Summa sidvisningar

tisdag 5 april 2016

Under det utåtgående ögat och sneda klipp


Det bor en domherre i vår trädgård. När vintern var som strängast syntes den inte till men nu ser vi den dagligen.
Den verkar olycklig. Svag och bräcklig. Vi har funderat ut tre alternativ till fågelns hälsotillstånd. Vilket eller om ens något är korrekt går inte säkert att orda om.

Det första alternativet som verkar det mest troliga är att den drabbats av någon sorts åkomma. Totalt orädd sitter den och klamrar sig fast vid någon gren. Helt nära och till synes oberörd av vår närvaro. Det är ett tecken på sviktande hälsa.
Andra alternativet kan vara att han mist sin fru och är uppe i grubblerier vart hon tagit vägen. Kanske hon hittat någon annan herre med rödare bröst. En som passar bättre som potentiell make. Eller så är makan död och sorgen känns tung och övermäktig.
Tredje alternativet kan vara att han helt enkelt trivs med vårt sällskap. Förstår att vi inte är farliga utan endast anser att han tillhör vår trädgård. Fågeln finner ingen anledning till rädsla utan trivs med tillvaron och beslutat sig för att stanna.
Men den sorgsna minen säger oss något annat så det tredje alternativet är inget egentligt alternativ utan det är det första alternativet som är gällande. I alla fall känns det så för stunden.

Under förmiddagen har jag varit med sonen och hjälpt honom i hans trädgårdsfirma. Vi har beskurit rosor. Det var inte för utan att jag darrade med sekatören. Att beskära någon annans rosor är ett hedersuppdrag och inget får gå fel.
Under handledning av sonen klippte jag med den exakthet som krävdes. Strax under det utåtgående öga, så tror jag det var han lärde mig.. Ett snett klipp som har sin förklaring som jag inte längre minns.

Damen med alla rosorna verkade nöjd då vi efter flera timmar med sneda klipp var färdiga. Hon inspekterade och tackade. Berättade att det där med trädgård var hennes makens avdelning. Själv tyckte hon bättre om att ta promenader med hunden.
Tyvärr hade maken dött för en tid sedan och hon orkade inte engagera sig i att ta hand om rosorna.

Hon såg ledsen ut bakom leendet. Ensam och övergiven där hunden nu var hennes enda sällskap. Trädgården i vårskrud såg plötsligt tragisk och tom ut. En trädgård är en plats för gemenskap. Där
bör det vara två om det varit så från början om trädgården ska vara fulländad.

Maken och jag drack kaffe när jag kom hem. Satt i solen på vår förstukvist. Lyssnade till sothönsens kärleksläten. Hörde svanar komma i luften och landa på vattenytan med sina breda fötter. Småfåglarnas ständiga kvitter.
Och så var det den där domherren. Som satt i vår magnolia och tittade sorgset mot vårt håll.

Det är skönt att vi fortfarande är två som möter våren tillsammans.