Summa sidvisningar

tisdag 29 mars 2016

En vän med medhavd sushi och en uppsprickande himmel


Dagen började med regn. Inget litet milt och stilla vårregn utan mer hällande. Kallt och ruggig morgon mötte mig när jag sömndrucken klev ut på gårdsplanen för att köra stortvillingarna in till dagis.
Jag är ofta sömndrucken och vimmelkantig nu för tiden om jag tvingas upp ur sömnen tidigare än vanligt. Med vanligt menar jag att både maken och jag numera unnar oss rejäla sovmornar. Det verkar som om ju äldre jag blir desto längre klarar jag av att sova på morgonen. Något säkert mina föräldrar önskade att jag haft den gåvan som barn. Jag har allt sedan den dag jag föddes varit otroligt morgonpigg, men kvällstrött. Nu är det tvärt om. Sena kvällar och lika sena mornar.
I morgon blir det extremt tidigt ty småtvillingflickornas storasyster blir vår nattgäst och den flickan är inte nådigt morgonpigg.

Fortsättningsvis på denna dag sprack himlen upp och vinterns efterlängtade sol gjorde sig gällande. Till vilken glädje för mig kanske någon nu undrar. Inte någon glädje alls eftersom jag suttit i skrivarboden och jobbat mest hela tiden. Blickar jag ut genom fönstret ser jag maken som krattar runt i jordhögarna men jag ser även att fönstren är i stort behov av rengöring. Får bli ett senare projekt.
Enligt dottern är jag smått smygsnuskig som endast städar det som syns utanpå. Inte mikrovågsugnen för att ta ett exempel. Den är enligt henne konstant smutsig och nersprätt av diverse matrester men vem behöver lida över en sådan petitess när det finns påhälsande människor som kan förfasa sig över våra lortiga fönster.

På tal om påhälsningar. Lagom till lunchtid stod min vän Ariann och knackade på dörren. Hon sa inget om lortiga fönster, däremot hade hon en kasse i handen med lunchmat. Ändå från Norrköping hade hon kört ut till Skärblacka för att överraska mig med sushi. Det kallar jag äkta genuin vänskap.
En hårt frilansande skribent behöver mat för att orka, var hennes förklaring till besöket.

Arianns och min vänskap uppstod för många år sedan då vår dotter var med om en riktigt otäck ridolycka som om det gått värre kunde ha kostat henne livet och försatt oss i en livslång sorg.  Ariann, som är sjuksköterska, tog med varliga händer, milt sinne och stor kunskap hand om vår skadade dotter. Vi kände en sorts samhörighet och när vi senare sammanstrålade på en fotokurs blev vänskapen ett faktum.
Och här stod hon alltså utanför dörren vid lunchtid med en påse fylld med mat för att se till att jag inte skulle lida någon hungrande nöd.

En annan glad överraskningsmoment som skedde idag var att maken och jag blev inbjuda till ett stort kalas. Ibland är vissa dagar bara så bra dagar. Idag är en sådan dag. Det kunde jag väl aldrig tro när jag yrslig av trötthet masade mig upp ur sängen i morse.