB och gipsade ben


Det händer att maken följer med mig ut på mina frilansuppdrag. Det kantar mitt jobb med en extra nyans av glädje. Idag var en sådan dag då vi gemensamt körde med för arbetet all nödvändig utrustning till Rejmyre för att bevittna invigningen av en konstinstallation.

Som de läckergommar vi är startade vi uppdraget med kaffe och var sin minimal kaka, placerad på en och samma tallrik. Bakom skapelsen, där det ingick chokladmousse, var Gestgiferiets krögare som även inbjöd oss att avnjuta det dignande smörgåsbordet när mitt jobb var avslutat. Vi är begåvade med födgeni så väl gällande att slå oss fram genom livet som att hugga in av uppdukande anrättningar. Därmed sagt att vi avslutade dagsarbetet med att fylla våra magsäckar med samtliga rätter som ett smörgåsbord har att erbjuda.

Däremot har vi enats om att vi stundom icke begriper oss på vissa konstinstallationer. Vi anser oss inte som sämre människor för det men trevligt vore om vi begrep oss på innebörden av ett par ben som sticker fram under gardiner från 1950-talet.

Konstnären förklarade sitt verk för den samlade pressen och konstintresserade. Ett bildspel rullades upp där vi fick ta del av skapandet av dessa ben som framställdes med färdigblandad gips. Benstumparna sågades till då gipset stelnat, putsades och förseddes med en invändig armering och utvändigt med strumpor. Därefter hängdes gardinerna för de strumpklädda benen och konstverket var klart för installation i Rejmyre hantverksby.
En skribent från en kulturell sida på internet räckte upp handen och frågade om benen var tillverkade av silikon varpå konstnären älskvärt log och förtydligade sig.

För att få mer krut över verken hade en författare anlitats för att skriva texter till de gipsade benen. Hon ansåg att de tillhörde 50-talets hemmafruar. Om hemmafruarna på 50-talet förde ett hemlighetsfullt liv bakom tidstypiska gardiner eller enkom var nyfiket lagda begrep jag inte. Inte heller den kulturella skribenten från internet som ånyo räckte upp handen och förkunnade att hennes tankar fördes till filmer skapade av skräckens mästare Hitchcock.
Det går att tolka konstverk efter egen huvud, blev konstnären och författarens enkla och tydliga svar. Varpå den lilla flickan som var så liten att hon fortfarande hade alla sina mjölktänder kvar tappade skålen med snacks som hon gick runt och bjöd konsteliten att ta en näve av.
Flickans pappa föll på knä och plockade upp de torra godsakerna därefter blev han så matt och svag att han gick ut i friska luften och lade sig att sova på ett cafébord där vi hittade honom när mitt uppdrag var avslutat.
You really need an powernap, sa jag när jag gick förbi ty mannen var från Amerika och jag gav därmed ett bevis på att om jag inte är konstkunnig så är jag dock ganska språkbegåvad.