Summa sidvisningar

onsdag 30 mars 2016

Åldrandet och lättillgängliga minnen


Sömnen var svår att infinna sig för småtvillingarnas storasyster då hon under den gångna natten gästade oss.
Hon var spänd, deklamerade hon. Det hett efterlängtade dagläger på ridskolan upptog tankeverksamheten och störde den inväntande sömnen.  För att förenkla denna morgon sov hon över hos oss eftersom det var vi som skulle se till att hon, iklädd ridbyxor och ridstövlar, kom till plats och ställe i rättan tid.

Mannagrynsgröt, ägg och smörgås till frukost. Det gäller att intaga en stadig morgonmåltid om det ska orkas med att umgås med hästar en hel dag.

Två timmar innan avfärd var flickebarnet beredd. Minuterna sniglade sig fram. Det gick inte att dämpa hennes reslust. För henne gick tiden oerhört långsamt.

Alltid när barnbarnen är hos oss utan sina föräldrar ordnas det extra festligheter. Oavsett veckodag. Oftast står chokladfondue på menyn utefter beställning. Så även gårdagens kvällsmys. Frukt och fluffig chokladsmet som inmundigas med sked. Det ger den bästa kulinariska upplevelsen.

När jag vinkat av flickan och hennes morfar åkte jag iväg på ett jobb. Skulle intervjua en man om ett gammalt hus. Han berättade, jag noterade och fotograferade. Han fru var till staden för att hämta deras barnbarn som skulle bli nattgäster hos sin farmor och farfar. När trion var hemma kokade frun kaffe och dukade upp bullfatet. Vi satt i finsoffan och pratade om väder och vind samt allt annat som främmande människor pratar om.

Han skulle till att fylla nittio år, berättade mannen medan frun hällde upp kaffe i koppar av fint porslin. Hon var yngre än sin make. Betydligt mycket yngre till och med.
Jag bet i bullen, sa mellan tuggorna att jag vet andra som har en yngre fru. Eller en äldre man.
Så går det också att uttrycka sig, skrattade de.

Femtio år hade de varit gifta. Två barn och många barnbarn. Ett bra liv hade de haft tillsammans. Stundom grälade de, stundom kysstes de. Precis så som det är i ett äktenskap.

Plötsligt sa mannen att snart var nog de gemensamma året slut. Det var antagligen bara en tidsfråga innan frun skulle sitta ensam i det hus som de gemensamt byggt upp.
Frun nickade instämmande. Ja snart är det nog slut.
Jag frågade om han kände sig skraltig. Nej inte det minsta. Det är bara tiden som är knapp, blev svaret.
Om tiden kunde vridas tillbaka skulle han göra det omgående och de skulle få leva om sitt gemensamma liv precis på samma sätt som de gjort med det undantag att de skulle glädjas ännu mer av varandra eftersom de nu visste hur fort femtio år slukas upp av tiden.

Jag tuggade på sockerbulle som plötsligt fick en smak av sälta. Till de bådas förskräckelse började jag staka mig på orden. De såg att mina ögon blev blanka och jag snöt mig i servetten. Deras svarta hund kom till min undsättning. Han ville bli kliad i nacken och jag krafsade tacksamt runt i den lurviga pälsen.

Mannen lade sin hand på min axel. Sa att tar det slut så har frun många fina och härliga minnen att se tillbaka på. Att just dessa minnen kommer att hjälpa henne vidare. Om inte hon hamnade på bårhuset före honom vill säga. Då skulle det bli han som fick vandra ensam på minnenas väg. Det skulle inte behöva bli en särdeles lång vandring, men ändå ganska ensam så länge den varade. De hade dock inte upprättat någon garantisedel gällande deras hädanfärd. Det enda de hade i pappersväg var kärleksbrev, äktenskapsbeviset och ett testamente.

De stod bredvid varandra på trappan när jag åkte hem. När jag inte längre såg deras hus i bilens backspegel började tårarna rinna.
Jag tänkte att när jag kommer hem måste jag resonera med maken om hur vi tillsammans ska förvara våra minnen på ett säkert och bra sätt. När vi minst anar det behöver de vara mycket lättillgängliga.